Beautiful creatures

Foto: cdon.se

Efter att ha sett filmen blev jag nyfiken på boken och har nu läst Beautiful creatures av Kami Garcia och Margaret Stohl. Detta är en bok med uppföljare som jag tror skrivits för att rida på den våg som Twilight skapade. Det är en ungdoms bok där en vanlig människa och en magisk varelse blir kära i varandra. Skillnaden från Twilight är att här är det killen som är den vanliga människan medan tjejen är den med magiska krafter.

Ethan Wate är alltså en vanlig sextonårig kille som bor i en liten håla i södra USA. En dag flyttar Lena Duchannes in hos sin morbror Macon på plantaget Ravenwood. Macon är den lilla stadens enstöring och byfåne i ett. Ingen har sett honom få flera år och därför blir det stor uppståndelse när Lena dyker upp.

Ethan och Lena dras genast till varandra och det visar sig att de har drömt om varandra ett bra tag även innan de träffas. Att deras band är speciellt blir ännu tydligare när de börjar kunna prata telepatiskt med varandra oavsett var de är. Trots att Ethan levt ett vanligt liv så köper han allt detta utan större problem. Jag tror att jag hade varit lite mer skakad av att möta en person jag drömt om och sedan kunna föra hela samtal med denna person inne i mitt huvud. Fast Ethan har ändå frågor och till slut så berättar Lena vad hon och hennes familj är. Ethan tänker att de är ungefär som häxor men Lena säger att det är en stereotyp. Hon har dock magiska krafter som hon försöker lära sig behärska. Bokens stora problem är dock att det vilar en förbannelse över Lenas familj som gör att på hennes sextonårsdag så kommer antingen ljuset eller mörkret att lägga beslag på henne och alltså avgöra om hon ska vara god eller ond resten av livet.

Många hemligheter och mystiska händelser leder fram till bokens upplösning, som egentligen bara bäddar för fortsatta intriger i nästa bok. Bokens handling innehåller fler och mer komplicerade händelser och förvecklingar än filmen. Jag tycker nog att filmen har förenklat det hela rätt så rejält. Filmen var okej med boken ger mycket mer. Så om man ska välja en så är det definitivt boken.

Dödligt villospår

Foto: cdon.se

Jag har läst flera böcker av Nora Roberts tidigare. De har alltid en bra blandning av romantik och spänning. Nu har jag läst Dödligt villospår. Den överraskade inte med tanke på vad författarinnan brukar skriva, men att veta precis vad man får kan kännas bra ibland. Jag som inte är så förtjust i deckare får här lite av en deckarhandling med en bas i kärlekshistorien.

Boken börjar med att 11-årige Cooper måste tillbringa sommaren hos sin mormor och morfar på landet i South Dakota, när hans föräldrar ska försöka rädda sitt äktenskap. Där träffar han den 10-åriga Lil. Efter ett trumpet första möte så växer en stark och livsförändrande vänskap fram mellan barnen. I de övre tonåren blir de kära i varandra och det är också då som deckarhandlingen i boken tar sin början, när de hittar en död kvinna uppe i bergen. Både Coop och Lil vet egentligen redan att de träffat den rätta, men Coop som har ett allt annat än okomplicerat förhållande till sina föräldrar måste visa vad han går för och att han kan ta hand om sig själv, så förhållandet tar slut och handlingen hoppar fram ca 10 år.

Lil har då byggt upp en djurpark där hon tar hand om vanvårdade och skadade djur i anslutning till naturreservatet i bergen. Hon är känd inom sitt område och har gjort många resor till väldens alla hörn för att studera stora kattdjur. Coop kommer tillbaka till South Dakota när morföräldrarna behöver hjälp med gården. Han har då varit framgångsrik som både polis och privatdetektiv i New York. Naturligtvis finns alla de gamla känslorna kvar och de måste reda ut hur de ska ha det med varandra. Dessutom dyker en mördare upp som de snart förstår är ute efter Lil och dessutom var den som mördade kvinnan de hittade för så länge sedan.

Ibland funderar jag på hur det skulle vara att ha sitt största fritidsintresse som jobb. Skulle jobbet alltid vara roligt då? Eller skulle intresset sluta vara så intressant? Lil jobbar ju med det som hon är mest intresserad av och hon ägnar all tid åt det, typ alla dagar. Ibland kan livet på landet vara lockande. Att jobba med kroppen, vara ute osv. men samtidigt så vet jag att jag nog är mer en stadstjej innerst inne.

I vilket fall så är denna bok perfekt lättsam underhållning :-)

Fjärde riket

Foto: adlibris.com/se

Fjärde riket är skriven av Maria Nygren och jag läste ut den igår på bussen. Det är en ungdomsbok som utspelas på en påhittad skola vid kusten i Sverige. Blenda kommer som ny till skolan och upptäcker att alla på skolan gör som Hedvig vill, hon är skolans drottning. Redan där känner jag att konceptet känns mer som en amerikansk high school-film än situationen på en verklig svensk skolan. Jag har aldrig upplevt eller hört talas om en skola där både elever, lärare och rektor är rädda för en 15-årig tjej och gör allt hon vill. Fast så är det i boken.

Blenda bestämmer sig för att störta drottningen. Hon tar hjälp av den tysta, osynliga och smarta tjejen LSD (smeknamn för Lena-Stina Dahl) och Hedvigs före detta bästa vän Penny. De tre tjejerna får göra ett grupparbete om Hitler och då kommer Blenda på att de ska använda Hitlers metoder för att vinna över skolan på sin sida. Hon påpekar att Hitlers åsikter naturligtvis var fel men att de kan använda hans sätt att prata till folk m.m. Jag fattar hur hon menar men jag tycker inte riktigt att detta känns bra. Även om Blenda inte är nazist så använder hon sig av en hel del fula metoder och det blir rätt så obehagligt. Speciellt när när hon blir mer och mer maktgalen och tar till mer och mer extrema metoder. Skolan blir av med sin gamla drottning men blir de verkligen så mycket friare?

Boken var lättläst och underhållande men den var inte så bra som jag först trodde. Jag tycker inte att den är speciellt realistisk och som lärare stör jag mig på hur saker och ting går till på skolan, för jag kan inte föreställa mig att det skulle gå till på det sättet på riktigt. Det som jag tycker är bra i boken är alla bikaraktärer och deras relationer. Jag känner mig mer intresserad och engagerad i dem och deras känsloliv än i Blendas maktkamp. Är det bra eller dåligt, att man engagerar sig mer i birollerna än huvudrollen?

Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek

Foto: cdon.se

Nu har jag läst en liten lättläst bok som jag inte tycker speciellt mycket om. Den heter Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek och den är skriven av Lena Andersson. Den lät bättre på baksidan än vad jag faktiskt tyckte att den var när jag läste den.

