The German girl

Foto: Adlibris.com/se

The German girl av Armando Lucas Correa har två parallella handlingar. Den ena tar sin början in Berlin 1939 och handlar om snart 12-åriga Hannah Rosenthal. Den andra historien utspelar sig 75 år senare, med början i New York. Då är det 12-åriga Anna Rosen som står i centrum.

Hannah och hennes familj är judar och griper möjligheten att lämna Tyskland med fartyget SS St. Louis, med destination Havanna. Hannah har till en början ingen aning om var Cuba ligger, men tillsammans med sin bästa vän Leo drömmer hon om en framtid där de kan leva i fred och frihet. Naturligtvis blir inget så lätt eller bra som de hoppas.

Anna lever med sin deprimerade mamma. Mamman ha inte varit sig själv sedan Annas pappa dog i terrorattackerna 11 september, när Anna ännu inte var född. De vet inte så mycket om pappans förflutna, för han ville inte prata om det, men en dag kommer ett paket från pappans faster på Cuba.

Det är ju nu givet för läsaren att de två historierna har en tydlig koppling och Anna och hennes mamma reser till Havanna för att träffa Hannah. Äntligen får de del av Annas pappas bakgrund. De får en familjehistoria.

Detta är inte en glad bok, men den är intressant. Även om karaktärerna är påhittade så är historien de rör sig i sann.  

Skuggan av ett år

Foto: adlibris.com/se

Skuggan av ett år av Hannah Richell... blev min efter en skolavslutning för några år sedan. Efter det har den stått i bokhyllan tills jag nu tog fram den. Jag är glad att jag gjorde det för den var het klart läsvärd.

Boken har två parallella handlingar. Den ena utspelar sig i början av 1980-talet, då fem vänner, som inte är riktigt redo att ge sig ut i vuxenlivet, bestämmer sig för att leva på det naturen ger i en stuga ute på landsbygden. Det är Kat som är huvudpersonen i den historien. Det för det mesta genom hennes ögon som vi ser Simon, Mac, Carla och Ben. Den andra historien utspelar sig 30 år senare, då Lila får ett anonymt arv. Hon har fått en stuga, ute på landsbygden, men hon vet inte av vem. Eftersom hon jobbar med inredning så lämnar hon storstadslivet i London och tar tag i projektet att rusta upp stugan. 

Ju längre in i boken man kommer desto mer insnärjd i historien blir man. Det är ju givet att de två historierna har med varandra att göra men jag kan inte direkt räkna ut kopplingen, mer än att det är samma stuga. Även när jag tror att jag fått ordning på allt så fortsätter boken att överraska, vilket ju är rätt så uppfriskande. 

Teman som tas upp är familj, behov av att höra till, sorg, skuld och hur man går vidare efter tragedier.  Jag tyckte att det var en bra bok. Den var bättre än vad jag förväntade mig, när jag tog den ur bokhyllan och läste baksidan. Dock hoppas jag att jag aldrig behöver vara med om det mesta som händer bokens karaktärer.

Till minne av en villkorslös kärlek

Foto: adlibris.com/se

Min känsla är att det var ett tag sedan vi läste en bok i bokcirkel som jag tyckte riktigt bra om. Mycket har varit okej men inte mer. Nu däremot så har jag lyssnat på en bok som jag verkligen gillade. Jonas Gardells senaste bok Till minne av en villkorslös kärlek är en rörande och vacker skildring av hans mor.

Bokens inramning är lite speciell då boken börjar med att Jonas Gardell dör i en bilolycka. Sedan byggs illusionen av hur någon annan forskar i hans liv och bakgrund för att beskriva hans familj, och kanske speciellt hans mamma.

Mamma Ingegärd, och hela hennes familj, är baptister. När man själv är uppväxt och lever i frikyrkovärlden så föreställer jag mig att man har en förståelse för en del av hennes historia, och även beteende, som troligtvis inte alla läsare har. Jag tror att detta kanske skapar en lite djupare förståelse för vissa saker, även om det för den sakens skull inte alls krävs för att uppskatta boken. Hur som helst är det ett kärleksfullt porträtt av en egensinnig mamma, som på flera sätt känns modern för sin tid. Det är också berättelsen om en familj, med en syskonskara där en var en morsgris med ett speciellt band till sin mor. Det beskrivs också hur hemskt jobbigt, men även dråpligt, allt blev när Ingegärds alzheimers blev värre och värre.

Jonas Gardell läser själv sin bok, och han gör det riktigt bra. Han lever sig in och sjunger friskt "Gyllne morgon" för att visa hur modern väckte dem när det var dags att stiga upp får att resa på semester. Jag rekommenderar verkligen denna bok.

Min fantastiska väninna

Foto: adlibris.com/se

När man är med i en bokcirkel får man ibland läsa böcker som man själv inte skulle ha valt. Den här boken skulle jag mycket väl ha kunnat välja själv. Elena Ferrantes böcker har varit rätt så omskrivna och fått bra kritik. Min fantastiska väninna är den första i en serie på fyra böcker.

Bokens berättare är Elena. Hon berättar om sin uppväxt i Neapel på 50-talet. Hon berättar om fattigdomen, våldet och allt det andra. Hon berättar om Lila, som blir hennes bästa vän.

Jag tycker att berättarstilen är omständig. Det känns ofta som att det är samma saker som händer om och om igen, med små variationer. Antagligen var det så deras barndom såg ut men det blir inte fantastisk läsning, enligt mig. Längre fram i boken börjar det hända lite andra saker, när flickorna blivit tonåringar och börjat intressera sig för killar.

Jag vet inte om jag kommer att lyssna på de följande böckerna. Just nu blir det inte i alla fall. Jag får väl se om andan faller på någon gång i framtiden. Naturligtvis vore det lite intressant att se hur Elenas och Lilas liv utvecklas men samtidigt så kan jag inte direkt känna att jag bryr mig så mycket om det.

En levande själ

Foto: adlibris.com/se

En levande själ av P C Jerslid skulle jag nog aldrig ha kommit på att läsa själv. Efter att ändå ha läst den skulle jag nog inte heller rekommendera den.

Boken handlar om hjärnan Ypsilon som ligger i ett akvarium i ett laboratorium. Ypsilon kommer i princip inte ihåg något från när han var en vanlig människa, för hans minnen har tagits bort med el-chocker. Fast å andra sidan kan man kanske fundera på hur vanlig människa han var när han var människa, eftersom han gått med på att hans hjärna sparats med syfte att användas i forskning. Ypsilon ligger i sitt akvarium och filosoferar, när han inte försöker flörta med Emma som jobbar där. Motvilligt blir han också vän med apan Flink, som vill att de ska dela sina minnen med varandra.

Jag förstår att detta måste vara skrivet som ett inlägg i en samhällsdebatt, som en varning om vart forskningen kan leda oss eller något liknande. Trots det så tyckte jag inte att det var speciellt intressant. Bitvis var det rätt så tråkigt och händelselöst. Ibland hände det lite mer saker men jag hade svårt att engagera mig i Ypsilons öde.

