 |
| Foto: adlibris.com/se |
Klara skriver om sin längtan efter barn. Förts halvan av boken läser jag med en gråtklump i halsen. Det finns så mycket som jag känner igen mig i. Man har passerat 30 och de flesta vänner är nu gifta och har börjat skaffa barn, en del har redan flera. Själv har man fortfarande bara sig själv. Ingen att ens försöka skaffa barn med. Klara får råd om att hon måste älska sig själv först, för att sedan kunna älska någon annan. När man minst anar det kommer det hända, då kommer hon träffa honom. Det var så skönt att läsa hur hon sågade det uttalandet. Hur ska man kunna vara aningslös när man inte vill något hellre? Jag tycker att det känns lite hoppfullt att hon faktisk var närmare 40 när hon till slut träffade honom. Det är alltså inte kört än. Klara tänkte ett tag på att skaffa barn själv och det skulle inte jag göra. Jag känner att jag vill ha hela paketet, hela familjen.
Sedan fortsätter problemen med att de inte kan få barn. De gör sju IVF-försök utan framgång. Under den delen av boken är inte gråten så nära för jag kan inte relatera så personligt till detta, men jag känner ju folk som haft svårt att få barn. När gråten väl kommer, med hulk och tårar, är det bokens slut och Klara och hennes man möter sin adoptivson. Då gråter jag för att det löste sig till slut. Gråter för att Klara tackar Gud för att det inte blev något barn via IVF eftersom det var meningen att de skulle ha just detta baran.
Hon skriver krasst och ärligt om sina resa fram till ett barn. Jag rekommenderar boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar