Hollow city

Foto:adlibris.com/se

Hollow city är den andra boken av Ransom Riggs om Miss Peregrine och de besynnerliga barnen. Den tar vid direkt där den första slutar, men den är inte lika bra som den första. Första halvan av boken upplevde jag som seg och även om den andra halvan blev något bättre var det endast sista kapitlet som var riktigt spännande.

Jacob och de besynnerliga barnen lämnar här sin ö och sin förstörda loop för att ta sig till London. Där hoppas de finna hjälpen de behöver för att rädda Miss Peregrine som är fångad i sin fågelkropp. Naturligtvis stöter de på problem på vägen, men tillsammans lyckas de ta sig fram till ett krigshärjat London (barnens nutid är 1940). De träffar andra besynnerliga personer och kommer till slut till de besynnerligas "högkvarter", en plats som de tidigare endast hört talas om.

När boken slutar är den lilla gruppen besynnerliga barn i en minst sagt knivig situation, så jag antar att jag kommer att läsa sista boken också. För jag vill ju veta hur det slutar, om allt kommer ordna sig till slut.

The bookshop on the corner

Foto: adlibris.com/se

Den senaste veckan har jag lyssnat på The bookshop on the corner Av Jenny Colgan. Tidigare i år så lyssnade jag på hennes serie om det lilla bageriet på strandpromenaden. Det finns många likheter mellan dessa historier. En ung kvinna blir av med jobbet. Hon flyttar till en liten by och startar ett nytt liv genom att driva eget företag. Hon blir kär i en man som visar sig ha en familj redan. När hon sedan måste slicka sina sår möter hon rätt man. Dessutom har hon en smal och snygg väninna med ett lång och ovanligt förnamn. Är man vänligt inställd så konstaterar man att författaren hittat sin grej och kör på det. Är man mer böjd åt negativitet så tänker man att författaren bara upprepar sig och inte kan komma på nya historier. Hur det än är så är det mysig underhållning, typisk chick-lit.

Här är det bibliotekarien Nina som blir av med jobbet och flyttar till en liten by i Skottland och öppnar en liten bokshop i en van. Redan från början så hoppas jag att det ska vara bonden Lennox som är den rätte, trots att Nina till en början är mer intresserad att tågföraren Marek. När jag inser hur lik denna bok är de jag tidigare lyssnat på så förstår jag hur det kommer sluta. Jag tycker nog att det är lite för mycket likheter. Mer är så här måste man väl kunna variera sig, även om man har en viss berättarstil? Trots det så var det en underhållande bok. Den är precis det som man förväntar sig att den ska vara. Ibland är det precis vad man vill ha, så då är det bra.

Den röda adressboken

Foto: adlibris.com/se

I morse lyssnade jag färdigt på Den röda adressboken av Sofia Lundberg. Den handlar om 98-åriga Doris, som haft sin adressbok sedan hon fick den i 10-årspresent av sin pappa. I boken har hon skrivit in alla personer som hon mött genom livet. Nu är nästan alla döda. Den enda hon har kvar är systerdotterdottern Jenny.Trots att Doris bor i Stockholm och Jenny i San Fransisco så står de nära varandra och pratar varje vecka via Skype. Förutom Jenny så är Doris enda kontakter hemtjänstpersonalen. Jag blir lite ledsen av att höra om Doris ensamma liv. Jag tänkte på min mormor, fast hon hade ju barn, barnbarn och någon syster och svägerska kvar så hon var nog inte lika ensam som Doris. Trots det såg jag vissa likheter. En gammal dam som bor ensam, utan att kunna ta hand om sig själv längre, i behov av hjälp, med minnen som hon kanske aldrig pratat om...

Doris bestämmer sig för att skriva ner sina minnen, för att de inte ska dö med henne, och för att Jenny ska kunna läsa om allt hon varit med om. Det är intressant att följa med i Doris minnen. Som 13-åring får hon lämna hemmet och börja jobba som hembiträde. Hon får sedan följa med sin arbetsgivare till Paris och där blir hon mannekäng på ett stor modehus. Hon möter den stora kärleken, reser till Amerika, återvänder till ett Europa i krig, upplever hemskheter och förluster, men även vänskap  och lycka, och till slut den ovillkorliga kärleken till systerdotterdottern Jenny.

Allt eftersom så kommer handlingen även att följa Jenny och Doris minnen avslöjar saker om Jennys förflutna, som hon nog helst inte hade velat veta. Jag irriterar mig på Jennys man som är oförstående till att hon måste resa till Sverige när Doris hamnat på sjukhus och troligtvis inte har länge kvar att leva. Han bara klagar över vem som ska bre smörgåsar till barnen och vara hemma när de kommer från skolan, för han måste ju jobba. Stundtals är jag så irriterad att jag inte kan förstå varför Jenny vill vara gift med honom. Som tur är så mjuknar han senare och ber om ursäkt för sitt själviska beteende.

Det var en lättlyssnad/lättläst bok. Den var många gånger gripande, även om det kanske inte är helt realistisk att en person kan vara med om så mycket som Doris.

Turtles all the way down

Foto: adlibris.com/se

Turtles all the way down är John Greens senaste bok. Den förra var ju helt fantastisk så mina förväntningar var nog rätt så höga när jag började lyssna på den här. Jag tycker inte att den är lika fantastik som The fault in our stars men den är ändå bra.

16-åriga Aza Holmes är huvudpersonen och hon lider av tvångssyndrom, som ger både tankar och beteenden som hon inte kan sluta med. Tydligen så inspirerades författaren av sina egna problem när han skrev om Aza. Azas bästa kompis heter Daisy och när de får höra att miljardären Russell Pickett är försvunnen så bestämmer de sig för att leta efter honom, för att få belöningen. Aza har tidigare varit på läger med Davis Pickett och nu tar de upp sin tidigare bekantskap, när tjejerna börjar leta efter hans pappa. Davis visar sig inte så intresserad för att hans pappa ska återfinnas men han visar intresse för Aza.