Huset vid sjön

Foto: bokus.com

Huset vid sjön är den tredje boken av Kate Morton som jag läser. Jag rekommenderar verkligen denna författare. Böckerna har alltid en story i nutid och en i det förflutna. Någon i nutiden forskar i vad som hänt tidigare, samtidigt som man får följa personerna från förr också. Det är alltid någon form att mysterium, ett ouppklarat brott eller en familjehemlighet som uppdagats. Det är aldrig en kärlekshistoria som är drivkraften i berättelsen, utan mysteriet, karaktärerna och deras relationer står i centrum.

1933 har familjen Edevane sin årliga fest på sitt lantgods i Cornwall. Familjen verkar lycklig, det är inte länge sedan barnaskaran blev fyra vid ankomsten av den efterlängtade sonen. Allt förbyts dock i tragedi när det följande morgon visar sig att sonen är försvunnen. Han återfinns aldrig och familjen blir aldrig den samma igen.

2003 har Sadie Sparrow tvingats ta ledigt från sitt jobb vid Londonpolisen. Hon blev lite för engagerad i ett fall, och anses inte kunna vara professionell längre. Hon reser till sin morfar i Cornwall och springer av en händelse på familjen Edevanes övergivna hus och deras historia. Hon vänder sig till Alice Edevane, 16 år vid tragedin och nu gammal deckarförfattare, för att få tillstånd att gå in i huset och göra efterforskningar.

Alla karaktärer bär på sina egna hemligheter och det som i bokens början verkar vara sanningen visar sig bara vara en persons minnens och antaganden. Inte förrän Sadie och Alice hjälps åt kan de kasta ljus över hela historien.

Beröringspunkten mellan flera av historierna i boken är förhållandet mellan mor och barn. Vad är en mor beredd att offra för sitt barn? Vad är hon beredd att ge upp? Om man har egna barn så utgår jag från att detta kan beröra ännu mer. Fast även jag tyckte att det var en mycket bra och spännande bok.

Edenbrooke

Foto: adlibris.com/se

För första gången som jag kan komma ihåg har jag blivit irriterad på en romantisk bok i Jane Austen-stil. Eller rättar sagt på karaktärerna i boken. Det betyder dock inte att jag inte tyckte om Edenbrooke av Julianne Donaldson. Flera gånger satt jag bara och mös, och flinade för mig själv, men andar gånger var jag så irriterad att jag bara ville säga åt huvudpersonerna att skärpa sig. När både läsare och bokens övriga karaktärer förstått att paret i fråga är kära i varandra, men de själva inte kan reda ut, och förstå, sina känslor, då kröp sig frustrationen på.

Marianne Daventry bor med sin mormor i Bath, sedan modern dött, fadern rest till Frankrike och tvillingsystern Cecily skickats till en kusin i London. Hon saknar gården på landet och närheten till naturen så när hon blir inbjuden att göra sin syster sällskap hos moderns väninna på godset Edenbrooke så tackar hon direkt ja.

Det blir dramatiskt redan innan Marianne kommit fram. Överfallen av stråtrövare söker hon hjälp på närmsta värdshus. Där möter hon den godhjärtade Philip och det slår gnistor direkt. Marianne som hela livet levt i skuggan av sin vackrare syster, som alltid får som hon vill, förstår inte allt sina egna , eller Philips, känslor, förrän långt senare.

Trevlig bok om man gillar romantik på 1800-talet!

Aprilhäxan

Foto: bokborsen.se

Det blev en Augustprisvinnare till; Aprilhäxan av Majgull Axelsson. Detta är tredje boken som jag läser av denna författare. Det de alla har gemensamt är att de handlar om människor som har det svårt och eländigt, människor som livet gått hårt fram med. De berättar om hur samhället behandlar människor som anses annorlunda.

I slutet av 1940-talet föder Ellen en flicka. Flickan är gravt cp-skadad och har svår epilepsi. Hon tas direkt från sin mamma, som istället får handskas med sin mans död. Änkan Ellen får sedan höra från läkarna att det är lika bra att hon glömmer bort sitt barn, för hon kommer aldrig att få ett värdigt liv i alla fall. Desirée bor alltså hela sitt liv på institution. På 60-talet blir livet för de institutionaliserade barnen lite bättre och en del av dem får komma hen till sina familjer, men inte Desirée. Ellen tar istället hand om tre flickor som fosterbarn, Margareta, Christina och Birgitta. Dessa tre får man följa genom livet. De kommer alla från hemska hemförhållanden, som de för alltid är märkta av på olika sätt. Även om deras liv blir helt olika så är de alla trasiga människor på något sätt.

Detta är inte en bok med ett lyckligt slut, en bok där allt ordnar sig. Det är en bok om hur hårt och orättvist liven kan vara och vad det gör med människor. Helt klart läsvärd.

Allt jag inte minns

Foto: adlibris.com/se

2015 vann Jonas Hassen Khemiri Augustpriset för sin bok Allt jag inte minns. Det betyder ju att den anses vara en bra bok. Bokhandlare, bibliotekarier och bokkritiker har röstat fram den bland alla nya böcker det året. Jag säger inte att det är en dålig bok, men inte tycker jag att den är så fasligt fantastisk heller.

Redan från början påminner den mig om en annan bok som jag lyssnade på tidigare i år. Där var jag hela tiden förvirrad och visste inte vem det var som berättade. Så var det när jag började läsa den här också. Det positiva är dock att efter ett tag så kände jag att jag började få koll på vem som berättade vad. Hade jag lyssnat däremot så kanske förvirringen kvarstått. Jag tror att jag behövde det visuella, med stjärnor som delade upp texten och indikerade att det vad ett nytt berättarperspektiv.

Boken handlar om Samuel. Man förstår rätt så snart att han är död och genom hela boken så är det hans vänner som berättar om honom och hans liv. Detta gör att samma händelse kan beskrivas rätt så olika av olika personer. De två som berättar mest är Samuels kompis Vandad och Samuels ex-flickvän Laide. De olika versionerna gör alltså att man inte alltid är helt säker på vad som är sant. Ibland så upplever man kanske en version som mer trovärdig, men sanningen kanske finns någonstans mitt emellan.

Boken var inte svårläst och den tog upp flera viktiga samhällsfrågor, men den var ingen favorit hos mig.

En förtjusande man

Foto: norstedts.se

En förtjusande man av Marian Keyes handlar om några kvinnor och en man som framstår som förtjusande men är allt annat än just det. Bokens baksida berättar om fyra kvinnor, som har denna man som gemensam nämnare, men jag skulle säga att det är tre av dem som är bokens huvudpersoner. Den fjärde har endast ett kapitel i början och ett i slutet medan resten av de drygt 700 sidorna fokuserar på de andra tre.

Lola är stylist, och blir helt uppriven när hon nås av nyheten att hennes pojkvän ska gifta sig, men inte med henne. Journalisten Grace börjar gräva i historien om detta giftemål. Även hennes tvillingsyster Marnie påverkas stark av nyheten. Mannen i fråga heter Paddy de Courcy och han är den mest charmerande politiker Irland skådat. Som läsare inser man snart att han inte alls är så charmerade som han kan verka. Mellan kapitlen så finns korta texter, där man inte vet vilken kvinna det handlar om men att det är Paddy som är mannen är inte svårt att räkan ut. Dessa texter berättar om våldsam misshandel och förnedring.

