Central Park

Foto: adlibris.com/se

Förra helgen lyssnade jag på Guillaume Mussos Central Park. Den var så spännande att jag lyssnade på allt på två dagar. 

Allt börjar med att Alice vaknar upp på en parkbänk i vad som visar sig vara Central park i New York. Hur gick det till, när hon var och festade i hemstaden Paris kvällen före? Hon är handklovad till en man som säger att han heter Gabriel, är jazzmusiker och spelade på en pub i Dublin dagen innan. Ingen har mobiltelefon eller plånbok kvar. Alice har däremot en pistol där en kula saknas. Hon är blodig och har ett nummer skrivet i handen. Gabriel har ett nummer ristat på sin arm. Naturligtvis måste de samarbeta för att ta sig ur denna situation och lista ut vad som hänt. Snart visar sig kopplingar till ett fall som Alice och hennes poliskollegor jobbade hårt med i Paris. Hon börjar undra om det är så att den mördaren inte är död, eller om de har att göra med en copy cat.

Som sagt så tyckte jag att denna bok var oerhört spännande. När upplösningen kom kändes den dock antiklimaktisk. Jag kände mig nästan lite lurad. Jag funderade sedan på varför det skulle vara en negativ känsla, för det var trots allt så jag först upplevde det. Kan det inte vara en bra sak att författaren helt lyckades lura mig? Så kändes det inte... Kanske är det så att man på något sätt vill känna att författaren och läsaren har något sorts band och samförstånd. Detta bröts i så fall av författaren här och jag kände mig lurad. Jag tänker att jag inte borde vara besviken, eftersom jag följt handlingen med en sådan spänning och förväntan. Trots det kan jag inte helt skaka av mig känslan av att ha blivit lurad och att det inte var positivt. 

Eftersom det var så spännande kommer jag nog lyssna på fler böcker av Musso.
 

Lektioner i kemi

Foto: adlibris.com/se

Tycker man att det är intressant med kvinnohistoria och jämställdhetsfrågor så borde man läsa Lektioner i kemi av Bonnie Garmus. Den har fått flera priser i England och jag förstår varför. Jag tycker att det är en bra bok. 

Elizabeth Zott är inte som andra kvinnor. På 1950-talet utbildar hon sig till kemist, men det är inte lätt att som kvinna göra karriär i den naturvetenskapliga världen. Männen tycker att hon borde vara labbassistent, sekreterare eller änne hellre hemmafru. När Elizabeth helt fräckt tar några glasbägare från Calvin Evans så är det början till en, för sin tid, ovanligt relation. Enligt Elizabeth är kärlek inte skäl nog för äktenskap. Den åsikten är hon däremot ensam om. Efter en rad oväntade händelser är hon ensamstående mor i början av 1960-talet och programledare för det enormt populära matlagningsprogrammet "Middag kl.sex".   

Elizabeth är helt klart före sin tid, i sin syn på jämställdhet. Kanske har hon även någon diagnos som bidrar till hennes rationella sätt att se på världen. Det är inget som boken tar upp, bara något som jag reflekterade över nu i efterhand. Boken är både underhållande, engagerande och informativ om tidens situation för kvinnor. Jag rekommenderar den verkligen till den som är intresserad av dessa frågor. 

Harry Potter - serien

Foto: adlibris.com/se

Även om inte alla läst J.K. Rowlings böcker om Harry Potter så har nog de allra flesta hört talas som dem. Jag har tidigare läst dem både på svenska och på engelska. Trots det har jag under en tid varit sugen på att läsa om dem. Det finns ju alltid så mycket som inte är med i filmerna  och efter ett tag glömmer man ju bort. Det har dock känns som ett stort projekt eftersom det är sju böcker och en del av dem är rätt så tjocka. När det var dags att lämna Degerfors efter jullovet så började jag lyssna på första boken i bilen, när jag körde hem. Sedan har jag plöjt på med Stephen Frys inläsning och nu efter drygt en månad så har jag lyssnat färdigt. Jag gjorde en paus för en bok för bokcirkeln, så på drygt en månad har jag lyssnat på åtta böcker, vilket nog är ett rekord för mig, tveklöst på senare tid i alla fall. 

De första böckerna är inte så långa och där är nästan allt som händer även med i filmerna. En del händelser är ändrade på men inga större saker. Från fjärde boken börjar dock större skillnader uppstå. Då finns det hela karaktärer och händelseförlopp som är borttagen i filmerna. Sedan så finns det saker som jag inte minns hur det ligger till med. Jag blir nu tvungen att titta om på filmerna också, för att kunna jämföra. Jag förstår att man har varit tvungen att ta bort saker och jag tycker att det är bra filmatiseringar, men det finns detaljer som jag tycker att filmskaparna lätt hade kunnat göra bättre. En sådan sak är skådespelarna som spelar Harrys föräldrar. De dödades ju när han skulle fylla ett år, så de är ju endast med i tillbakablickar och på fotografier och liknade. Skådespelarna som spelar dem ser ut att vara i 40-årsåldern, som yngst skulle mamman kunna vara i 30-årsåldern. I böckerna kan man räkna ut att de blev dödade när de var 21 år gamla. Varför valde man inte skådespelare som såg yngre ut till att porträttera dem i filmerna? Det hade ju lätt kunnat ordnats, tänker jag.

Även om detta är barn- och ungdomsböcker så tycker jag att de är fantastiska. Flera gånger var jag rörd till tårar, (kanske bidrog det att jag rätt så trött ibland, men ändå). Det anmärkningsvärda är väl att det inte var vid tragiska dödsfall som tårarna gjorde sig påminda utan när karaktärerna visade solidaritet, mod och kämpaglöd. När de gemensamt skulle strida mot det onda för att det inte skulle få segra. Det känns nästan lite tomt nu när jag är färdig. Varje dag har jag tillbringar tid med Harry, Ron och Hermione. Det är inte utan att jag kommer sakna dem.