Boken handlar om Ester, en intellektuell och förnuftig människa, som möter konstnären Hugo. Då är hon inte så värst förnuftig längre. Hon lämnar sin sambo och går helt upp i sin förälskelse. Problemet är att Hugo inte känner detsamma för henne. Hon är bara en fling för honom. Även när Ester egentligen fattat att Hugo inte vill ha en seriös relation med henne kan hon ge upp hoppet och sina försök att få till den relation hon vill ha.

Som läsare plågas jag av hur Ester plågar sig själv genom att inte ge upp Hugo. Jag irriteras över att hon inte har någon stolthet. Hur kan hon lämna ut sig själv och sina känslor till någon som uppenbarligen inte besvarar hennes känslor?  Man vill väl inte ha någon som inte vill ha en tillbaka!?

Jag var tvungen att vänja mig vid hur boken är skriven. Det känns lite som att boken sätter sig över mig. Den vill vara så intellektuell, filosofisk och finkulturell. Eller... det är så jag uppfattar den. Jag tyckte inte riktigt om att känna att jag inte var tillräckligt för denna bok. Naturligtvis förstår jag att boken inte är en tänkande, tyckande och kännande varelse och inte kan ha ett beteende mot mig. Det är ju jag som tillskriver boken dessa egenskaper. Kanske är det mer att jag tror att om Ester och Hugo var riktiga människor så skulle de tycka att jag var simpel och inte värdig att röra mig i deras kretsar ens om jag ville, för att jag inte är lika kunnig som de inom en massa finkulturella områden.

Trots allt har boken väckt en del känslor hos mig så då finns det ändå ett värde i detta läsande, även om jag inte direkt tyckte om boken. All litteratur som kan väcka känslor måste ju ha ett värde, eller hur?

Innan jag dör

Foto: cdon.se

Jag har lyssnat på Innan jag dör av Jenny Downham. Med detta så är det min andra bok detta år om en tonårstjej som är döende i cancer. Det är lika bra att säga det direkt. Denna bok är inte lika fantastisk som The fault in our stars.

Huvudpersonen heter Tessa och hon är 16 år. Hon är döende och skriver därför en lista på saker som hon vill uppleva innan hon dör. Som läsare får man sedan följa med henne i hennes "arbete" med listan.

En del saker på listan har jag full förståelse för, andra inte. Även om jag var döende tror jag inte att jag skulle vilja testa droger t.ex. Fast jag antar att man kan drabbas att en känsla av att vissa saker inte spelar någon roll längre och att man inte behöver tänka på konsekvenser på samma sätt. Fast jag tror ändå inte att droger skulle stå på min lista.

Tessas familj och hennes bästis är bifigurer som man också få följa. Även grannen Adam kommer in i handlingen och förändrar Tessas liv genom kärleken. Jag tycker att det är fint att hon får uppleva det innan hon dör. När jag var yngre tänkte jag att jag inte ville dö utan att ha upplevt vissa saker, som t.ex. kärlek. Idag tänker jag nog att om jag dör så spelar det inte längre någon roll vad jag upplevt och inte. Som död kommer jag troligtvis inte gräma mig över saker jag kan ha missat. När det är över så är det över.

Boken var helt okej, men eftersom jag inte kan låta bli att jämföra den med The fault in our stars så blir helhetsintrycket bara just det, okej.

Synda

Foto: adlibris.com/se

För det mesta brukar jag skriva direkt när jag läst ut en bok, men det har varit mycket att göra denna vecka, så nu har det gått flera dagar sedan jag avslutade Synda av Sylvia Day. Jag köpte den rent impulsivt när jag köpte en annan bok och skulle få en pocket på köpet. Det stod på baksidan att den skulle vara som en blandning mellan Downton Abbey och Fifty shades. Det lät lite lockande tyckte jag. Efter att ha läst den vet jag inte riktigt om jag håller med om  beskrivningen. Den utspelas på 1800-talet så det är historiskt miljö. Karaktärerna har sex, men inte som i Fifty shades så kanske var det mest ett fösäljningsknep efter den succé som de böckerna haft.

Jag gillar denna bok för den är enkel, romantisk underhållning som inte kräver någon ansträngning av mig. Det är bara att sluka och njuta av förvecklingarna som man vet kommer redas ut, (för det gör de alltid i sådana här böcker).

Handlingen kretsar runt Jessica Tarley och Alistair Caulfield som träffades som unga och nu träffas igen många år senare när Jessica blivit änka och ska ta hand om egendomen på Jamaica. De dras till varandra och börjar dela allt under den långa båtresan över Atlanten. De har båda tragiska erfarenheter som ligger kvar ända sedan barndomen, men tillsammans utvecklas de till mognare och tryggare människor tack vare varandras stöd. Om man ska lägga en djupare dimension till resonemanget om en relativt trivial bok så är det hoppfullt och uppmuntrande att läsa om människor som utvecklas och lägger sin osäkerhet och oro bakom sig och går vidare i livet starkare och tryggare.

En bihandling fokuserar på Jessicas syster Hester och hennes destruktiva äktenskap med en man som först verkade fantastiskt trevlig och charmig, men visade sig ha ett mycket mörkare och hemskare beteende när den första förälskelsen lagt sig. Som läsare lider man med Hester, men eftersom det är den typ av bok det är så tvivlade jag aldrig på att det skulle ordna sig även för henne på något sätt.

Jag funderade lite på varför den fått sin titel... Det samhälle som handlingen utspelas i hade många regler och det var mycket som man inte fick göra. Huvudpersonerna väljer att gå sin egen väg och struntar i vad samhället tycker och det kunde kanske tyckas syndigt att göra livsval för sin egen lyckas skull istället för att först tänka på familjens ryckte och societetens förväntningar. Om man gillar romantiska böcker så rekommenderar jag denna.

I capture the caste

Foto: adlibris.com/se

I capture the castle är skriven av Dodie Smith i slutet av 40-talet. Hon är kanske mest känd för att ha skrivit De hundra och en dalmatinerna, men förutom den så är nog denna bok mest känd. Jag hade blivit tipsad om denna bok via en annan bok. Jag hade rätt så höga förväntningar och boken var bra men kanske inte riktigt så fantastisk som den hade beskrivits.