I början var kapitlen långa och det dröjde alltså innan man återkom till samma person igen, men ju längre man kom i boken desto kortade blev kapitlen och desto högre tempo fick storyn. Marian Keyes brukar skriva på ett underhållande sätt. Ofta finns det också ett mörkare och allvarligare innehåll. Så var det även här. Till en början insåg man inte hur mörk och allvarligt det skulle bli. Det måste ju ändå anses som skickligt att skriva om så hemska saker som kvinnomisshandel och missbruk, men samtidigt behålla det humoristiska och lättsamt underhållande. Gillar alltså Marian Keyes.

Looking for Alaska

Foto: adlibris.com/se

Ända sedan jag läste John Green för första gången så har jag gillat honom som författare. Han skriver bra. Trots det är det den där första gången som ändå är den starkaste. Då var det formuleringar på var och varannan sida som jag tyckte var så bra att jag ville läsa upp dem för någon, för att dela det fantastiska. Looking for Alaska är också bra men jag fick inte känslan av att vilja läsa upp den för någon. Kanske beror detta på att det är flera saker i denna bok som liknar saker i speciellt en annan av författarens böcker. Kanske tycker jag att han skriver om samma sak, fast på ett lite annorlunda sätt. Å andra sidan är han nog inte ensam om det. Många författare har nog "sitt" ämne, som de undersöker och skriver om, om och om igen.

Här handlar det om Miles Halter. Han har inte många vänner, inga syskon och hans föräldrar verkar inte riktigt inse hur ensam han är. Miles pappa gick på internat och nu väljer Miles att lämna Florida för sin pappas gamla skola i Alabama. Han vill uppleva något annat. Så blir det också. Han får vänner. Han blir kär i en tjej, titelns Alaska. Hon är snygg, självständig, egensinnig och lite mystisk.

Boken är indelad i ett före och ett efter. Eftersom mycket påminner om en annan bok av samma författare så tror jag att den speciella händelsen också ska vara den samma. Fast det är det inte, och ibland är det ju skönt att man inte räknat ut allt i förväg. En bra bok av en bra författare, men enligt mig inte hans bästa.

Ödets fånge

Foto: bokus.com

Ibland blir böcker stående i bokhyllan, länge. Så är det med Ödets fånge av Elizabeth Grayson. När jag flyttade för två år sedan så rensade jag faktiskt lite bland mina böcker och lämnade bort en del. Denna bok blev då kvar och nu när jag läst den så är jag nöjd med att jag behöll den, för den var definitivt läsvärd. Historien är inspirerad av Olive Oatmans öde. Hon kidnappades av indianer, men kom flera år senare tillbaka till de vita.

1858 ger sig Cassandra Morgan, hela hennes familj och grannfamiljen västerut. De tänker skapa sig en ny framtid och komma undan inbördeskriget som börjat mellan syd- och nordstaterna. En av de yngre sönerna i grannfamiljen är Drew, som Cassandra är kär i. Inget blir dock som det unga paret tänkt sig. Familjerna blir anfallna av indianer och Cassandra blir tillfångatagen.

Nio år senare är Drew kapten för armén och stationerad vid Fort Carr vid Plattefloden. Han får i uppdrag att ta hand om ett byte med indianerna. De ska lämna varor och få en vit kvinna återlämnad. Kvinnan ser mest ut som en indian när de tar med henne tillbaka till fortet. När hon säger att hon heter Cassandra Morgan kan Drew inte tro på det. Cassandra har också svårt att förstå att Drew överlevt, hon såg honom ju bli skjuten. Att återuppta sig tonårskärlek efter de nio år som gått visar sig inte bli lätt. Cassandra har blivit tatuerad i ansiktet och ingen låter henne glömma vad som hänt henne. Endast halvblodet Hunter Jalbert förstår hur det är att känna att man tillhör två helt olika världar. Hans vänskap blir ovärderlig för Cassandra.

Det var en bra bok och rent faktamässigt tror jag att den är väl researchad. Däremot så är inte så säker på att saker och ting skulle ha ordnat sig så bra i verkligheten, som de gjorde i boken. En kvinna som kom tillbaka efter fångenskap hos indianer kunde nog inte behålla en del av de vanor hon fått. Hon hade nog varit tvungen att anpassa sig efter samhällets regler och förväntningar. Det försöker i och för sig Cassandra göra, men hon känner sig aldrig riktgt hemma i det. Det blir nästan omöjligt att återgå till den person hon var för så många år sedan. Hunter blir hennes räddning, me det är vl just det som inte är helt trovärdigt. På riktigt skulle det nog inte ha funnits någon som han som gjorde att allt ordnade sig till det bästa.

Venetia

Foto: adlibris.com/se

När man läser en bok som liksom i förbifarten tipsar om andra böcker så måste man ju följa några av råden. Det är anledningen till att jag köpte Venetia av Georgette Heyer. Den har stått i bokhyllan ett tag och trots att författaren skrivit mer än 50 böcker hade jag inte tidigare hört talas om henne. På omslaget till boken står det att näst efter att läsa Jane Austen är detta det bästa. Ett sådant uttalande skapar ju vissa förväntningar, och i detta fall infriades de. På vissa sätt skulle jag till och med säga att detta var mer underhållande än Austen. Jag tror att det beror på att Austen skrev om sin samtid och detta skrevs i mitten av 1900-talet, så viss korrekthet hade släppts. I Jane Austens böcker är det aldrig några som ens kysser varandra, utom möjligtvis på slutet när de gift sig (fast kanske inte ens då). Inte för att denna bok är fylld av kyssar, men några fanns det i alla fall.

Venetia lever ett isolerat liv på landet i Yorkshire, i början av 1800-talet. Hon tar hand om familjens gods sedan hennes far dött och brodern som är arvingen lämnat England för livet i armen. Det är alltså bara hon och hennes 17-åriga bokmal till bror som bor på godset. De enda andra personer som de träffar är de närmsta grannarna. På detta vis var det även när fadern levde, då han sedan sin hustruns bortgång betett sig som en eremit och inte tillåtit socialt umgänge. Det som vänder upp och ner på tillvaron är när Lord Damerel dyker upp på sitt gods, som ligger granne med Venetias. Lord Damerel har ett hemskt rykte, han lever tydlig oerhört omoraliskt och att Venetia, eller någon annan, skulle utgås med honom är otänkbart för familjer i grannskapet. Han undsätter dock Venetias lillebror när han ramlar av sin häst och p.g.a. det inleds en varm vänskap. För första gången någonsin träffar Venetia någon som skrattar år samma saker som hon och förstår hennes skämt. Att de ska bli kära i varandra är givet och att alla runtomkring ska göra allt för att förhindra det lika självklart.

