Simma med de drunknade

Foto:adlibris.com/se

Lars Mytting har tidigare skrivit en bok om ved. Det låter otroligt tråkigt tycker jag, så jag var inte superentusiastisk över att läsa Simma med de drunknade. Till att börja med kvarstod den känslan. Det var en långsam start och jag drogs inte in direkt. Sedan hände något... Ju mer jag läste desto mer drogs jag in och desto mer ville jag läsa. Till slut ville jag inte lägga boken ifrån mig. Jag ville bara få veta hur allt hängde ihop. För som i en deckare uppdagades och löstes mysteriet, allt eftersom.

Edvard växer upp på en potatisgård i Norge, med sin farfar. När han är i 10-årsålder får han reda på att hans föräldrar dog i Frankrike och att han själv, då som treåring, var försvunnen i fyra dagar. Hans farfar vill inte prata om detta så det är först efter farfaderns död som Edvard får anledning och möjlighet att börja forska i sitt och sin familjs förflutna. Det som drar igång allt är att en fantastisk vacker kista, gjord av Edvards farfars bror, har stått och väntat på att farfadern skulle dö. Edvard hittar också kuvert med familjemedlemmarnas namn. Intressant fakta avslöjas i dessa kuvert och får Edvard att ge sig ut i världen för att finna svar. Han får resa runt i Europa och rota i hemligheter från andra världskrigen men vissa spår leder tillbaka ända till slutet av 1800-talet.

Att berätta mer vore att säga för mycket. Man måste få läsa och uppleva själv. Jag rekommenderar verkligen denna bok. En av de bästa jag läst på senare tid!

Glada hälsningar från Missångerträsk

Foto: cdon.se

Jag kände att jag behövde något lättsamt som gick snabbt att läsa och då valde jag verkligen rätt när jag tog Glada hälsningar från Missångerträsk av Martina Haag ur bokhyllan. På två dagar har jag läst denna bok. Den var lättsam, lättläst och rolig. Eftersom mina elever läser böcker och skriver bokrecensioner just nu så har även jag läst en del på lektionerna. Idag började jag skratta högt när jag läste så jag fick lov att berätta för elverna vad som var så roligt.

Nadja är bokens huvudperson. Hon är 44 år och eftersom hon inte kan bli gravid och inte ens har en man så står hon i kö för att få adoptera som ensamstående. Precis när hon tror att hon ska få sin dotter från Kina så ändras adoptionsreglerna och ensamstående får mycket svårare att adoptera. Hennes enda chans är att kunna visa att hon är gift, inom en månad. Hon gör en deal med sin syster. Systern ska fixa en man åt henne om hon åker upp till Missångerträsk i Norrland och passa systerns rullstolsburna svärfar medan systern och hennes man åker till Paris för att blåsa liv i sitt äktenskap.

Naturligtvis är det upplagt för missförstånd och komplikationer. Systerns svärfar lägger sig i planerna och försöker para ihop Nadja med sin gudson, (som alltså inte vet något om adoptionsproblemen). Naturligtvis är det äkta kärlek som till slut segrar. Fast det först efter diverse förvecklingar och problem, som ofta är skrattretande roliga att läsa om.

Americanah

Foto: adlibris.com/se

Jag läste någonstans att Chimamanda Ngozi Adichie sagt att hennes bok Americanah handlar om kärlek och hår. Jag tycker att det känns som en lite förenklad beskrivning. Jag skulle säga att den handlar om ras, identitet och att hitta sin plats i livet och på jorden.

Ifemelu är bokens huvudperson. Hon är född och uppvuxen i Nigeria men åker till USA efter college. Där upptäcker hon att hon är svart. Färgen på hennes hud har aldrig tidigare varit något som hon tänkt på. Till att börja med är livet i det nya landet inte så lätt och hon förlorar kontakten med pojkvännen Obinze. Det är genom en ny pojkvän som hon får uppehållstillstånd och jobb, (en vit och rik pojkvän). Det förhållandet håller inte men Ifemelu har fått in foten i den amerikanska kulturen. Hon startar en blogg om ras och detta kan hon faktiskt leva på. Hon får även en stipendium till Princeton och det går 12 år innan hon bestämmer sig för att återvända hem. Det visar sig att det inte är så enkelt att återvända. På 12 år har hon hunnit skaffa sig en hel del amerikanska vanor.

Boken var lång och bitvis kändes det som att samma budskap hade kunnat förmedlas på lite färre antal sidor. Det var intressant att läsa om en kultur som är helt olik min egen men jag insåg också att jag inte riktigt hade referensramarna till att föreställa mig allt i boken. Jag vet i princip inget om att leva i Nigeria så när det beskrevs hur Obinze skulle ta på sig en kaftan när han skulle på en fest så insåg jag att jag föreställt mig honom i kostym. Kanske hade han kostym på jobbet, men att kaftan var ett plagg som var ett alternativ fanns inte riktigt i min föreställningsvärld. Fast å andra sidan så är det ju givande att få vidga sina vyer genom litteratur. Så om man vill läsa om något som ligger utanför de referensramar som de flesta av oss svenskar har så är denna bok ett bra alternativ. Samtidigt så tror jag att upplevelsen av att komma till en ny kultur kan appliceras på helt andra kulturer också. Det behöver ju inte vara Afrika och Nordamerika. Det kan lika gärna vara Asien och Europa. Känslorna som uppstår i mötet och krocken med en ny kultur liknar nog varandra oavsett vilka kulturer det handlar om.