Cassandra är en 17-årig tjej som skriver dagbok om sitt och sin familjs liv. De är mycket fattiga och bor i ett gammalt slott som de hyr på den engelska landsbygden. När ägaren till slottet dör så ärver hans sonson egendomarna. Simon Cotton och hans bror Neil anländer till samma förväntande familj som Mr Bingley i Stolthet och fördom när han kommer till Netherfield. Cassandra påpekar själv att hennes syster Rose och styvmamma Topaz reagerar precis som karaktärerna i Austens roman. Som läsare kan jag även se likheter i hur dessa böcker är skrivna. De har båda ett långsamt berättartempo och det är långa beskrivningar av bara en dags händelser, allt beskrivs i detalj, vad som hänt och vem som sagt vad.

Detta är en välskriven roman om en flickas väg till att bli kvinna. Bokens baksida hade avslöjat att Cassandra skulle få uppleva sin första kärlek och jag undrade vem det skulle bli. Simon och Neil var båda alternativ, men också Stephen som bott hos Cassandras familj största delen av sitt liv. Eftersom Cassandra visade intresse för dem alla så var det inte givet hur det skulle utveckla sig. Rose kärleksliv får också stor plats i boken, liksom faderns författarkarriär som stannat av.

Man kan ju fundera på hur man skulle hantera en sådan fattigdom som Cassandra och hennes familj lever med. Oftast har familjen mycket lite att äta och de har fått sälja allt av värde. Rose vantris verkligen med denna fattigdom och är beredd att göra nästan vad som helst för att förbättra livet för sig själv och familjen. Cassandra däremot verkar inte lida lika mycket av det och hon är inte beredd att kompromissa med vad hon tycker är rätt. Antagligen är olika människor olika bra på att hantera motgångar och hårda tider. Vilken sort man själv är kan man nog inte riktigt veta innan man utsatts för prövningen.

Jag tycker om boken för den behagliga stämningen och de välbeskrivna karaktärerna. Om man tycker att det är okej med ett långsamt tempo så rekommenderar jag boken.

Heja, heja!

Foto: adlibris.com/se

För drygt en månad sedan började jag springa. Eller... jag försökte i alla fall. Först denna vecka har jag sprungit hela min runda på 3 km, utan att behöva gå någon bit. Mitt i detta landade Martina Haags Heja, heja! i mitt knä. Det är sällan en bok kommer så lägligt som denna gjorde.

Boken handlar om hur Martina börjar springa. Hon går från att inte träna alls till att springa marathon. Hon beskrivit humoristiskt sitt kämpande med att springa och bli bättre på det. Jag tyckte att det var roligt att läsa om hennes löpning samtidigt som jag kämpade med min egen.

En del av Martinas råd har jag tagit till mig. Med utgångspunkt i hennes tips har jag skapat en spellista på Spotify som jag ska ha när jag springer. Jag kände mig riktigt inspirerad att ge mig ut i fredags för att få testa den, och lämplig musik kan faktiskt vara riktigt peppande. Hon skriver också att man ska belöna sig själv när man uppnår sina delmål. Så nu när jag sprungit 3 km utan att gå har jag köpt nya sporthörlurar och en löparjacka att springa i när det blir lite kallare.

Jag vet inte riktigt hur kul det är att läsa denna bok om man inte springer själv. Troligtvis kan man tycka  att den är roligt i alla fall men det blir ju högre igenkänningsfaktor om man kan identifiera sig med det Martina skriver om. Boken ger hopp om att vem som helst kan bli en löpare. Kan Martina som har fyra barn, man, hus och diverse husdjur göra det så kan jag också! :-) 

Ape house

Foto: adlibris.com/se

Sara Gruen har skrivit boken bakom filmen Water for elephants. Hennes nya bok heter Ape house. Jag har läst den på engelska men den har precis kommit ut på svenska.

Isabel Duncan jobbar på ett språklabb med dvärgschimpanser. Aporna har lärt sig teckenspråk och de förstår talad engelska, så de är mycket kommunikativa. Journalisten John Thigpen besöker Isabel och aporna i början av boken för att göra ett reportage om dem. Senare samma dag utsätts labbet för ett attentat. Isabel skadas svårt i explosionen och när hon till slut kommer ut från sjukhuset är aporna sålda.

Aporna är Isabels familj. Hon står dem närmare än sin mänskliga familj. Det är då inte svårt att förstå hennes sorg och frustration över att inte veta vart aporna tagit vägen. Hon gör allt hon kan för att hitta dem. När man följer Isabels kamp för att hitta aporna får man reda på en hel del om hur apor behandlas av människor. Det är hemskt att läsa om de medicinska labb som använder apor som försöksdjur. Jag blir upprörd och äcklad över de hemska förhållanden som råder på ett sådant ställe. Sedan visar det sig att det är en tv-producent som köpt aporna och börjar göra en reality-tv-serie om dem. Så det är därifrån Isabel måste rädda dem.

Journalisten John har en lika stor roll som Isabel i boken. Han intresserar sig för apornas öde och svär på att hjälpa Isabel att rädda dem. Först trodde jag att John och Isabel skulle bli kära i varandra, för det verkade finnas en attraktion mellan dem när de först träffades. Sedan visar det sig att John är gift och man får följa hans relation med frun Amanda som kämpar för att kunna leva som författare.

Relationerna mellan människorna är det som står i centrum i boken. Aporna och deras historia är det som binder ihop allt. Det är en bra och rätt så lättläst bok. Jag drogs genast in i handlingen och ville hela tiden veta vad som skulle hända härnäst. Vad skulle avslöjas? Vem skulle vara inblandad? Hur skulle det gå?

Hemligheten på Mercy Close

Foto: adlibris.com/se

Marian Keyes bok Hemligheten på Mercy Close handlar om den yngsta systern i familjen Walsh, Helen. Jag har läst om hennes fyra äldre systrar förut och är lite besviken över att konstatera att detta är den svagaste historien av dem. Marian Keyes är alltid underhållande men jag fängslades och berördes inte så starkt av denna bok.

Helen jobbar som privatdetektiv och bokens handling utspelas under en vecka då hon letar efter en försvunnen medlem i ett gammalt pojkband som ska återförenas. Hon har problem med psyket, äter antidepressiv medicin och kan inte sova utan sömnpiller. Hon äter inte, dricker bara cola light och är med andra ord i ett rätt så risigt tillstånd. I de andra böckerna om Helens systrar så framstår hon som självisk och osympatisk och jag tyckte aldrig om henne då. Jag räknade med att tycka bättre om henne i hennes egna bok, men gör det inte så mycket som jag tycker behövs för chick lit. Jag tycker inte illa om henne men hon är svår att identifiera sig med eller känna med.

Kärlekskomplikationerna i boken utvecklas inte som jag först tror. Jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt. Genren brukar oftast leverera förutsägbara slut och på ett sätt är det ju kul att bli överraskad, men samtidigt så blir det lite av en besvikelse.

Familjen Walsh är underhållande men jag rekommenderar att läsa om någon av de äldre systrarna istället för denna bok om Helen.

De skandalösa

Foto: adlibris.com/se

Då har jag läst De skandalösa, tredje och sista delen i Simona Ahrnstedts serie om slottet Wadenstierna. Denna bok utspelar sig 1865, barockens och stormaktens tid. Den var bra men är nog den svagaste länken i serien. De andra böckerna läste jag på en dag, för jag kunde inte lägga dem ifrån mig. Den här bjöd inte på lika mycket spänning och överraskningar.

Magdalena Swärd är bokens huvudperson. Hon har inga släktingar kvar i livet och även fast hon är från en fin familj så börjar pengarna nu ta slut och hon har redan såld allt av värde. Då blir hon erbjuden jobbet som sällskapsdam och förkläde till en ung friherrinna. Hon tar jobbet och åker med fröken Venus till slottet Wadenstierna, där greve Gabriel Gripklo på sin mors order ska välja en fru. Man förstår snabbt att det är meningen att Gabriel ska fria till Venus (trots att slottet är fullt av gästande unga damer) och lika snabbt inser man att det inte kommer att bli så. Att det är Magdalena och Gabriel som är perfekta för varandra är givet för läsaren, även om det tar hela boken för dem att inse det.

Magdalena och Gabriels umgänge börjar med ett gräl och ett vad och fortsätter med att Gabriel ska lära Magdalena hur hon ska kunna fånga mäns intresse, eller i alla fall sin före detta fästmans. I och med detta faller Gabriel för henne, även fast hon inte är den rika och uppsatta kvinna hans mor vill att han ska ha vid sin sida genom livet.

Det är rätt så klichéartat, men ändå underhållande. Om man gillar genren romance så kommer man gilla denna bok. Det är extra kul att det är på svenska. Så vitt jag vet är Simona Ahrnstedt denna enda svenska författaren i denna genre.

Happily ever after

Foto: adlibris.com/se

När jag såg Happily ever after av Harriet Evans på Waterstones i London så tilltalade den mig på alla sätt. Titeln, baksidestexten och det stilistiska omslaget där den den vita bakgrunden är i randig relief drog mig genast till sig. Det fanns även utdrag från vad pressen skrivit om boken och när jag läst föjande kommentar var jag bara tvungen att köpa den, "Funny but thought-provoking... Perfect for book lovers. And if you´re feeling a bit gloomy about the future, it´s an absolute must-read".

Med andra ord så hade jag höga förväntningar när jag tog fram denna bok för att börja läsa. Man får följa Eleanore Bee under tjugo år. Hon är 14 när boken börjar, men handlingen hoppar raskt fram nio år. Elle (som hon kallas) älskar att läsa böcker och det är en dröm som går i uppfyllelse för henne när hon får jobb på ett litet bokförlag i London. Här i början av boken var det mycket som påminde mig om Bridget Jones. Precis som hon jobbar Elle "längst ner" på ett företag, har för korta kjolar, dricker ibland för mycket och blir kär i sin chef som påminner mycket om Daniel Cleaver. Jag inser direkt att han inte är hälften så intresserad av henne, som hon är av honom, även om han säger att han älskar henne. Hon stöter också på en kille som hon vid första anblick tycker är lite töntig och jag tänkte direkt på Bridgets första möte med Mark Darcy. Redan här i början tänker jag att Tom är rätt man för Elle. När hon till slut inser att förhållande med chefen inte kommer leda någon vart och lämnar honom så träffar hon av en händelse Tom igen. De blir vänner och jag väntar på att de ska inse att de är rätt för varandra. Det är så nära att Tom berättar hur han känner, men saker och ting kommer emellan. Mycket kommer emellan. Livet kommer emellan. Elle flyttar till New York och gör karriär på förlaget där. Hon känner sig för första gången lyckad. Hemma i London finns Tom som "älskar henne precis som hon är" (låter bekant va?). Det är trots detta inte så att saker och ting löser sig så lätt. Ända in i det sista gnager en liten oro för att det kanske inte kommer lösa sig så som jag vill. Ett tag tänker jag till och med att om det inte slutar som jag önskar så kommer jag bli så besviken att hela boken blir förstörd. Visst är det fantastisk när man kan by sig så mycket?

Boken var inte gullinuttig och fjantig. Den var så realistisk som chick-lit kan vara. Jag tyckte om att följa Elle genom livet. Genom med- och motgångar, med dysfunktionell familj, karriär, dater, förhållanden, dödsfall och nya möjligheter. Jag tyckte om att Elle först efter många besvikelser (men även framgångar) först vid 34 års ålder hittar hem, både i sig själv, karriären och kärleken.

En annan sak som jag verkligen tyckte om var alla referenser till böcker. Eftersom Elle älskar böcker och jobbar med böcker så har böcker en central roll i berättelsen. Under tiden jag läste blev jag nyfiken på böcker som Elle läste och tänkte att jag måste kolla upp dem inför framtiden. I slutet av boken hade även författarinnan skrivit om en del böcker som nämnts och berättat varför hon tycker så mycket om dem, som boktips alltså. Så jag är nu fast besluten att kolla upp en del av dessa böcker (några hade jag faktiskt redan läst).

En nästan vanlig man

Foto: adlibris.com/se

Jag var inte speciellt intresserad av att läsa En nästan vanlig man av Dan Buthler och Dag Öhrlund, men bokcirkeln valde denna bok så jag tog tag i den ändå.

Boken börjar med ett mord. Först vet man inte vem som utfört det, men ganska snart så räknar man ut det. Man får nämligen följa både mördaren och polisen i denna bok. Poliserna är sympatiska vanliga människor, men det kan man verkligen inte säga om Christopher Silfverbielke och hans polare (inte bara för att de begår en massa brott). Silfverbielke och hans kompisar jobbar med stora pengar i företag som har hand om just stora pengar och umgås på Stureplan. Brudar, sprit och kokain är det som gäller. Jag kan inte känna någon som helst samhörighet med den världen och den känns helt främmande för mig. De få kvinnor som är med i boken hjälper inte för att ge mig igenkänningsfaktor. De är stereotypa och ljudbokens uppläsare Stefan Sauk läser så att de låter som våp allt som oftast.

I mitten av boken tyckte jag att den trampade vatten lite. Även om Silfverbielke och grabbarna syltade in sig i mer och mer brott så kändes det som att det inte hände något nytt. Fast senare tog det fart igen och som helhet var boken ändå spännande. Silferbielke är verkligen helt störd och jag vill veta vad han ska hitta på härnäst och hur han ska få det att se ut som att någon annan gjort det. Bokens polis Jacob Colt är inte en typisk deckarpolis, på så sätt att han är lyckligt gift, har två barn och inga alkoholproblem. Silferbielke tror att han är efterbliven, men så är naturligtvis inte fallet.