Tänk att leva i en tid när det är så oerhört viktigt att uppträda korrekt i alla lägen. Att vara kvinna i en sådan tid kan inte varit lätt, om man hade någon egen vilja och förstånd vill säga. Var man nöjd med att andra sade åt en vad man skulle göra och inte ville tänka själv däremot, då passade det naturligtvis utmärkt. Eftersom Venetia träffat så lite folk och fått sköta sig själv och godset så länge så blev hon en person som definitivt tänkte själv och dessutom sade vad hon tyckte och ville bestämma själv. Detta var nog inte typiskt för tidens kvinnor, och också anledningen till att hon inte ansåg att en man typisk för tiden passade henne heller. Detta var en mycket trevlig och underhållande bok, om man gillar romantik i Jane Austen-stil.

Hjärtats skafferi

Foto: adlibris.com/se

"Gillar du New York, god mat och varma feel good-romaner? Då kommer du gilla den här boken." Så skrev Aftonbladet Söndag om Hjärtats skafferi av Ruth Reichl. Jag har aldrig varit i New York, men vill gärna åka dit någon gång, och det andra stämmer ju så jag tänkte att detta nog skulle vara en bok som passade mig. Och jag hade rätt.

Billie Breslin får jobb som assistent åt chefredaktören på mattidningen Delicious. Hon hamnar i en värld full av delikatessmat, kockar och lyxiga restauranger på Manhattan. Billie är till en början lite av en paradox. Hon ser ut som en grå mus och verkar livrädd för köket, samtidigt som hon visar sig ha ett otroligt sinne för smaker och dofter. Jag förstår snabbt att något har hänt i hennes förflutna som gör att hon får panikångest så fort hon förväntas göra något i ett kök. Det tar ett tag innan alla bitar faller på plats, men det är ju alltid en viss tillfredsställelse i att kunna lista ut en del av hemligheterna innan de avslöjas, och det gjorde jag här.

Även Billie får ett mysterium att forska i. Tidningen som hon trivts så bra på läggs ner och hon är den enda anställda som blir kvar i det gamla huset. Hon får nämligen ta hand om tidningens garanti, som gör det möjligt för läsare att göra av sig med frågor om recept och önskemål om ersättning för att resultatet blivit misslyckat trots att de följt receptet. I husets bibliotek hittar Billie gamla brev, som ger henne en helt ny anledning att gå till jobbet.

Det var verkligen en trevlig bok och man blev sugen på nästan allt som åts i den. Jag som inte gillar sallad tyckte till och med att det lät riktigt gott när det beskrevs här. Jag instämmer alltså helt och fullt i Aftonbladet Söndags kommentar.

Brunstkalendern

Foto:adlibris.com/se

Igår kväll lyssnade jag färdigt på Brunstkalendern av Emma Hamberg. Jag har läst flera andra böcker av Emma, och jag tycker att hon skriver humoristiskt och vardagligt på ett tilltalande sätt.

Denna bok handlar om tre systrar som växt upp på en mjölkgård. Bokens titel syftar på gårdens brunstkalender som styr arbetet med korna och talar om när det är dags för insemination. Samtidigt är den nog en symbol för systrarnas liv. De tre systrarna har valt väldigt olika vägar i livet. Marie är drygt fyrtio och jobbar som barchef i Stockholm. Hon lever ensam med sin hund i en etta och åker inte ut till gården oftare än nödvändigt. Mellansystern Åsa har blivit it-miljonär och bor med sin man i en stor våning i Stockholm. Hon vill inget hellre än att få barn, men hittills har det inte lyckats. Annat är det för yngsta systern Lena som bor med man, fyra barn och en massa djur i en villa inte så långt från föräldrahemmet.

När en stor tragedi drabbar familjen blir det startskottet för livsomvälvande förändringar i systrarnas liv. Inget kommer någonsin igen att bli som det var förr. Fast inget ont som inte har något gott med sig, brukar man ju säga. Även om hemskt jobbiga saker sker och kommer upp till ytan så för det också systarna närmare varandra. Det visar sig att blod är tjockare än vatten. De skulle troligtvis aldrig blivit vänner om de träffats på något annat sätt, (om de ens hade träffats), men eftersom de är systrar och älskar varandra så ställer de upp när det väl gäller.

När man som jag är en person som gillar lyckliga slut så önskar man sig lite mer än vad man får här. Jag skulle kalla slutet för försiktigt hoppfullt. Fast helst vill jag ha mer än så, vill veta mer om hur det går för karaktärerna. Samtidigt så är det väl det som är en del av det vardagliga. I den riktiga vardagen så blir ju inte allt bra alltid. Man får se hur det går, allt eftersom.

Begravt i glömska

Foto: albertbonniersforlag.se

Jag tog en till bok av Nora Roberts från bokhyllan; Begravt i glömska. Denna bok har blivit stående för att jag "råkade" se filmen utan att inse att jag hade boken, men inte hade läst den ännu. Nu däremot så  kan jag konstatera att jag inte kom ihåg nästan något av filmen, så jag kunde lugnt läsa boken och förstod inte förrän i slutet vem skurken var.

Cilla McGowan har lämnat Hollywood och en karriär som nådde sin höjdpunkt innan hon blev tonåring, för att ta över sin mormors gård i Virginia. Hennes mormor var en firad Hollywoodlegend som dog en mystiskt död på sin gård. Cilla lägger nu alla sin tid på att rusta upp gården, men stöter på problem. Problem från någon som vill få henne att ge upp och lämna trakten. Hon är dock envisare än så. Dessutom så möter hon grannen Ford Sawyer, som blir den första personen hon mött som verkligen uppskattar henne, stöttar henne och får henne att tro på kärleken.

Spännande och bra bok, när man som jag vill ha något som inte kräver så mycket, som man kan sträckläsa och som man vet slutar lyckligt.

Dolda rikedomar

I helgen plockade jag fram en bok som stått i bokhyllan ett tag. Jag köpte den på en bokrea. Det är en dubbelvolym av Nora Roberts. Jag läste en av böckerna i den; Dolda rikedomar. 

Ibland är detta precis vad jag vill läsa. En bok som är spännande, med romantik, och har ett slut som jag vet är lyckligt.

Isadora Conroy har en liten antikhandel i Philadelphia. Hon bor ovanför butiken och nu hyr hon även ut den andra lägenheten i huset. Jed Skimmerhorn är hennes nya hyresgäst. Han har precis lämnat sitt jobb som kommisarie, för att han behövde en paus från polisjobbet, (det var i alla fal vad han trodde). Naturligtvis dras de två genast till varandra, även om det till att börja med är högst motvilligt från Jeds sida.

Det visar sig bli mycket fördelaktigt för Isadora att ha en polis nära till hands. Det blir inbrott i butiken och personer som handlat hos henne mördas. Hon har nämligen råkat handla smuggelgods, som någon är väldigt angelägen om att få tag i.

Detta är en bok som jag sträckläste, för det var precis vad jag var sugen på just nu. Nora Roberts är expert på att få till en lagom blandning av romantik och spänning och man vet precis vad man får när man läser en av hennes böcker.

