lördag 28 mars 2020

30 dejter på 30 dagar

Foto: adlibris.com/se
Jag brukar gilla romantiska komedier, som andra kanske skulle kalla tramsiga. 30 dejter på 30 dagar av Sarah Title är första delen i en trilogi som kallas "Librarians in love". Det tyckte jag lät som något för mig. Detta dravel var dock för tramsigt, och för dåligt skrivet, till och med för mig.

Det handlar om Bernie, som är bibliotekarie. Hennes ogillande min vid en flashmob och ett frieri på informationsdisken blir till en meme som tar internet och San Fransisco med storm. Colin jobbar på en modetidning som bestämmer sig för att bevisa att den ogillande bibliotekarien inte är odejtbar, (därav bokens titel). Colin ska skriva artikelserien om Bernies dejtande och naturligtvis växer känslorna fram mellan dem.

Det är egentligen inte handlingen i sig, även om den är rätt så tramsig stundtals, som är mitt största problem med boken. Det är språket. Jag vet inte riktigt vad det är... Är författaren dålig? Är översättaren dålig? Har det blivit något sorts fel när boken gjorts digital till Storytel? Kanske spelar alla aspekter in, men denna bok har ett dåligt språk. Ibland fattas det ord och ibland är det för många istället. Detta är inte bra skrivet. Det är inte så att jag på något sätt kräver litterära mästerverk, verkligen inte, men detta har för låg nivå till och med för en trivial romantisk komedi.

fredag 20 mars 2020

Kidnapparen

Foto: adlibris.com/se
Jag har sagt det förut och här kommer det igen. Ibland vill jag bara läsa något förutsägbart och enkelt, med lite spänning och romantik. Då passar Nora Roberts mig perfekt, och hennes Kidnapparen är inget undantag.

När Alice är 18 år sticker hon från ranchen i Montana där hon växt upp. Hon vill inte som systern gifta sig och bli kvar där, hon vill bli filmstjärna. Det är inte så enkelt att bli det och vid 21 års ålder bestämmer hon sig för att återvända hem. Några kilometer från hemmet stannar en bil för att ge henne lift, tror hon. Istället blir hon kidnappad och hålls fången i över tjugo, närmare trettio, år.

Nästan trettio år senare sköter Alice systerdotter Bodine, och hela resten av familjen, ranchen och den resort de byggt upp. De lever lyckliga där och det pratas inte mycket om Alice som försvann för länge sedan. Bodine möter kärleken i Callen, storebrodern Chases barndomsvän som nu återvänder hem. Chase fastnar för deras nya eventansvariga, Jessica, som lämnade New York för att testa livet i västern. Även lillebror Rory får använda sin charm när Chelsea får jobb som Jessicas assistent. Man kan alltså säga att livet verkligen går vidare på ranchen. Allt ställs plötsligt på ända när en kvinna hittas vid vägkanten och identifieras som Alice. Det är uppenbart att hon torterats, våldtagits och kuvats under lång tid.

Även om det är förutsägbart och jag kan räkna ut i princip alla vändningar historien tar så gillar jag detta. Inte att läsa hela tiden, men att komma tillbaka till för nöje och vila.

lördag 14 mars 2020

Pärlan som sprängde sitt skal

Foto: adlibris.com/se
Det var ett tag sedan jag kände att jag hade riktigt flyt i min läsning. Det har känts segt och jag har inte haft så stor lust till det, som jag brukar. Med läsningen av Pärlan som sprängde sitt skal av Nadia Hashimi så känner jag att jag är tillbaka i mitt läsflyt och jag vill läsa. Det är roligt igen. Vilken skön känsla!

Boken har två berättelser, som båda utspelar sig i Afganistan. Den i nutid handlar om Rahima. Hon har fyra systrar, en mamma och en pappa som är beroende av alkohol och opium. Livet i Afghanistan är svårt när man inte har några söner i familjen och pappan mest ligger utslagen, om han ens är hemma. Familjen tar beslutet att låta Rahima bli Rahim, en bacha posh, en flicka utklädd till pojke. På det viset kan hon vara till stor hjälp för familjen. Hon stormtrivs med friheten som hon nu får uppleva för första gången, men när hon går in i puberteten får allt ett plötsligt slut. Som trettonåring gifts hon bort med områdets krigsherre. Han har redan tre fruar och är betydligt äldre än Rahima. Livet som fjärde hustru i hans hus blir svårt. Den enda från familjen som hälsar på henne är en gammal moster. Mostern berättar bokens andra historia, om Shekiba.