Det finns fler böcker om Jacob Colt och några av dem fortsätter också med Silferbielke så kanske att jag tar och läser dem också för att se hur det går.

Den sista konkubinen

Foto: cdon.se

Den sista konkubinen av Lesley Downer är en bok som jag hållit på med ett tag. Stundtals var den lite seg och berättartempot var rätt så långsamt så i mitten av boken fick jag kämpa mig vidare på vilja. Med detta inte sagt att det är en dålig bok. Det var intressant att läsa om Japan och det samhälle som var där innan västvärlden kom dit. Handlingen utspelas på 1860-talet och handlar just om slutet på det gamla japanska samhället.

Bokens huvudperson är Sachi. Hon har växt upp i en liten bergsby, men när hon är 13 år passerar prinsessan, som ska gifta sig med shogun i Edo (numera Tokyo), och hennes följe byn. Prinsessan ser Sachi och hennes skönhet som liknar hennes egen och tar med sig Sachi till Edo. Sachi får sedan leva i Ooku (kvinnornas hem) i Edoborgen. Den enda mannen som kommer dit är shogun och när Sachi är 15 år blir hon utvald till hans konkubin. Detta är bara bokens första del. Sedan kommer kriget och allt börjar förändras, både för Sachi och för hela Japan.

Författaren har bott i Japan och tagit reda på mycket om hur det var där förr. Sachi är en påhittad person men många av de karaktärer hon möter har verkligen funnits och hennes liv är så realistiskt beskrivet som möjligt. Mycket få kvinnor som bodde i Ooku berättade om livet där så författaren har fått brodera ut de beskrivningar som finns. Det är verkligen fascinerande med en kultur som är så olik vår egen. Så mycket verkade handla om vad som var rätt, hedervärt och korrekt. Man skulle inte visa några känslor, vad som än hände. Det fanns inte ens ett ord för kärlek och alla berättelser om det slutade med självmord, för att man låtit känslorna ta över och uppfört sig opassande. Kyssar visste en vanlig kvinna inget om, för det var en av geishornas konster. Kvinnor var egendom och hade ingen makt över sina egna liv. Det är Sachi hela tiden medveten om, och hon tycker att det är naturligt. När en bror dödar sin syster för att hon dragit vanära över familjen genom att bli kär i en olämplig man, så förstår Sachi att brodern bara gjort det som förväntats av honom (hur hemskt det än är). Om man inte vet om något annat än det liv man lever så är det nog svårt att föreställa sig att det kan vara på något annat sätt. Så även om jag nu tänker att jag inte alls hade passat in i denna kultur, med min oförmåga att dölja vad jag känner och min frispråkighet, så hade jag troligtvis varit en foglig, tyst och behärskad kvinna om det varit det jag uppfostrats till och sett runt omkring mig hela livet.

Detta var en intressant bok rent historiskt även om det är skönlitteratur. Om man vill veta mer om hur det var i Japan när västvärlden först kom dit, (och inte vill läsa historieböcker), så rekommenderar jag denna bok.

Me before you

Foto: adlibris.com/se

Jag hann läsa en andra bok under min Londonresa, eller nästa en hel bok till i alla fall. Jag läste ut den igår kväll i min egen säng och grät en skvätt över ännu en ödesbestämd relation. Jojo Moyes som skrivit Me before you säger själv att hon skriver sina böcker för att få sina läsare att gråta någon gång under resans gång.

Lou är en 26-årig tjej som i början av boken förlorar sitt jobb på det café som arbetat på i sju år. Outbildad och med ingen annan jobberfarenhet än caféet så är det inte lätt för henne att hitta ett nytt arbete. Det jobb som hon sedan får och stannar på är som sällskap och vårdare till förlamade Will. Två år tidigare blev Will påkörd av en motorcykel och blev förlamad från bröstet och nedåt. Han fick ge upp sitt aktiva och händelserika liv och flytta hem till föräldrarna.

Lou och Will kommer från olika världar och skulle nog aldrig ha träffats under andra omständigheter. Trots detta utvecklas en speciell relation mellan dem. De förändrar varandra och speciellt Lous liv får en helt ny riktning p.g.a. Will.

Det går inte riktigt att föreställa sig hur det skulle vara att bli förlamad som Will och inte ha makt över något i sitt eget liv längre, att vara beroende av andra människor för allt. Han tycker inte att det liv han nu är dömd till är acceptabelt. Han kan inte förlika sig med det och vill därför åka till en klinik i Schweiz och avsluta sitt liv där. Ett av bokens stora teman är just detta, om man har rätt att ta ett sådant beslut om sitt liv. Ingen vill att Will ska göra detta, men frågan är om de har rätt att hindra honom. Jag vet inte riktigt vad jag tycker. Jag förstår båda sidors argument och man kanske måste gå till sig själv... Skulle jag vilja ha rätt att ta detta beslut om jag hamnade i en liknande situation? Jag tror det. Med det  inte sagt att jag skulle vilja avsluta mitt liv, men jag skulle nog vilja ha rätten att göra det.

Med de begränsningar som Will lever med så kan man ju tro att Lou med sin livfulla personlighet stormar in i hans liv och förändrar det, och det gör hon, men jag tycker att Will förändrar henne mer. Lou har inga direkta ambitioner, hon har aldrig lämnat staden där hon växt upp och bor fortfarande kvar hos sina föräldrar, (det finns anledningar till allt detta). Will som verkligen levt livet och sett världen visar henne vad som finns där ute och vad hon är kapabel till och den förändring som hon genomgår är avgörande för hela hennes framtid.

En mycket bra och gripande bok som jag inte tror kan lämna någon oberörd.

The fault in our stars

Foto: adlibris.com/se

The fault in our stars av John Green tog jag med mig när jag reste till London för en vecka sedan. Jag började läsa den på flyget och sedan var jag fast. Det tog bara några dagar att läsa ut den trots att jag var på semester i min favoritstad. Var och varannan sida hade någon otroligt bra, roligt, träffsäker eller vacker formulering som jag bara var tvungen att läsa upp för mitt ressällskap, (som tur var skrattade hon lika gott som jag när hon hört det). Jag vet inte om detta någonsin hänt mig förut, att jag sitter och skrattar högt och bara är tvungen att läsa upp hela dialoger eller stycken bara för att de är så otroligt bra formulerade.