And then there were none

Foto: adlibris.com/se

I morse lyssnade jag färdigt på Agatha Christies And then there were none. Detta är en riktigt spännande bok. Den börjar med ett barnkammarrim, som gett titel åt boken. Den nuvarande titeln kommer från rimmets slutrad, men tidigare titlar har utgått från rimmets namn. Först handlade rimmet om tio små negerpojkar, vilket redan i slutet av 1930-talet ansågs opassande i USA och de började använda den nuvarande titeln direkt. Ett tag handlade rimmet om tio små indianer, men det var inte heller så bra så nu är det tio soldatpojkar. Ön där handlingen utspelas heter då följaktligen Soldier Island nu.

En grupp människor blir inbjudna till ön, (som saknar förbindelser med fastlandet), av olika anledningar. När de kommer fram så är de åtta gäster och två tjänare i huset. Ägaren, som bjudit in dem, har fått förhinder och inte hunnit ansluta till sällskapet ännu. Redan första kvällen får de alla reda på att allt inte är som det verkar. Efter middagen hör de en röst från en grammofon som upplyser dem om att de är där för att de alla orsakat någon annans död, utan att drabbas av några direkta följder av sitt handlande. De flesta protesterar mot anklagelserna, och som läsare vet man inte riktigt vad man ska tro. När de diskuterat saken en stund faller en man död ner, han verkade sätta sin drink i halsen. Efter det så saknas en av de tio porslinsfigurerna, föreställande soldatpojkar, som står i matsalen. Fler personer dör, alla enligt barnkammarrimmet, och alla med följd att fler porslinsfigurer försvinner.

Gästerna på ön inser att det måste vara en av dem som är mördaren, vilket måste vara en hemsk vetskap att hantera. Det finns inga andra än de själva att vända sig till för råd, hjälp och stöd. samtidigt som de inte vet vem de kan lita på. Fler och fler dör och den enda teori som slår mig är att någon av dem kanske inte dött på riktigt. Även om min teori inte var så dum så kunde jag inte räkna ut hur allt hängde ihop. Fast på slutet så fick man allt förklarat för sig, så man behövde inte fortsätta grubbla efter att boken var slut. Jag kan förstå att detta anses vara Agatha Christies bästa bok, för den är riktigt intelligent skriven.

Murder on the Orient Express

Foto: adlibris.com/se

I helgen lyssnade jag färdigt på Agatha Christies Murder on the Orient Express. Jag hade inte tidigare läst något av Agatha Christie, men det borde man göra tycker en del så nu blev det så.

Hercule Poirot verkar kunde välja vilka fall han jobbar med. I denna bok skulle jag säga att han inte har så mycket val. Han reser med Orientexpressen och när ett mord sker, samtidigt som tåget fastnat i snön uppe i bergen, så börjar han sin utredning för att lösa mysteriet. Han förhör alla passagerare och sedan diskuterar han med sin vän, som är tågbolagets direktör, och läkaren som undersökte liket. Han förklarar sina teorier för de två andra herrarna och tar sedan i tu med att prata med en del passagerare igen, för att avslöja deras lögner. Poirot håller ordning på allt, sammanfattar och för fram teorier. Som läsare kan man relativt enkelt bara hänga med i hans arbete. Allt sker och förklaras på ett ordnat sätt. Hur allt hängde ihop kunde jag dock inte räkna ut, utan det fick jag reda på när Poirot samlade alla passagerarna för att berätta vad han kommit fram till.

Jag gillar Dan Stevens som uppläsare. Han ger olika röster och brytningar till alla karaktärer. Eftersom det är några stycken att hålla ordning på så hjälper det faktiskt att de alla låter olika. Vill man läsa lättsamma pusseldeckare så är nog Agatha Christies böcker ett utmärkt val, (jag håller på med min andra nu så jag har inte så mycket att gå på, men det är mitt intryck så här långt).

Charlotte Hassel

Foto: bokus.com

Igår kväll lyssnade jag färdigt på Charlotte Hassel av Frida Skybäck. Det har varit underhållande lyssning. Romantik och drama på 1700-talet, precis sådant som jag gillar.

1771 bor Charlotte på ett gods i England. Hon nås av ett brev som berättar om en förlovning. Detta brev får henne att återvända till Stockholm, som hon lämnade för 13 år sedan. Så börjar boken. Sedan byts perspektivet och det är 1758 och Charlotte är 16 år och förälskad i Axel Gyllenstierna. De har i hemlighet förlovat sig och väntar bara på rätt tillfälle att be Axels pappa om tillåtelse att gifta sig. Handlogen växlar sedan mellan 1771 och 1758, men varje kapitel börjar med plats och år så man vet hela tiden vart och när man är. Men i början så vet man alltså inte varför Charlotte lämnade Sverige och det dröjer nog ungefär halva boken innan berättelsen kommer ikapp sig själv och man förstår hur saker och ting hänger ihop.

Även om det är förutsägbart så är det bra. Romantik i verklig historisk miljö, frasande klänningar och peruker, intriger, svek och förlorad kärlek. Det här är precis vad jag behöver ibland. Om man som jag gillar böcker i den här stilen så rekommendera jag varmt denna bok.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Foto: adlibris.com/se

Igår lyssnade jag färdigt på De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. Jag säger det direkt. Jag kommer inte ihåg när jag läste/lyssnade på en bok som krävde en sådan koncentration och skapade en sådan förvirring.

Boken börjar med ett terrordåd i en bokhandel. Två killar och en tjej tar gisslan och skjuter omkring sig. Tjejen filmar vad som händer. Redan här är jag förvirrad. Jag får inte grepp om vem som är berättaren och ett tag tror jag att det är en fjärde person som är med och genomför dådet, men så är det inte. Efter detta görs ett litet hopp i tiden och en författare får ett brev från ett mentalsjukhus för brottslingar. Det är tjejen från terrordådet som vill träffa honom. När han kommer dit så berättar hon för honom att hon inte är den person som alla säger att hon är. Hon är från framtiden. Sedan fortsätter min förvirring. Ibland är det tjejen som är berättaren och ibland är det författaren. Det aviseras dock inte när berättarperspektivet ändras, utan helt plötsligt inser jag att nu har det ändrats igen.

Tjejen berättar om sitt liv i framtidens Göteborg och författaren forskar i den bakgrund som alla tror är hennes. Den identiteten är en belgisk tjej som konverterat till islam och som blivit torterad i ett läger där hon hölls fången. Författaren får kontakt med en kille som torterats i samma läger och det visar sig att flera fångar i lägret fått sina minnen förändrade. Då tror jag att jag äntligen förstår och att detta inte är en sci-fi-bok. Slutet har dock en knorr som gör att allt ställs på ända och jag lämnas med känslan av förvirring.

Jag tror att jag skulle kunna ta känslan av att inte förstå allt, men det som verkligen var jobbigt med denna bok var att jag inte hängde med i bytena av berättare. Det var riktigt störande att inse att man inte visste vem som berättade. Efter ett tag så förstod jag, men sen växlade det igen utan att jag märkte det, om och om igen.

