Ljusets dotter

Foto: cdon.se

Jag har lyssnat på Ljusets dotter av Elisabet Nemert. Flera gånger har tårarna runnit nerför mina kinder av rörelse och sorg över det som sker i denna bok.

Maria är halt efter att hennes höft blev skadad då hennes far kastade in henne i väggen (eller spisen eller någon annan möbel, kommer inte riktigt ihåg). Hon lever i ständig skräck för fadern (och de andra ungdomarna i socknen som plågar henne så fort de får tillfälle) och gör vad hon kan för att ta hand om sin misshandlade och hunsade mor. Hennes äldsta storebror Tobias är den enda som försöker skydda dem. Den andra brodern, Anders, gör allt för att efterlikna fadern. Det är ett hemskt liv som familjen lever, i slutet av 1800-talet. Fadern är förman på godset Edsberg och gottar sig i den makt han åtnjuter p.g.a. sin tjänst. Familjen är på många sätt isolerad och eftersom man inte ska lägga sig vad som sker i någon annans familj så är det nästan ingen som ger sitt stöd till den skadade familjen.

Det som förändrar Marias liv är musiken. Av en händelse får hon spela på sin morfars gamla fiol, (hos morbrodern som hon och Tobias besökt i hemlighet) och hennes otroliga talang börjar sedan upptäckas. Denna talang tar henne in i de fina salongerna och ända till kungens slott i Stockholm. En ny präst bidrar också på många sätt till att familjen tillslut kan läka.

Jag ska inte berätta allt som händer, men jag ska säga att jag tyckte om denna bok. Visst, slutet var väl förutsägbart, men början var så erbarmligt eländig att karaktärerna förtjänade ett lyckligt slut. I början var det nästan plågsamt att höra allt om faderns misshandel och de andra sockenbornas förakt. Det var skönt när det äntligen började hända lite positiva saker. Man orkar inte alltid höra om hur mycket hemskheter som helst. En gammal tant i boken sade att det krävs en till synes hopplös situation för att ett mirakel ska kunna ske. Det blev bokens nyckelmening och det som hänger kvar hos mig nu när jag lyssnat färdigt.

The ocean at the end of the lane

Foto: adlibris.com/se

Neil Gaimans senaste bok; The ocean at the end of the lane, är en speciell historia. Jag förstod inte allt och jag vet inte om det är meningen att man ska det.

Boken handlar om en man som tänker tillbaka på våren då han var sju år. Han är tillbaka där han bodde som barn, för en begravning. Han lämnar den och kör till den väg där han bodde. Längst ner finns en gård där han knackar på. Han kommer ihåg att det bodde en flicka där som hette Lettie, och att det fanns en damm på baksidan, som Lettie sade var en ocean. Han ber damen i huset om att få sitta vid dammen. Där sitter han sedan och minns våren när han var sju år.

Pojken är en vanlig pojke, med mamma, pappa och lillasyster. Han är mörkrädd och älskar böcker. När han träffar Lettie förstår man snabbt att hon och hennes familj inte är vanliga alls. De vet saker som inte andra vet och när konstiga och hemska saker börjar hända så är det Lettie, hennes mamma och mormor som kan hjälpa till och ställa saker till rätta igen.

Jag har inga problem med att acceptera fantasy-stuket, men jag hade uppskattat lite mer förklaringar. Även fast han frågar så svarar inte Lettie på hur länge hon varit elva år. Kanske alltid? Samtidigt är det något tilltalande med det mystiska, att inte veta allt, och kanske inte behöva veta heller... Att vara människa innebär att inte veta allt.

Speciell men bra bok.

Flammande skyar

Foto: cdon.se

Efter den förra läsningen som var rätt så känslomässigt krävande så behövde jag något som var mer lättviktigt. Något som inte krävde så mycket av mig men ändå var underhållande. Valet föll på Flammande skyar av Nora Roberts. Jag har läst flera böcker av henne och gillar deras kombination av romantik och spänning.

Baksidan på boken ger sken av att vildmarkspiloten Meg Galloway är bokens huvudperson, men jag skulle med bestämdhet hävda att det är polisen Nate Burke. Efter en uppslitande skilsmässa och svårigheter att gå vidare efter att hans partner blivit dödad i en mörk gränd (och han själv bara skadad) så flyttar Nate från Baltimore till en liten håla i Alaska för att bli polischef där. Han tänker att han ska kunna leva ett händelselöst liv där och att folk inte ska märka att han är känslomässigt avstängd. Han räknade inte med att Alaskas storslagna natur och det lilla samhällets invånare skulle väcka liv i honom. Meg är tjejen han blir kär i och mer dramatiskt blir det när ett grabbgäng hittar en frusen, dödad man i en grotta uppe på berget och den mannen visar sig vara Megs pappa som försvann för 16 år sedan.