När jag nu sagt att jag skrattat så åt denna bok så kan man ju inte tro att den handlar om 16-åriga Hazel som har obotligt cancer och vet att hon kommer dö. Hazel släpar runt på en tank med syrgas för hennes lungor inte klarar av att andas själva. Hennes mamma tror att hon är deprimerad och tvingar henne att gå till en stödgrupp. Det är där som Hazel träffar Augustus. Han har haft cancer och fått amputera ett ben. Med detta möte tar en fantastisk kärlekshistoria sin början. Jag ska inte berätta hur det slutar för jag vill inte förstöra läsningen för någon annan. Jag vill att ni precis som jag ska få dras med och glädjas med Hazel och Augustus samtidigt som man inser att detta kommer att bli sorgligt förr eller senare.

När jag läste denna bok längtade jag efter att bli förälskad. Även om jag passerat 30 så tror jag att förälskelse är samma sak oavsett ålder. Så det spelar ingen roll hur gammal man är, man kan ändå leva sig in i Hazel och Augustus öde. Vid flera tillfällen glömde jag bort att Hazel och Augustus inte var helt vanliga tonåringar. Fast det var väl precis det de var, vanliga tonåringar, men drabbade av cancer. Nu kanske det istället låter som att detta är en bok om cancer, men det är det inte. Detta är en helt fantastisk bok om två personer och deras kärlekshistoria, som precis som Romeos och Julias hade stjärnorna emot sig.

Jag önskar att jag kunde skriva lika välformulerade meningar som John Green för att beskriva hans bok och min upplevelse med den. men det blir inte bättre än så här just nu. Jag avslutar bara med att en gång för alla klargöra att jag tycker denna bok är fantastiskt bra. Läs denna bok!!! (På svenska heter den Förr eller senare exploderar jag.)

How to be a woman

Foto: adlibris.com/se

How to be a woman av Caitlin Moran har jag nu läst på en vecka. Tror inte jag läst någon bok så snabbt sedan jullovet. Jag ville bara fortsätta läsa :-) Det är inte riktigt en skönlitterär bok. Caitlin utgår från erfarenheter i sitt eget liv och diskuterar kvinnor liv och vår situation i samhället. Hon gör detta på ett självutlämnande, självsäkert, ibland provocerande och eftertänksamt, men framförallt humoristiskt sätt. Jag vara bara tvungen att leta reda på henne på Twitter och följa henne.

Egentligen skulle jag kunna ha åsikter om varenda kapitel i denna bok, för varje kapitel har ett eget tema. Ämnen som mode, kärlek, barn, abort, porr, plastikoperationer och vad man ska kalla sitt underliv för tas upp. Jag tror dock att det är bättre att du som vill, själv får läsa boken och få din egen läsupplevelse.

Även om jag inte håller med Caitlin om allt så sätter hon fingret på många saker som jag tyckt ända sedan tonåren. Poängen är att kvinnor borde ha samma möjligheter som män. Vi borde helt enkelt bara vara människor. Vi borde alla ha rätt att leva våra liv på det sätt vi vill, (så länge det inte är olagligt och/eller skadar någon naturligtvis).

Jag läste denna bok på engelska men funderade vid flera tillfällen på hur det hade varit att läsa den på svenska. Caitlin skriver t.ex. att hon inte vill kalla sitt underliv för vagina för det låter för kliniskt. Sedan listar hon olika namn som hon gillar och inte gillar. Jag hade inte hört några av dem tidigare. Då tänkte jag att det verkligen behövs en bra översättare för att få en sådan här bok att kännas naturligt på ett annat språk än det den skrevs på. Det kan ju i och för sig vara så att jag inte skulle känna igen de svenska namnen heller, men jag borde ha hört några av dem, eller hur?

Kvinnor kan läsa denna bok och känna igen sig. Män kan läsa denna bok för att lära sig mer om kvinnor. Alla kan läsa denna bok och bli underhållna.

Älskaren

Foto: adlibris.com/se

På årets bokrea utövade jag självbehärskning och köpte inte så mycket. En av de böcker som ändå slank med var Marguerite Duras Älskaren. Det var en liten tunn historia som jag fick för mig att jag sett en snutt av på film. Det stämde att jag sett i alla fall en del av den på film, men i övrigt blev det lite av en besvikelse.

Författarinnan skriver självbiografiskt om sin tonårstid i franska Indokina. Som femtonåring inleder hon en affär med en tolv år äldre rik kines. Varken hennes eller hans familj tycker om detta men det håller ändå i sig ända tills hon som 17-åring åker tillbaka till Frankrike. Jag trodde att boken skulle fokusera på deras relation och samhällets syn på dess olämplighet. Det handlade lika mycket, om inte mer, om flickans familj och deras dysfunktionella relationer till varandra.

Jag brukar säga till mina elever att de måste bestämma om de ska skriva i första eller tredje person och att man inte kan hoppa fram och tillbaka. Antingen skriver man i jag-form eller inte. Denna bok är ett bra exempel på problematiken med att inte följa mitt råd. Jag har svårt att hänga med i boken. Det står inga namn på personerna och ibland står det "jag" och ibland "hon". Dessutom hoppar det i tiden och jag vet inte var in huvudpersonens liv jag är. Att så ofta känna att man inte hänger med gör att det blir svårt att knyta an till karaktärerna. Det blir inte heller lättare av att de alla är rätt så egoistiska, elaka och konstiga. Jag tror att författarinnan kanske velat lägga an en filosofisk ton, men det blir bara svårbegripligt. Jag förstår inte vad hon vill säga med boken och jag skulle inte kunna återberätta vad som händer flickan, (förutom att hon har affären med den kinesiske mannen). Ett tag tror jag att hon också kär i en av sina klasskamrater, men jag är inte säker på det. Ett barn som dör vid födseln nämns, men jag förstår inte när i livet detta händer, jag tror det är senare, efter affären med kinesen.

Jag förstod alldeles för lite av denna bok för att tycka om den. Alldeles för mycket var oklart. Fast det finns säker de som tycker att den är helt fantastisk.

Too much happiness

Foto: adlibris.com/se

För första gången på länge har jag läst noveller. Vet knappt om jag gjort det sedan jag gick på universitetet. Alice Munro har skrivit flera novellsamlingar och jag har läst Too much happiness.

Denna samling består av 10 noveller. Vid flera tillfällen försökte jag hitta gemensamma nämnare, det som länkar dem samman. Jag hade en så trivial idé som renovering ett tag, men den höll naturligtvis inte. Var och en av novellerna skulle kunna få sin egen analys och de skulle alla passa in i en litteraturkurs på universitetsnivå. Jag påmindes om mina litteraturstudier och vad jag själv läste då. Ibland saknar jag att inte kunna/hinna/orka gräva ner mig i litteratur på det sätt som man då var tvungen att göra. Novellerna i denna samling är mycket olika. Huvudpersonerna är både vuxna och barn, kvinnor och män. De utspelas på olika platser i världen. Händelseförloppet kan vara kort eller sträcka över större delen av ett liv. Lycka, eller snarare bristen på lycka, är nog den minsta gemensamma nämnaren för dessa noveller. Det är alltid någon som mår dåligt och är eller blir trasig som människa på något sätt.