The light we lost

Foto: adlibris.com/se

The light we lost av Jill Santopolo rekommenderades av Reese Witherspoons bokklubb och jag läste att det skulle vara en romantisk bok för personer som i vanliga fall inte tycker om romantiska böcker. Om man gillade Livet efter dig och En dag så skulle man gilla den här boken. Jag tyckte att båda de böckerna var väldigt bra. Jag säger alltså direkt att jag hade rätt så höga förväntningar på den här boken. Dessutom hade jag valt den till min bokcirkel och ville inte behöva skämmas. Nu har jag lyssnat färdigt på den, och det är mycket möjligt att jag får be bokcirkeln om ursäkt. Den levde inte alls upp till nivån på de böcker som den jämfördes med. Med det sagt så ska jag väl även säga att det inte var en dålig bok, men den var inte speciell och den gav mig inte de känslosvall som uppstod när jag läste de andra.

Lucy och Gabe möts 11 september och kysser varandra för första gången efter att tvillingtornen har fallit. Gabe går sedan tillbaka till sin förra flickvän och det dröjer några år innan de träffas igen, och blir ihop. De är ihop tills Gabe beslutar sig för att ta ett fotografjobb som tar honom till krigshärjade områden i världen. Lucy försöker sedan gå vidare med sitt liv utan sitt livs stora kärlek. Hon träffar en annan man och gifter sig, får barn, vägrar bli hemmafru och skapar sig en framgångsrik karriär som producent för barnprogram. Trots att hon lever ett liv som är bra på många sätt så kan hon inte glömma Gabe. Hon slutar egentligen aldrig att älska honom. Trots att hon älskar sin man så kan hon inte låta bli att jämföra honom med Gabe och föreställa sig hur hennes liv varit om hon varit gift med honom istället. Ibland kommer Gabe tillbaka till New York, och de träffas. Han säger vid ett tillfälle att han vill att "hans" New York ska vara oförändrat när han kommer tillbaka dit.  Jag tänker att han vill att även Lucy ska vara oförändrad och bara finnas där för honom när han dyker upp. Detta är en osympatiskt drag hos honom och jag blir irriterad på både honom Lucy. De har ju valt bort varandra men ändå kan de inte låta varandra vara.

Jag tror att tanken är att man ska känna att Lucy och Gabe delar en stark kärlek, som inga omständigheter eller avstånd kan släcka. Jag blir mest irriterad på dem, och det är nog definitivt inte tanken. Kanske hade jag upplevt boken annorlunda om jag inte haft så höga förväntningar, p.g.a. de böcker som den jämfördes med. Om du inte läst de böckerna så rekommenderar jag dem istället.

Still me

Foto: adlibris.com/se

Sent igår kväll läste jag färdigt Still me av Jojo Moyes. Det var en självklarhet att köpa denna bok, eftersom jag har de två första böckerna om Louisa Clark.

I denna bok beger sig Lou till New York efter att Nathan (Wills vårdare i första boken) fixat jobb åt henne hos sin arbetsgivare. Som assistent åt Agnes Gopnik, den yngre andra frun till den ofantligt rike Mr Gopnik, får Lou se New Yorks societet på nära håll. Samtidigt som hon är i New York och saknar nya pojkvännen Sam så läser hon brev som Will skrev till sin mamma när han var i New York, (hans mamma hade lånat ut breven till henne).

Det är en bra bok,  och jag vill veta hur det ska gå för Lou. Trots det är det liksom något som saknas. Det är samma person för mig som för Lou; Will. Jag har nu efter tredje boken insett att något av det bästa med den första boken var samspelet och relationen mellan Lou och Will. Eftersom han inte längre finns kvar, så är det något som saknas.

I New York möter Lou en man som är så lik Will att hon först inte alls vet hur hon ska reagera. Som läsare anar man ändå relativt fort att detta är för bra för att vara sant. Det kan ju inte vara så att det finns någon som både liknar Will utseendemässigt och till personligheten. Till slut är det Lous speciella stil och intresse för udda kläder som visar henne vägen vidare. De randiga strumpbyxorna som Will gav henne i födelsedagspresent blir betydelsefulla ännu en gång.

Serien om prästdöttrarna Morlandeus

Foto: adlibris.com/se

Igår kväll lyssnade jag färdigt på den tredje boken i Maria Gustavsdotters serie om prästdöttrarna från Orust. Jag har lyssnat på Ulrikas bok, Katarinas bok och Ebbas bok.

Handlingen utspelar sig under mitten av 1600-talet och allting börjar med att man får reda på att något hemskt skämt har begåtts i kyrkan på Orust. Prästens äldsta dotter Ulrika, hennes storebror Magnus och hans kompis Andreas har gjort något som är så hemskt att Magnus pryglas, Andreas skickas från gården och Ulrika får sitta hela eftermiddagen och läsa Bibeln. Som läsare får man inte veta vad det är de gjort, inte förrän i andra boken tror jag. Denna händelse får i vilket fall Ulrika att rymma från gården, tillsammans med Andreas. Han tar hennes oskuld, de smycken hon tagit med sig och lämnar henne sedan. Hon ger sig då ut på vägarna ensam, innan hon slår följe med en grupp gycklare.

Efter det växlar boken mellan att följa Ulrika,  de yngre systrarna hemma på Morlanda prästgård, brodern Magnus som fått ta tjänst som informator och Andreas som börjar med att ta sig hem till Köpenhamn. Även om böckerna har namn efter en syster var så följer alla de olika karaktärerna som jag nämnt.

Det finns mycket att uppröras över när man läser om hur livet var på 1600-talet, speciellt hur livet för kvinnor var. De hade inte mycket att säga till om. De förväntades inte förstå saker och inte skulle de utbildas för mycket heller. I princip så skulle de föda barn och ta hand om sin makes hem. Nu var det ju i och för sig nödvändigt att kunna både ett och annat när man skulle ta hand om ett hem, men de kunskaperna värderades trots det inte så högt.

I början tyckte jag inte om Ulrika så värst. Hon verkade bortskämd och ljög och gjorde sig till för att få igenom sin vilja. Hon brydde sig inte om ifall detta var på någon annans bekostnad. Livet på vägarna blev dock inte så lätt och hon fick den hårda vägen lära sig många läxor. Längre fram i handlingen hade jag inget emot henne, hon växte upp till en vettig vuxen, kanske på grund av allt svårt hon fick gå igenom. Katarina var mer ordentlig och gjorde som hon blev tillsagd, ända tills hon skulle giftas bort med en man hon inte ville ha. Hon slingrade sig ur den situationen, men livet blev trots det inte som hon tänkt sig eller önskat. Ebba var den som det var mest synd om. Hon led av vad de kallade för fallandesjuka, (jag tror att det var någon from av epilepsi), och blev därför kvar hemma. Prästen hade nu gift om sig men en kvinna som varit en vän till Katarina och hon utnyttjade Ebba till allt arbete som hon själv inte vill göra. Mannen som var tänkt att gifta sig med Katarina ställde nu in siktet på Ebba, som han trodde var lättare att kontrollera. Till slut hittade dock Ebba sitt mod och den kämpaglöd hon behövde för att frigöra sig från hemmet.

