 |
| Foto: cdon.se |
Agnes Grey är skriven av Anne Brontë. Både Charlottes
Jane Eyre och Emilys
Svindlande höjder är mer kända än lillasyster Annes bok om Agnes. Detta var en av anledningarna till att jag ville läsa den. Jag tyckte att både
Jane Eyre och
Svindlande höjder var läsvärda och jag har sett dem i filmatiseringar mer än en gång, men jag hade faktiskt ingen koll på vad Anne skrivit.
Agnes Grey är en prästdotter som växt upp i en skyddad värld, som format henne till en from, vänlig och god ung kvinna. När hennes far blir sjuk och familjen får det knapert ekonomiskt så försöker Agnes storasyster Mary bidra med pengar till familjen genom att sälja sina målningar. Agnes vill också göra något för att hjälpa sin familj så hon bestämmer sig för att börja arbeta som guvernant. Föräldrarna, speciellt pappan, är först emot detta men de ger med sig och Agnes ger sig iväg till sin första anställning.
Till att börja med tyckte jag att denna bok var oerhört långsam och tråkig. Man läser Agnes dagbok och hon beskriver de hemskt bortskämda barnen och de vidriga föräldrarna som tycker att det är Agnes fel att deras barn är små elaka vildar, trots att hon inte får något utrymme för att uppfostra dem (inga belöningar eller bestraffningar får hon använda, hon ska bara tala med dem). Så till en början läste jag bara vidare för att jag bestämt mig för att läsa och för att jag hoppades att det skulle bli lite mer intressant.
Det blev faktiskt bättre. Agnes lämnade sin första anställning och började jobba på ett annat ställe, där hennes elever var äldre. Dessa elever hade definitivt sina brister de också. De var bortskämda och ytliga. Fast jag undrar hur man skulle bli om man växte upp i en rik familj och fick lära sig att det enda viktiga för en flicka är att vara vacker och lära sig behaga sin framtida man. Agnes stannar hos familjen Murray i flera år och gör sitt bästa för att få döttrarna i familjen mer förnuftiga, omtänksamma och plikttrogna. Jag kan nog inte påstå att hon gör några underverk men hon kämpar på så gott hon kan. Som lärare kan jag identifiera mig med Agnes och förstå hur hon måste känna sig när hon inte alltid gör de framsteg hon önskar och inte når fram till sina elever.
Den äldsta systern Murrays intriger och flirtar gör att bokens handling blir lite mer intressant och när Agnes får upp ögonen för Mr Weston vill jag veta hur allt ska sluta.
Det som mest slår mig under läsningen är hur oerhört annorlunda det var att leva på denna tid. Det fanns verkligen inte många möjligheter för kvinnor och livet verkar så begränsat. Trots det så kan jag också tycka att det stundtals verkar så idylliskt att ta promenader i parken, läsa en bok i skuggan av ett träd, dricka te i salongen, promenera till kyrkan varje söndag och ibland gå på en bal ock dansa. Med största säkerhet skulle jag dock tröttna på det om det var det enda jag kunde göra. Livet nu kan vara så fyllt av måsten och krav och det är väl när man känner sig tyngd av det som man tycker att denna "enklare" tillvaro verkar tilltalande.
Även om jag först tyckte Agnes Grey var långsam och tråkig så ångrar jag inte att jag läste den och den tog sig ju längre in i den jag kom.