Detta är ingen läsning som gör en glad, men jag uppskattar den ändå för den fick mig att tänka. Jag förstod inte allt som hände hela tiden. Allt fick inte en förklaring. En del saker var rätt så märkliga. Då är det extra tillfredsställande när man tycker sig kunna tyda någon liten replik eller händelse och tro sig förstå vad som menas, så där underliggande.

Eldens hemlighet

Foto: adlibris.com/se

Nu efter påsklovet ska jag läsa Eldens hemlighet av Henning Mankell med mina elever. Eftersom jag inte läst den förut var jag ju tvungen att läsa den själv först, så det har jag gjort nu på lovet.

Boken utspelas i Mocambique och handlar om den tolvåriga flickan Sofia. Först blir hennes pappa och en del syskon dödade i en attack på deras by. Sofia, hennes syster, mamma och en bror överlever. De vandrar länge men hamnar tillslut i en by bestående av människor som flytt från flera olika platser. Flickorna får börja skolan och byns vita präst talar om för alla att de måste hålla sig till stigarna. De får aldrig ta genvägar, hur bråttom de än har. Sofia beskriver det som att det ligger små soldater i jorden. Jag undrar om mina elever kommer att förstå att det handlar om minor...

Sofia och Maria leker och Sofia hamnar utanför stigen. Minan dödar Maria och tar båda Sofias ben. Sofia får länge bo i staden, först på sjukhuset och sedan på ett hem (hon måste lära sig gå med proteserna innan hon kan återvända hem).

Om man bor i ett välmående land som Sverige så skulle man aldrig råka ut för en mina, men man kan ju bli av med sina ben av andra orsaker. Om man blev det så vore det inte lika besvärligt som det är om man är en fattig flicka i Afrika. Naturligtvis vore det hemskt men man skulle nog kunna leva ett rätt så normalt liv ändå. Om man bor i en hydda i en by där stigarna blir lervälling vid regnperioderna blir nog livet svårare.

Trots att Sofias liv är väldigt olikt vårt så är det också saker som är precis lika. Det ska bli spännande att se vad eleverna tycker, om de kan känna med Sofia och se likheter såväl som olikheter.

Det finns två böcker till och det vore kul att läsa dem också och se hur det går för Sofia. Extra intressant blir det eftersom Sofia finns på riktigt.

The white queen

Foto: adlibris.com/se

När jag var i London förra året så köpte jag tre böcker i en ny serie av Philippa Gregory, (det har nu kommit en fjärde och en femte är på väg). Hon har tidigare bl.a. skrivit en serie om Tudor-tiden och denna serie handlar om Rosornas krig.

Den första boken som skrev till denna serie var The white queen. Huvudpersonen här är Elizabeth Woodville, som gifte sig med Edward IV av York. Eftersom York- familjen symbol är den vita rosen så blir Elizabeth den vita drottningen.

Rent historiskt så tycker jag att denna bok är mycket intressant. Problemet när jag läste den var att den aldrig riktigt tog sitt grepp om mig. Jag tycker att läsning är som bäst när man bara MÅSTE fortsätta läsa, när man läser hela dagen om man kan. Så blev det inte med denna bok. Lite grann så var det som att läsa en historiebok, vilket är intressant men kanske inte alltid så medryckande.

Elizabeth är mamma till prinsarna som försvann i Towern, och dem hade jag hört talas om förut utan att veta så mycket om vad som hände. Det var intressant att läsa om i vilket sammanhang som två prinsar försvann, utan att någon har kunnat bevisa vad som hände med dem. Fast i denna bok är det bara en prins som försvinner, för deras mamma har skickat bort den andra sonen och skickat en tjänares son till Towern, klädd som prins. Tydligen finns den en teori om att det kan ha gått till på det sättet, men som sagt har inget kunnat bevisas. Även om man förstår att Elizabeth ville skydda sitt eget barn, så är det hemskt att hon skickar någon annans barn i döden. Då märker man ett av Elizabeths oförsonliga karaktärsdrag; hon har inte dåligt samvete för något. Hon gör verkligen allt för hennes familj ska kunna behålla tronen, oavsett hur fel man som läsare kan uppfatta det som.

Tronen, det är om den allt kretsar. Det planeras och krigas om den. Rosornas krig kallas också för kusinernas krig. Huset York och Lancaster slåss om tronen och dödar varandra för den, men även inom varje familj så dödar de varandra för att kunna ta kronan. Det måste ha varit oerhört osäkra tider att leva i. Vem skulle man alliera sig med? Hur länge skulle den alliansen hålla? Skulle man bli dödad för den?
Som kvinnan var livet ännu osäkrare. Kvinnor ägdes av män, först sin far och sedan sin man. Elizabeth hade naturligtvis viss makt som drottning, men hennes man kungen stod ändå över henne.

Om man gillar historia och vill veta mer om Rosornas krig så rekommenderar jag denna bok (och troligtvis de böcker som följer i serien, även om jag inte läst dem än).

My name is Memory

Foto: adlibris.com/se

Eftersom jag alltid har läsning med mina elever på torsdagar så har jag haft en bok liggande på jobbet och igår läste jag ut den. Det var My name is Memory av Ann Brashares (hon som skrivit om systrarna i jeans). Detta är författarens andra bok för vuxna, men personerna det handlar om är runt 20 och jag tror att denna bok fungerar även för tonåringar (i alla fall de lite äldre).

Med tanke på titeln så kan man ju tro att det ska handla om en tjej som heter Memory, men så är det inte. Boken handlar om reinkarnation men framförallt om Daniel och Lucy. De flesta själar återföds och får leva många liv (det är olika hur många) men det är få som kommer ihåg att de levt förut. Daniel har ett alldeles speciellt minne för han kommer ihåg alla sina liv och kan känna igen andra själar fast de är olika personer i olika liv. Han älskar en tjej sedan många liv tillbaka. Han har aldrig varit ihop med henne, för saker kommer emellan, det är inte alltid som de är i samma ålder och ibland är hon gift med någon annan t.ex. hans elaka bror. Trots allt som går emot dem så är hon den första han minns och den som han lättast känner igen. Han letar alltid efter henne och väntar på den dag då det ska vara deras tur. I nutid så heter denna tjej Lucy och hon träffar Daniel för första gången i High school.