Efter att på ett mycket noggrant sätt ha följt alla karaktärerna under 15 år så tyckte jag att slutet kändes hastigt. Jag funderade till och med på om författaren tröttnat eller haft tidspress. Slutet gav mig inte alla svar som jag ville ha. Jag var nämligen säker på att detta var en trilogi. Nu, alldeles nyss, har jag upptäckt att en fjärde bok kommit ut. Då ska man få följa Ulrikas styvsons nyblivna hustru, men jag gissar att man kanske även får följa systrarna Morlandeus. Förhoppningsvis kan jag där få några av de svar som jag saknade i slutet av tredje boken.

Jack of Spades

Foto: adlibris.com/se

Igår läste jag färdigt Jack of Spades av Joyce Carol Oates. Detta är en liten bok om en författare som sjunker djupare och djupare ner i galenskap.

Andrew J. Rush är en framgångsrik deckarförfattare. Han lever ett stabilt liv med sin fru, i New Jersey. Han har tre vuxna  barn och livet och karriären rullar på. Det ingen vet är att han under pseudonymen Jack of Spades även skriver mer bestialiska, hemska och sexistiska deckare. Jack of Spades är ett alter ego som börjar ta mer och mer plats i Andrews liv. Från att första bara kommit fram nattetid för att skriva så börjar nu Jack påverka även Andrews privatliv. Allt börjar spåra ur när en äldre kvinna stämmer Andrew för plagiat och stöld.

Händelser från Andrews förflutna överraskar mig, medan andra saker aldrig riktigt reds ut. Jag lämnas med frågor, även när boken är slut. Jag är inte riktigt säker på om det är bra eller inte. Jag hade nog gärna fått några fler svar. Däremot så kanske jag utökade mig engelska ordförråd lite, för jag fick slå upp en del ord som jag inte kunde, (fast i efterhand kommer jag nog inte ihåg alla).

Koka björn

Foto: adlibris.com/se

Tidigare i veckan lyssnade jag färdigt på Koka björn an Mikael Niemi. Jag börjar med att säga att detta inte var en bok som fångade mig. Jag kan se dess litterära värde och det är absolut inte en dåligt bok, men jag drogs inte riktigt med.

I största delen av boken så är det samepojken Jussi som är berättaren. Han har växt upp under hemska förhållanden med alkoholiserade föräldrar, men rymmer och hittas och tas om hand av prosten. Denna prost är Lars Levi Laestadius, men han kallas bara prosten. Han tar hand om Jussi som om han vore hans egen son, men folket i bygden accepterar honom inte.

En vallpiga försvinner och hittas död. Prosten är lite som en detektiv och tillsammans med Jussi samlar han bevis. När länsman och folket tror att det är en björn som ligger bakom flickans död så förstår prosten att så inte är fallet. Det sker sedan fler överfall och fler bevis samlas in. Denna del av historien är den intressantaste att följa. Vem är våldsmannen och kommer han att åka fast?

Det berättas också om väckelsen och prostens arbete i församlingen. Man skulle ju kunna tro att man som troende skulle tycka att det var intressant att läsa om det, men jag tyckte inte att det kändes speciellt uppseendeväckande. Folk blev frälsta och berörda av anden, vilket naturligtvis är en stor sak, men inte annorlunda än idag.

Alla andra i bokcirkeln tyckte om boken, och som sagt så tycker jag inte at den var dålig, men den fångade mig inte heller. Ibland blir det väl bara så...

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt

Foto: adlibris.com/se

Det var ett tag sedan jag lade Eleanore Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman i min bokhylla i Storytel. Reese Witherspoon tipsade om denna bok på Instagram och jag tyckte att den verkade bra. Jag började att lyssna på den på engelska, när jag satt på en buss tillbaka till Västerås. Ganska snart insåg jag att jag missade saker hela tiden och inte kunde koncentrera mig, så jag bytte till den svenska versionen. Vet inte om det berodde på störande element på bussen eller om jag bara var för trött...

Eleanor är 30 år och väldigt ensam. Hon jobbar som ekonomiassistent, men umgås aldrig med folk privat. Hon använder samma kläder om och om igen, äter samma sak till lunch och tillbringar sin fritid på samma sätt varje vecka (med korsord, fryspizza och två flaskor vodka på helgerna). Att hon inte är riktigt normal märker jag snabbt. Jag funderar på om hon har någon diagnos, eftersom hon inte förstår alla sociala koder, eller om hon bara är skadad av sin uppväxt och brist på social övning. Det finns definitivt problem i uppväxten förstår jag sedan, men det tar hela boken för allt att uppdagas.

En dag på jobbet möter Eleanor it-killen Raymond, som fixar hennes strulande dator. Av en händelse så hjälper de två sedan en äldre man som ramlar på gatan. Detta blir det som inleder deras vänskap. I Raymond får Eleanor sin första riktiga vän, även om det tar ett bra tag innan hon förstå det, (Raymond måste faktiskt säga det till henne).

Eleanors liv och problem fick mig att tänka på en annan bok som jag nyss läste, men här finns det hopp och humor. Även om mycket är svårt så är inte allt nattsvart. Jag känner att det kan bli bättre för  Eleanor, men det är inte sockersött på något vis och allt blir inte helt perfekt på slutet. Fast det finns en antydan om att det kan fortsätta att bli bättre.

Kristungen

Foto: adlibris.com/se

På Storytel hittade jag den lilla boken Kristungen av Malin Aronsson. Den handlar om hur det är att växa upp i en frikyrklig familj och om hur man gör sina föräldrars tro till en egen tro.

På baksidan stod det att man skulle känna igen sig om man själv växt upp i en frikyrklig familj. Det stämde verkligen. Även om Malin är lite äldre än mig så kunde jag känna igen i princip allt. Varje sång hon skrev om att de sjöng kände jag igen, för jag har också sjungit dem. Ungdomslägret Hampe har jag också varit på, sportlovsläger till fjällen har jag varit med på och ungdomssamlingar i kyrkans ungdomsvåning varje fredag stod alltid på mitt tonårsjags schema, precis som för Malin. Precis som hon har jag kämpar med att gå i skolan utan kristna jämnåriga, att känna att man inte passar in, att man lever som i två olika världar.

Denna bok är inte fantastisk litteratur men den känns äkta och ärlig. Det som den gav mig var en känsla av igenkänning och att mycket av det som jag brottades med under min uppväxt inte är unikt för mig. Det finna andra som kände liknade saker.

Hundar, hus och hjärtats längtan

Foto: adlibris.com/se

I morse lyssnade jag färdigt på Lucy Dillons Hundar, hus och hjärtats längtan. På lite drygt en vecka har jag plöjt igenom tre böcker med lyckliga slut. Får ett år sedan när jag var rätt så stilla p.g.a. en bruten fotled så läste jag för första gången en bok av Lucy Dillon. Denna bok utspelar sig i samma stad som den här, men den handlar om andra människor, (fast karaktärer från den första boken skymtar förbi lite i periferin).

