lördag 29 juni 2013

Me before you

Foto: adlibris.com/se
Jag hann läsa en andra bok under min Londonresa, eller nästa en hel bok till i alla fall. Jag läste ut den igår kväll i min egen säng och grät en skvätt över ännu en ödesbestämd relation. Jojo Moyes som skrivit Me before you säger själv att hon skriver sina böcker för att få sina läsare att gråta någon gång under resans gång.

Lou är en 26-årig tjej som i början av boken förlorar sitt jobb på det café som arbetat på i sju år. Outbildad och med ingen annan jobberfarenhet än caféet så är det inte lätt för henne att hitta ett nytt arbete. Det jobb som hon sedan får och stannar på är som sällskap och vårdare till förlamade Will. Två år tidigare blev Will påkörd av en motorcykel och blev förlamad från bröstet och nedåt. Han fick ge upp sitt aktiva och händelserika liv och flytta hem till föräldrarna.

Lou och Will kommer från olika världar och skulle nog aldrig ha träffats under andra omständigheter. Trots detta utvecklas en speciell relation mellan dem. De förändrar varandra och speciellt Lous liv får en helt ny riktning p.g.a. Will.

Det går inte riktigt att föreställa sig hur det skulle vara att bli förlamad som Will och inte ha makt över något i sitt eget liv längre, att vara beroende av andra människor för allt. Han tycker inte att det liv han nu är dömd till är acceptabelt. Han kan inte förlika sig med det och vill därför åka till en klinik i Schweiz och avsluta sitt liv där. Ett av bokens stora teman är just detta, om man har rätt att ta ett sådant beslut om sitt liv. Ingen vill att Will ska göra detta, men frågan är om de har rätt att hindra honom. Jag vet inte riktigt vad jag tycker. Jag förstår båda sidors argument och man kanske måste gå till sig själv... Skulle jag vilja ha rätt att ta detta beslut om jag hamnade i en liknande situation? Jag tror det. Med det  inte sagt att jag skulle vilja avsluta mitt liv, men jag skulle nog vilja ha rätten att göra det.

Med de begränsningar som Will lever med så kan man ju tro att Lou med sin livfulla personlighet stormar in i hans liv och förändrar det, och det gör hon, men jag tycker att Will förändrar henne mer. Lou har inga direkta ambitioner, hon har aldrig lämnat staden där hon växt upp och bor fortfarande kvar hos sina föräldrar, (det finns anledningar till allt detta). Will som verkligen levt livet och sett världen visar henne vad som finns där ute och vad hon är kapabel till och den förändring som hon genomgår är avgörande för hela hennes framtid.

En mycket bra och gripande bok som jag inte tror kan lämna någon oberörd.

fredag 28 juni 2013

The fault in our stars

Foto: adlibris.com/se
The fault in our stars av John Green tog jag med mig när jag reste till London för en vecka sedan. Jag började läsa den på flyget och sedan var jag fast. Det tog bara några dagar att läsa ut den trots att jag var på semester i min favoritstad. Var och varannan sida hade någon otroligt bra, roligt, träffsäker eller vacker formulering som jag bara var tvungen att läsa upp för mitt ressällskap, (som tur var skrattade hon lika gott som jag när hon hört det). Jag vet inte om detta någonsin hänt mig förut, att jag sitter och skrattar högt och bara är tvungen att läsa upp hela dialoger eller stycken bara för att de är så otroligt bra formulerade.

När jag nu sagt att jag skrattat så åt denna bok så kan man ju inte tro att den handlar om 16-åriga Hazel som har obotligt cancer och vet att hon kommer dö. Hazel släpar runt på en tank med syrgas för hennes lungor inte klarar av att andas själva. Hennes mamma tror att hon är deprimerad och tvingar henne att gå till en stödgrupp. Det är där som Hazel träffar Augustus. Han har haft cancer och fått amputera ett ben. Med detta möte tar en fantastisk kärlekshistoria sin början. Jag ska inte berätta hur det slutar för jag vill inte förstöra läsningen för någon annan. Jag vill att ni precis som jag ska få dras med och glädjas med Hazel och Augustus samtidigt som man inser att detta kommer att bli sorgligt förr eller senare.

När jag läste denna bok längtade jag efter att bli förälskad. Även om jag passerat 30 så tror jag att förälskelse är samma sak oavsett ålder. Så det spelar ingen roll hur gammal man är, man kan ändå leva sig in i Hazel och Augustus öde. Vid flera tillfällen glömde jag bort att Hazel och Augustus inte var helt vanliga tonåringar. Fast det var väl precis det de var, vanliga tonåringar, men drabbade av cancer. Nu kanske det istället låter som att detta är en bok om cancer, men det är det inte. Detta är en helt fantastisk bok om två personer och deras kärlekshistoria, som precis som Romeos och Julias hade stjärnorna emot sig.

Jag önskar att jag kunde skriva lika välformulerade meningar som John Green för att beskriva hans bok och min upplevelse med den. men det blir inte bättre än så här just nu. Jag avslutar bara med att en gång för alla klargöra att jag tycker denna bok är fantastiskt bra. Läs denna bok!!! (På svenska heter den Förr eller senare exploderar jag.)