Vartannat kapitel följer Daniel och Lucy i nutid och vartannat kapitel berättar om Daniels tidigare liv från början fram till där han är nu. Det första hindret för deras kärlek i nutid är att Lucy inte kommer ihåg Daniel. Han är också så rädd att göra något som hon inte vill att han mest håller sig undan. Ett medium, en psykolog, drömmar och efterforskningar gör att Lucy börjar förstå hur det ligger till. Då kan man ju tro att allt ska ordna sig och de ska få varandra, men nya och allvarliga problem dyker upp. Daniels bror, som var gift med Lucy när hon hette Sophia, är ute efter hämnd för att Daniel försökte rädda Sophia från hans misshandel. Ibland är det roligt när man kan räkna ut saker innan de händer i böcker och att denna bror skulle ställa till det förstod jag innan det blev så.

Bokens slut är rätt så öppet, så jag var direkt tvungen att försöka kolla upp om det fanns någon fortsättning. Det gör det inte än så länge, men på ett forum var det någon som skrev att det skulle bli en trilogi. Jag hoppas på det så att jag kan få reda på hur det går för Daniel och Lucy.

Jag tror inte på att man lever flera liv men det är en intressant tanke och boken förklarade det på ett logiskt sätt tycker jag. Rädslor vi har i detta liv beror på saker som hänt oss i tidigare liv. Vi kan bära med oss "skador" på vår kropp och drömmar kan berätta om tidigare upplevelser. Att förstå detta mer och mer får Lucy uppleva och jag tror att hennes upplevelser skulle vara rätt så skrämmande men samtidigt fascinerande. T.ex. har en tidigare version av henne lämnat ett brev åt henne som hon hittar efter att ha drömt om det.

Hoppas det kommer en fortsättning och rekommenderar denna lilla kärlekshistoria som är både annorlunda och intressant.

Frihet

Foto: adlibris.com/se

Nu har jag äntligen lyssnat färdigt på Jonathan Franzens Frihet. Om denna bok inte valts till bokcirkeln hade jag nog inte läst den och framför allt inte fortsatt när jag insett att jag inte direkt gillade den. Nu kan det ju vara så att man vill läsa klart böcker som man inte gillar för att man ändå vill se hur det går. Denna boks fortsättning brydde jag mig inte om. Karaktärerna var osympatiska och jag tyckte inte om någon av dem och följdaktligen brydde jag mig inte om hur det gick för dem. Det är inte ett bra betyg för en bok att man känner så. Trots det så har jag i alla fall något positiv att säga om författarens arbete. Det är rätt bra gjort att ha skrivit en bok som hoppar fram och tillbaka i tiden så mycket som denna gör och ändå få läsaren att hänga med och förstå var i handlingen man befinner sig.

Bokens huvudpersoner är Patti och Walter Berglund (Walters farfar var svensk imigrant). Som läsare får man följa Patti och Walters liv, från barndom till typ 50-årsålern, men som sagt inte kronologiskt. Boken ska nog ge en bild av det amerikanska samhället, men inte ens det lyckas jag intressera mig för. Jag vet inte om tanken är att karaktärerna ska ha så många brister för att vara trovärdiga. Jag är fullt medveten om att alla människor har både trevliga och mindre trevliga drag i sin karaktär och personlighet och man kan tycka om dem ändå. Jag tycker trots det inte om bokens karaktärer och det förstör faktiskt läsningen för mig.

Vissa delar av boken är bättre än andra. Delen som berättade om Pattis uppväxt och hur hon träffade Walter tyckte jag var helt okej. Andra delar, som t.ex. när Walter och hans assistent Lalita ska övertala Walters kompis Richard att använda sin berömmelse och kontakter i musikvärlden för att hjälpa dem med ett miljöprojekt är så tråkig att jag insåg att jag inte kom ihåg vad jag hört. Utan att tänka på det hade jag slutat lyssna.

Boken har tydligen fått bra kritik så uppenbarligen finns det en massa människor som inte delar min åsikt om den. Så mitt råd får väl bli; gör som ni vill. Läs den om ni tror att det är något för er, men om ni tror att er smak liknar min så kan ni strunta i denna bok.

Betvingade

Foto: cdon.se

Andra julklappsboken av Simona Ahrnstedt heter Betvingade, och den har jag läst nu. Efter att ha börjat igår kväll har jag nu suttit hela dagen. Visst är det härligt att vara ledig och kunna göra så?!

Denna bok utspelar sig 1349. Stormannadottern Iliana Henriksdotter blir bortförd när hon badar i en skogstjärn och det är genom det misstaget hon träffar riddaren Markus Järv. Som sagt var det ett misstag men Ilianas kalla och beräknande föräldrar ser sin chans att utnyttja detta. Kungen bestämmer att Markus och Iliana ska gifta sig och Ilianas far förhandlar till sig en rejäl ersättning för sin dotters heder och för hennes tvillingbrors död, (Markus var tvungen att försvara sig och brodern ramlade av hästen och bröt nacken).

Markus och Iliana ville inte gifta sig med varandra men naturligtvis är de bra för varandra och kan snart inte motstå den attraktion som växer sig starkare mellan dem. Att detta ska leda till att de lever lyckliga i alla sina dagar är givet, men vägen dit är fylld av spänning och intriger. Svek och mord ska redas ut och Markus måste inse att han är kapabel att känna kärlek.

Jag kunde inte låta bli att tänka på Arn och Cecilia när jag läste denna bok. Även om jag inte läst Guillous böcker så har jag sett filmerna och det känns som att det är ungefär samma samhälle även om denna handling utspelar sig ungefär 200 år senare och Markus och Iliana inte alls fick utstå samma lidande och separation som Arn och Cecilia fick.

Nu har jag lämnat författarens första bok hemma hos mamma för att hon skulle läsa den så jag kan inte kolla upp detta, men jag tror att det finns en koppling mellan de två böckerna. Jag tror nämligen att Markus borg, som han i slutet av boken ger det nya namnet Wadenstierna, är den borg som Seth Hammerstaal i Överenskommelser äger och har byggt om till ett slott. Lite roligt med den diskreta kopplingen även om böckerna för övrigt inte har mer med med varandra att göra än att de är skrivna av samma person :-) Fast en annan sak böckerna har gemensamt är hur de belyser en kvinnas utsatta position i ett samhället totalt styrt av män. Även här ges exempel på hur kvinnor används som handelsvaror och behandlas som ägodelar. Undrar hur vanliga (eller ovanliga) bra män, som hjältarna i böckerna, var på riktigt? Fast det kan man väl aldrig få reda på antar jag...

Ännu en bok att rekommendera alla er som precis som jag är alldeles för svag för romantik med lyckliga slut :-)