Juliet är 31 år och nybliven änka. Hon är helt förkrossad över att ha förlorat sin man Ben. Även hunden Minton saknar sin husse. Juliet stänger in sig i huset och åker till och med och handlar på en nattöppen affär, allt för att slippa träffa folk. Juliets mamma lyckas få ut henne på hundpromenader under dagtid, och utan att Juliet riktigt förstår hur det går till så får hon ansvar för att ta med sig andras hundar också på promenad. Detta växer till en hel verksamhet, där Juliet går ut med hundar, matar katter, tar in post och vattnar blommor, åt folk som är bortresta eller bara behöver lite hjälp med att få vardagen att gå ihop. En annan sak som också hjälper Juliet att arbeta sig igenom sorgen är renoveringen av huset, som grannen Lorcan hjälper till med.

Samtidigt som Juliet är totalt upptagen av sitt eget elände så har hennes syster Louise sina problem. På ytan verkar hennes liv, med man och en lite son, perfekt. Fast som så ofta så är inte saker och ting som de först verkar. Louise kämpar med mammaledigheten och hur ett litet barn har förändrat henne och hennes äktenskap.

Precis som när jag läste denna författares verk, förra året, så känner jag nu en längtan efter ett husdjur som kan hålla mig sällskap, men även ett litet hopp om att livet kan ta nya vändningar även efter 30. Jag vet inte om det någonsin blir ett husdjur, för hur ska jag få till det i vardagen. I så fall skulle jag behöva en Juliet, som kunde hjälpa till när jag är på jobbet och när jag ska resa bort. Eller skulle jag förändra mitt liv om jag väl hade ett djur? Stanna hemma ännu mer? Fast sluta jobba kan man ju inte... En trevlig bok var det i alla fall.

Skuggor från det förflutna

I mitt behov av att just nu läsa böcker som jag vet får lyckliga slut, tog jag en bok ur bokhyllan som jag köpt på en bokrea för flera år sedan. På mindre än en vecka plöjde jag igenom Skuggor från det förflutna av Nora Roberts.

Callie Dunbrook är arkeolog och när ett skelett av en stenåldersmänniska hittas vid ett bostadsbygge i Antietam Creek så åker Callie dit för att leda utgrävningen. Det unika och stora fyndet kräver ett stort team och Callies ex-man Jake dyker upp, för att leda teamet tillsammans med henne. Båda är övertygade om att det är den andres fel att deras förhållande tog slut, men ingen av dem har kunnat sluta att tänka på den andre. Detta är dock inget som de tänker erkänna i första taget. Ett havererat äktenskap är inte det enda i Callies privatliv som blir komplicerat. En kvinna dyker upp och säger att Callie är hennes dotter, som kidnappades ur sin barnvagn vid tre månaders ålder. Callie som inte vet att hon är adopterad tror inte alls på kvinnan först, men arkeologen i henne, som vill gräva fram alla svar, kan inte låta detta mysterium vara. Lokalbefolkningens inställning till utgrävningen, och det stoppade bostadsbygget, är delad, men snart visar det sig att skadegörelse, mord och mystiska händelser har att göra med Callie, och hennes sökande efter sanningen.

Som alltid är Nora Roberts böcker en perfekt blandning av romantik och deckare. Jag vet att det kommer att vara spännande och att allt kommer att ordna sig på slutet. Detta var alltså precis vad jag var ute efter nu.

A weekend with Mr Darcy

Foto: adlibris.com/se

I morse, på väg till jobbet, lyssnade jag färdigt på A weekend with Mr Darcy av Victoria Connelly. Detta är feel-good och en perfekt liten bok för alla som tycker om Jane Austen.

Katherine arbetar på Oxfords universitet och är expert på Jane Austen. I hemlighet är är hon också rysligt förtjust i Lorna Warwicks smaskiga regency-romaner. Hon gillar dem så mycket att hon skrivit ett beundrarbrev till författaren, vilket blir starten på en vänskap via brev. Vad hon inte vet är att Lorna Warwick egentligen är en man, (som heter Warwick i förnamn). Denna man bli förälskad i henne och en dag möts de på ett gods på landet på en Jane Austen - konferens.

Till konferensen kommer också Robin, som vill komma bort från sin pojkvän som hon inte längre älskar, för att njuta av en helg med andra människor som älskar Jane Austen.

Katherine och Robin blir genast vänner och denna helg blir starten på kärlek för dem båda. Fast naturligtvis finns det komplikationer på vägen till lyckan.

Detta var en mycket trevlig bok. Speciellt roligt var det för att även jag gillar Jane Austen, och har läst både böcker och sett flera filmatiseringar. Man får nog lite mer ut av boken om det är så, för karaktärerna diskuterar ofta Jane Austen, hennes böcker, filmerna och tv-serierna.

Ett litet liv

Foto: adlibris.com/se

Äntligen har jag läst ut Ett litet liv av Hanya Yanagihara. Stundtals kändes det som att jag inte kom någonstans alls, det skulle aldrig ta slut. Nu är det inte så att det egentligen tog så lång tid, två och en halv vecka för en tjock bok är inte så länge. Det handlar mer om känslorna som boken gav mig. Stundtals mådde jag riktigt dåligt. Den person i bokcirkel som valde boken, och började läsa före mig, hade sagt åt mig att inte läsa färdigt den om jag inte ville och inte låta den förstöra jullovet. I början fick den mig inte att må dåligt, då var det mest en känsla av att jag inte kom någon vart. Jag läste och läste men det hände inte så mycket.

Innan jag började läsa så tog jag inte reda på någon om boken, utan min bild av den vara att den skulle följa fyra college-vänner genom livet. I början så presenteras dessa fyra karaktärer; Malcolm, JB, Willem och Jude. Man förstår att något döljer sig i Judes förflutna och sedan inser man att det är han som är bokens huvudperson. Först kan jag bara gissa vad han som barn varit med om, men sedan så börjar tillbakablickarna att varvas med nutiden. Det som uppenbaras är så fruktansvärt att jag mår dåligt av att läsa om det. Problemet är att jag nu inte kan sluta läsa. Bokens bästa delar är också de hemskaste. Jag förstår inte hur man kan vilja grotta ner sig i något sådan här och skriva om det, om det inte är så att man har något eget trauma som man kan bearbeta genom skrivandet. På något sätt så är det ändå inte allt det hemska i Judes barndom som är det allra värsta. Det värsta är vad detta har gjort med honom och hans syn på sig själv. Jag när hela tiden ett litet hopp om att det ska finnas någon sorts försoning för honom, att han ska få frid. Samtidigt så tvivlar jag på att det är möjligt, för hur ska något kunna göra en så trasig människa hel. Endast Gud kan göra det, och Jude är inte troende.

Boken har vunnit flera priser och om och om igen beskrivits som en av 2017 års bästa böcker. Ska man läsa den ska man dock vara medveten om att det är tung läsning, p.g.a. innehållet. Jag kommer nu att gå vidare till  något oerhört lättsamt och förhoppningsvis glatt.