Aprilhäxan

Foto: bokborsen.se

Det blev en Augustprisvinnare till; Aprilhäxan av Majgull Axelsson. Detta är tredje boken som jag läser av denna författare. Det de alla har gemensamt är att de handlar om människor som har det svårt och eländigt, människor som livet gått hårt fram med. De berättar om hur samhället behandlar människor som anses annorlunda.

I slutet av 1940-talet föder Ellen en flicka. Flickan är gravt cp-skadad och har svår epilepsi. Hon tas direkt från sin mamma, som istället får handskas med sin mans död. Änkan Ellen får sedan höra från läkarna att det är lika bra att hon glömmer bort sitt barn, för hon kommer aldrig att få ett värdigt liv i alla fall. Desirée bor alltså hela sitt liv på institution. På 60-talet blir livet för de institutionaliserade barnen lite bättre och en del av dem får komma hen till sina familjer, men inte Desirée. Ellen tar istället hand om tre flickor som fosterbarn, Margareta, Christina och Birgitta. Dessa tre får man följa genom livet. De kommer alla från hemska hemförhållanden, som de för alltid är märkta av på olika sätt. Även om deras liv blir helt olika så är de alla trasiga människor på något sätt.

Detta är inte en bok med ett lyckligt slut, en bok där allt ordnar sig. Det är en bok om hur hårt och orättvist liven kan vara och vad det gör med människor. Helt klart läsvärd.

Allt jag inte minns

Foto: adlibris.com/se

2015 vann Jonas Hassen Khemiri Augustpriset för sin bok Allt jag inte minns. Det betyder ju att den anses vara en bra bok. Bokhandlare, bibliotekarier och bokkritiker har röstat fram den bland alla nya böcker det året. Jag säger inte att det är en dålig bok, men inte tycker jag att den är så fasligt fantastisk heller.

Redan från början påminner den mig om en annan bok som jag lyssnade på tidigare i år. Där var jag hela tiden förvirrad och visste inte vem det var som berättade. Så var det när jag började läsa den här också. Det positiva är dock att efter ett tag så kände jag att jag började få koll på vem som berättade vad. Hade jag lyssnat däremot så kanske förvirringen kvarstått. Jag tror att jag behövde det visuella, med stjärnor som delade upp texten och indikerade att det vad ett nytt berättarperspektiv.

Boken handlar om Samuel. Man förstår rätt så snart att han är död och genom hela boken så är det hans vänner som berättar om honom och hans liv. Detta gör att samma händelse kan beskrivas rätt så olika av olika personer. De två som berättar mest är Samuels kompis Vandad och Samuels ex-flickvän Laide. De olika versionerna gör alltså att man inte alltid är helt säker på vad som är sant. Ibland så upplever man kanske en version som mer trovärdig, men sanningen kanske finns någonstans mitt emellan.

Boken var inte svårläst och den tog upp flera viktiga samhällsfrågor, men den var ingen favorit hos mig.

En förtjusande man

Foto: norstedts.se

En förtjusande man av Marian Keyes handlar om några kvinnor och en man som framstår som förtjusande men är allt annat än just det. Bokens baksida berättar om fyra kvinnor, som har denna man som gemensam nämnare, men jag skulle säga att det är tre av dem som är bokens huvudpersoner. Den fjärde har endast ett kapitel i början och ett i slutet medan resten av de drygt 700 sidorna fokuserar på de andra tre.

Lola är stylist, och blir helt uppriven när hon nås av nyheten att hennes pojkvän ska gifta sig, men inte med henne. Journalisten Grace börjar gräva i historien om detta giftemål. Även hennes tvillingsyster Marnie påverkas stark av nyheten. Mannen i fråga heter Paddy de Courcy och han är den mest charmerande politiker Irland skådat. Som läsare inser man snart att han inte alls är så charmerade som han kan verka. Mellan kapitlen så finns korta texter, där man inte vet vilken kvinna det handlar om men att det är Paddy som är mannen är inte svårt att räkan ut. Dessa texter berättar om våldsam misshandel och förnedring.

I början var kapitlen långa och det dröjde alltså innan man återkom till samma person igen, men ju längre man kom i boken desto kortade blev kapitlen och desto högre tempo fick storyn. Marian Keyes brukar skriva på ett underhållande sätt. Ofta finns det också ett mörkare och allvarligare innehåll. Så var det även här. Till en början insåg man inte hur mörk och allvarligt det skulle bli. Det måste ju ändå anses som skickligt att skriva om så hemska saker som kvinnomisshandel och missbruk, men samtidigt behålla det humoristiska och lättsamt underhållande. Gillar alltså Marian Keyes.

Looking for Alaska

Foto: adlibris.com/se

Ända sedan jag läste John Green för första gången så har jag gillat honom som författare. Han skriver bra. Trots det är det den där första gången som ändå är den starkaste. Då var det formuleringar på var och varannan sida som jag tyckte var så bra att jag ville läsa upp dem för någon, för att dela det fantastiska. Looking for Alaska är också bra men jag fick inte känslan av att vilja läsa upp den för någon. Kanske beror detta på att det är flera saker i denna bok som liknar saker i speciellt en annan av författarens böcker. Kanske tycker jag att han skriver om samma sak, fast på ett lite annorlunda sätt. Å andra sidan är han nog inte ensam om det. Många författare har nog "sitt" ämne, som de undersöker och skriver om, om och om igen.

Här handlar det om Miles Halter. Han har inte många vänner, inga syskon och hans föräldrar verkar inte riktigt inse hur ensam han är. Miles pappa gick på internat och nu väljer Miles att lämna Florida för sin pappas gamla skola i Alabama. Han vill uppleva något annat. Så blir det också. Han får vänner. Han blir kär i en tjej, titelns Alaska. Hon är snygg, självständig, egensinnig och lite mystisk.