Ända fram till slutet funderar jag på vem mördaren är. Det finns flera alternativ och Nates misstankar sträcker sig till flera av invånarna i Lunacy. Vid några tillfällen verkar bevisen peka tydligt åt något håll men jag tänker att det nog bara är för att vilseleda (och det har jag rätt i). En av mina första misstankar visar sig vara rätt men jag kände mig aldrig säker och hann misstänka de flesta av de möjliga kandidaterna. Fast jag gillar att allt inte var förutsägbart, även om det var givet att den skyldige skulle tas fast till slut och Nate och Meg skulle få varandra och troligtvis leva lyckliga i alla sina dagar. Lagom underhållande och inte så krävande alltså :-)

Längtan bor i mina steg

Foto: adlibris.com/se

Jag började igår och idag är jag klar med Klara Zimmergrens Längtan bor i mina steg. Jag kan inte komma ihåg när jag senast läste en bok så fort, så det måste varit länge sedan.

Klara skriver om sin längtan efter barn. Förts halvan av boken läser jag med en gråtklump i halsen. Det finns så mycket som jag känner igen mig i. Man har passerat 30 och de flesta vänner är nu gifta och har börjat skaffa barn, en del har redan flera. Själv har man fortfarande bara sig själv. Ingen att ens försöka skaffa barn med. Klara får råd om att hon måste älska sig själv först, för att sedan kunna älska någon annan. När man minst anar det kommer det hända, då kommer hon träffa honom. Det var så skönt att läsa hur hon sågade det uttalandet. Hur ska man kunna vara aningslös när man inte vill något hellre? Jag tycker att det känns lite hoppfullt att hon faktisk var närmare 40 när hon till slut träffade honom. Det är alltså inte kört än. Klara tänkte ett tag på att skaffa barn själv och det skulle inte jag göra. Jag känner att jag vill ha hela paketet, hela familjen.

Sedan fortsätter problemen med att de inte kan få barn. De gör sju IVF-försök utan framgång. Under den delen av boken är inte gråten så nära för jag kan inte relatera så personligt till detta, men jag känner ju folk som haft svårt att få barn. När gråten väl kommer, med hulk och tårar, är det bokens slut och Klara och hennes man möter sin adoptivson. Då gråter jag för att det löste sig till slut. Gråter för att Klara tackar Gud för att det inte blev något barn via IVF eftersom det var meningen att de skulle ha just detta baran.

Hon skriver krasst och ärligt om sina resa fram till ett barn. Jag rekommenderar boken.

Allegiant

Foto: adlibris.com/se

Nu har jag läst den sista delen i Veronica Roths trilogi: Allegiant. Det finns en stor skillnad mellan denna bok och de två som kom före. I de två första är det hela tiden Tris som är berättaren, allt ses ur hennes perspektiv. I denna bok växlar historien mellan att berättas av Tris och Tobias. Tobias som Tris är ihop med och som nu använder sitt riktiga namn och inte smeknamnet Four. Flera gånger får jag påminna mig om att han är berättaren, när jag inte får ihop tankarna som berättaren har med Tris. Man tycker ju inte att det ska vara så svårt att fatta eftersom varje kapitel inleds med kapitelnummer och namnet på den person som ska berätta. Trots det glömmer jag och får påminna mig själv flera gånger. Så snabbt vande jag mig alltså, genom de två första böckerna, vid hur denna historia berättades.

Nu får man reda på hur allt hänger ihop. Informationen som släpptes i slutet av förra boken förklaras och visar sig vara sanning med viss modifikation. Tris, Tobias och några till lämnar den värld och det samhälle som är allt de tidigare känt till för att ta reda på vad som finns utanför. De måste sedan hantera den verkligheten med allt vad det innebär. Det visar sig naturligtvis att världen utanför inte är bättre eller lättare att leva i, bara annorlunda.

För första gången under läsningen av dessa böcker blir jag lite förvånad. Slutet överraskar mig. Fast nu i efterhand kan jag tänka att det ändå fanns saker som pekade mot just detta slut, fast jag uppenbarligen inte ville se dem. Slutet är både tragiskt och hoppfullt. Jag avslöjar det inte, om man vill läsa själv...

Insurgent

Foto: adlibris.com/se

Insurgent av Veronica Roth är fortsättningen på Divergent. Nu är alla invigningsriter över och det samhälle som Tris och de andra levt sina liv i börjar falla samman. Alla är inte nöjda med hur samhället är uppbyggt och tänker inte längre nöja sig med att stanna på sin plats. Det utbryter krig mellan falangerna och de falanglösa, som visar sig vara en stor och organiserad grupp, ger sig också in i konflikten.

Denna bok är både bättre och sämre än den förra. Bättre för att den stundtals är mer spännande och sämre för att jag ibland blir lite uttråkad. Det är något visst med att lära känna en ny grupp av karaktärer i en bok, samtidigt som de lär känna varandra. Detta avklarades ju redan i första boken och de karaktärer som man lärde känna där förändras inte så mycket i denna bok. Som tur är dyker några nya upp och några som bara var med lite förut får nu större plats, (några försvinner så klart också).

Tris kämpar för att få reda på sanningen i denna bok. Sanningen om det samhälle hon känner till och det som finns utanför det. Det som i slutet uppdagas är något som jag hade på känn. Fast än vet man inte allt om det, så det finns fortfarande möjlighet för sista boken att överraska. Bristen på stora överraskningar hittills talar dock emot det. Det ska ändå bli spännande att se hur allt reder upp sig till slut. Hur ska de få ordning på allt som nu är i totalt kaos?