Shekiba är Rahimas mormors farmor. När hon var två år ramlade hon och spillde het olja över sig så halva hennes ansikte är vanställt. En koleraepidemi tar nästan hela hennes familj och hon hjälper sin far med allt på gården, som om hon vore en son. När fadern dör blir livet än svårare för Shekiba. Släktingarna har inget till övers för henne utan ger bort henne för att betala en skuld. Hon fungerar då som hushållerska, tills hon ges bort igen. Denna gång till palatset, där hon får klä sig som man och vara haremsvakt.

Båda historierna är hemska och engagerande. När man läser tänker man att det inte är lätt att vara kvinna. På en del platser i välden är det hemskt svårt. Dessa kvinnor hade nästan ingen makt över sina egna liv. De var utlämnade åt vad män bestämde. Trots det hade de en önskan om något annat. Ett hopp och ett driv att försöka påverka sitt öde. De använde det lilla de hade för att förbättra sin situation, vilket i deras omständigheter är oerhört imponerade. Det är inte så svårt att förstå att vissa kan välja vägen som en av Rahima systrar gjorde när hon satte eld på sig själv för att slippa sitt eländiga liv, efter att ha blivit bortgift och mest fått fungera som den nya familjens slav.

En gripande och läsvärd bok, som jag rekommenderar.

lördag 7 mars 2020

Det är något som inte stämmer

Foto: adlibris.com/se
När jag valde att lyssna på Det är något som inte stämmer av Martina Haag så var de för att jag ville ha en bok som inte var så lång. Jag kommer ihåg att jag hörde talas om den här boken när den kom, men det har inte blivit att jag läst den förrän nu. Jag måste erkänna att det är lite intressant för att det handlar om en skilsmässa som så uppenbart är hennes egen.

I boken heter paret Petra och Anders. Hon är författare och han jobbar med tv. Han klämmer till slut ur sig att han inte orkar mer, att han har bråkat färdigt med henne. Han flyttar ut till sommarhuset och hon bor kvar i villan med barnen. Han säger att det inte beror på att han träffat någon annan, men det är inte sant. Han har blivit kär i sin kollega på tv, och inlett ett förhållande med henne.

Petras värld rasar samman. Hon kan varken äta eller sova, bara röka. Som läsare får man följa Petra genom den svåra separationen och skilsmässan men också lite senare när hon tillbringar några veckor uppe i en enslig fjällstuga för att landa i sig själv och skriva (denna bok tolkar jag det som).

Martina Haag brukar skriva väldigt humoristiska böcker. Här blandas detta med en sådan svärta att det stundtals nästan blir deprimerande. Petra mår så hemskt dåligt och man lider med henne. Jag har ju aldrig skiljt mig från någon jag varit med i 15 år, eller blivit lämnad av någon som träffat någon annan så jag kan inte säga säkert om den upplevelsen skildras trovärdigt eller inte. Fast jag kan tänka mig att det skulle kunna kännas så här.

Jag pratade med farmor om boken och hon kommenterade att det är så eländigt med skilsmässor, och det är det ju på många sätt. Samtidig tänker jag att ibland är det bäst att gå skilda vägar, att ibland är det värre att stanna. Jag föreställer mig att det var terapeutiskt för Martina Haag att skriva denna bok och vill man läsa om en skilsmässa så rekommenderar jag den.

torsdag 5 mars 2020

Guernseys litteratur-och potatisskalspajssällskap

Foto: adlibris.com/se
Förra helgen lyssnade jag färdigt på en bok med en väldigt lång titel; Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Anne Shaffer och Annie Barrows. Boken är speciell på fler sätt än den långa titeln. Hela boken besår av brev. I börja funderade jag på om det skulle bli jobbigt att läsa, men jag vande mig snabbt och kom in i stilen.

Juliet är författare och året efter andra världskriget får hon ett brev från en man på Guernsey. Han har köpt en begagnad bok som har Juliets namn skrivet på insidan av pärmen. Han gillar boken så mycket att han ber henne om hjälp att hitta fler böcker av samme författare. Detta är början på deras brevväxling. Han är medlem i Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap och det blir Juliet nyfiken på. Snart har hon börjat brevväxla med sällskapets andra medlemmar också. På detta sätt får man följa Juliet och de andras liv, men också händelserna under kriget. Till slut är alla så goda vänner att Juliet bestämmer sig för att skriva en bok om Guersey och åker dit för att hälsa på. Detta komma att bli livsavgörande för henne på alla sätt.

Det var en mycket trevlig bok, även om den tog upp hemskheterna under kriget. Så vill man läsa en feel good - bok, med en verklige inramning, så rekommenderar jag denna. Den finns också som film, så den är jag nyfiken på att se. De måste ju ha ändat på upplägget där, för man kan väl inte ha en film som bara är folks brev till varandra...