Boken är indelad i ett före och ett efter. Eftersom mycket påminner om en annan bok av samma författare så tror jag att den speciella händelsen också ska vara den samma. Fast det är det inte, och ibland är det ju skönt att man inte räknat ut allt i förväg. En bra bok av en bra författare, men enligt mig inte hans bästa.

Ödets fånge

Foto: bokus.com

Ibland blir böcker stående i bokhyllan, länge. Så är det med Ödets fånge av Elizabeth Grayson. När jag flyttade för två år sedan så rensade jag faktiskt lite bland mina böcker och lämnade bort en del. Denna bok blev då kvar och nu när jag läst den så är jag nöjd med att jag behöll den, för den var definitivt läsvärd. Historien är inspirerad av Olive Oatmans öde. Hon kidnappades av indianer, men kom flera år senare tillbaka till de vita.

1858 ger sig Cassandra Morgan, hela hennes familj och grannfamiljen västerut. De tänker skapa sig en ny framtid och komma undan inbördeskriget som börjat mellan syd- och nordstaterna. En av de yngre sönerna i grannfamiljen är Drew, som Cassandra är kär i. Inget blir dock som det unga paret tänkt sig. Familjerna blir anfallna av indianer och Cassandra blir tillfångatagen.

Nio år senare är Drew kapten för armén och stationerad vid Fort Carr vid Plattefloden. Han får i uppdrag att ta hand om ett byte med indianerna. De ska lämna varor och få en vit kvinna återlämnad. Kvinnan ser mest ut som en indian när de tar med henne tillbaka till fortet. När hon säger att hon heter Cassandra Morgan kan Drew inte tro på det. Cassandra har också svårt att förstå att Drew överlevt, hon såg honom ju bli skjuten. Att återuppta sig tonårskärlek efter de nio år som gått visar sig inte bli lätt. Cassandra har blivit tatuerad i ansiktet och ingen låter henne glömma vad som hänt henne. Endast halvblodet Hunter Jalbert förstår hur det är att känna att man tillhör två helt olika världar. Hans vänskap blir ovärderlig för Cassandra.

Det var en bra bok och rent faktamässigt tror jag att den är väl researchad. Däremot så är inte så säker på att saker och ting skulle ha ordnat sig så bra i verkligheten, som de gjorde i boken. En kvinna som kom tillbaka efter fångenskap hos indianer kunde nog inte behålla en del av de vanor hon fått. Hon hade nog varit tvungen att anpassa sig efter samhällets regler och förväntningar. Det försöker i och för sig Cassandra göra, men hon känner sig aldrig riktgt hemma i det. Det blir nästan omöjligt att återgå till den person hon var för så många år sedan. Hunter blir hennes räddning, me det är vl just det som inte är helt trovärdigt. På riktigt skulle det nog inte ha funnits någon som han som gjorde att allt ordnade sig till det bästa.

Venetia

Foto: adlibris.com/se

När man läser en bok som liksom i förbifarten tipsar om andra böcker så måste man ju följa några av råden. Det är anledningen till att jag köpte Venetia av Georgette Heyer. Den har stått i bokhyllan ett tag och trots att författaren skrivit mer än 50 böcker hade jag inte tidigare hört talas om henne. På omslaget till boken står det att näst efter att läsa Jane Austen är detta det bästa. Ett sådant uttalande skapar ju vissa förväntningar, och i detta fall infriades de. På vissa sätt skulle jag till och med säga att detta var mer underhållande än Austen. Jag tror att det beror på att Austen skrev om sin samtid och detta skrevs i mitten av 1900-talet, så viss korrekthet hade släppts. I Jane Austens böcker är det aldrig några som ens kysser varandra, utom möjligtvis på slutet när de gift sig (fast kanske inte ens då). Inte för att denna bok är fylld av kyssar, men några fanns det i alla fall.

Venetia lever ett isolerat liv på landet i Yorkshire, i början av 1800-talet. Hon tar hand om familjens gods sedan hennes far dött och brodern som är arvingen lämnat England för livet i armen. Det är alltså bara hon och hennes 17-åriga bokmal till bror som bor på godset. De enda andra personer som de träffar är de närmsta grannarna. På detta vis var det även när fadern levde, då han sedan sin hustruns bortgång betett sig som en eremit och inte tillåtit socialt umgänge. Det som vänder upp och ner på tillvaron är när Lord Damerel dyker upp på sitt gods, som ligger granne med Venetias. Lord Damerel har ett hemskt rykte, han lever tydlig oerhört omoraliskt och att Venetia, eller någon annan, skulle utgås med honom är otänkbart för familjer i grannskapet. Han undsätter dock Venetias lillebror när han ramlar av sin häst och p.g.a. det inleds en varm vänskap. För första gången någonsin träffar Venetia någon som skrattar år samma saker som hon och förstår hennes skämt. Att de ska bli kära i varandra är givet och att alla runtomkring ska göra allt för att förhindra det lika självklart.

Tänk att leva i en tid när det är så oerhört viktigt att uppträda korrekt i alla lägen. Att vara kvinna i en sådan tid kan inte varit lätt, om man hade någon egen vilja och förstånd vill säga. Var man nöjd med att andra sade åt en vad man skulle göra och inte ville tänka själv däremot, då passade det naturligtvis utmärkt. Eftersom Venetia träffat så lite folk och fått sköta sig själv och godset så länge så blev hon en person som definitivt tänkte själv och dessutom sade vad hon tyckte och ville bestämma själv. Detta var nog inte typiskt för tidens kvinnor, och också anledningen till att hon inte ansåg att en man typisk för tiden passade henne heller. Detta var en mycket trevlig och underhållande bok, om man gillar romantik i Jane Austen-stil.