Boken ger verkligen en inblick i hur det är att leva med tvångstankar, vilket blir både obehagligt och irriterande. Jag tycker synd om Aza, som inte kan leva ett helt normalt liv, men samtidigt blir jag irriterad på henne och vill bara att hon ska sluta med sina störda grejer. Jag vill liksom inte vara med i hennes huvud. Gör det mig till en hemsk människa? Eller är det lite sunt att inte vilja ha tvångstankar?

En liten reflektion som jag gör efter att ha lyssnat på den här boken är att John Greens böcker oftast innehåller någon form av letande efter någon. I flera böcker är den en person som försvunnit och någon annan som letar efter den. I några andra så är det inte direkt personer som försvunnit men huvudpersonen letar ändå efter någon.

Jag tyckte direkt att den här boken hade en udda titel. När jag googlade på titeln så visade det sig att detta är ett uttryck inom kosmologi. Det finns en teori om att världen balanserar på en en sköldpaddas skal och den sköldpaddan står på en annan sköldpadda o.s.v. i all oändlighet. Det är alltså sköldpaddor hela vägen ner. Kanske ska det symbolisera universums oändlighet. Vid ett tillfälle mot slutet av boken så pratar Aza och Daisy om den här teorin, men varför John Green valt den titeln får jag nog fundera vidare på lite till.

Sanning och skvaller

Foto: adlibris.com/se

Curtis Sittenfeld har skrivit Sanning och skvaller, en modern version av Stolthet och fördom. Jag började lyssna på denna bok i lördags och idag, tisdag, har jag lyssnat färdigt. Jag tyckte att det var en kul idé att göra en modern version av en klassiker. Även om detta inte är något litterärt mästerverk så är det roligt och underhållande och idén funkar. Jag tycker att det är trevligt att träffa familjen Bennet igen, och att Jane och Liz nu närmar närmar sig 40 gör det trovärdigt för en samtida läsare.

De flesta karaktärer är en modern kopia av sin föregångare i Austens roman. Den karaktär som skiljer sig mest från originalet tycker jag nog är Wickham. Han är i denna bok två olika karaktärer, en Wick, som Liz har ihop det med och som känner sig förfördelad av Darcy, och en Ham, som rymmer med Lydia för att gifta sig.

Jag irriterar mig lika mycket på Mrs Bennet i denna bok som i originalet. Systrarnas kusin är också lika störig, trots det verkar dock Charlotte Lucas mer nöjd med sitt val av livspartner i denna version än i den tidigare, då hon uppmuntrar sin man att tillbringa så mycket tid som möjligt i trädgården.

Efter att tidigare precis läst en bok med väldigt långa kapitel, så upplevde jag kapitlen i denna bok extremt korta. Ofta kändes det som att det helt plötsligt var slut och något nytt hände, i ett nytt kapitel. Detta är nog min största kritik till boken. Jag hade velat ha lite längre kapitel och med det ibland lite fördjupade personporträtt och beskrivningar.

Min gissning är att alla som gillar Stolthet och fördom också skulle ha nöje av att läsa Sanning och skvaller. Jag blev sugen på att se om filmatiseringarna så jag har redan sett om den nyare filmen och är sugen på att gå vidare med BBC-serien också. 

Trummornas dån

Foto: adlibris.com/se

Samtidigt som säsong tre av Outlander går på Viaplay så har jag läst del fyra i Diana Gabaldons serie; Trummornas dån. I slutet av förra boken kom Claire och Jamie till Amerika och det är där de försöker skapa sig ett liv i denna bok. De hittar Jamies moster och har möjlighet att välja ett bekvämt och rikt liv på hennes plantage. Jamie väljer dock att skapa sig ett eget ställe, så de börjar bygga upp det som får namnet Fraser´s Ridge. De får arrendatorer genom att erbjuda mark till de män som suttit i fängelse med Jamie i Skottland, och sedan deporterats till kolonierna i Amerika, och undan för undan utvecklas deras gård och marker. De bli även vänner med indianerna i närheten, speciellt Jamies systerson Ian dras till dem och får många vänner bland dem.

Hemma i 1900-talet finns dottern Brianna som nu är ensam i världen, sedan Claire åkte tillbaka i tiden. Hon funderar över sin kärlek till historikern Roger och om hon ska satsa på ett liv med honom. En gammal tidningsnotis förändra dock allt. Hon ger sig av genom stenarna, för att leta reda på sina föräldrar. När Roger förstår vad hon gjort ger han sig av efter henne.

Det blir en hel del spänning i denna bok, speciellt när Brianna och Roger gett sig av till 1700-talet. De återser varandra för att sedan skiljas åt igen. Missförstånd ger drastiska följder och man vet inte om det någonsin kommer ordna sig igen. Så länge karaktärerna i boken inte vet om vilka misstag de gjort och vilka stora missförstånd som skett så är det rätt så frustrerande för läsaren. Jag drog en lättnad suck när de i alla fall talade om allt som hänt för varandra och de kunde börja försöka att reda ut allt.

Jag antar att jag tids nog kommer fortsätta att läsa fler böcker i serien, men eftersom de är väldigt tjocka så kommer det bli en del annat först. Så länge jag ligger före tv-serien så är jag nöjd.

Nötskal

Foto: adlibris.com/se

Igår lyssnade jag klart på Nötskal av Ian McEwan. Detta var en speciell liten bok. Den är bara drygt 6 timmar som ljudbok, vilket är den kortaste ljudbok jag lyssnat på.

Bokens berättare är en bebis som ligger i sin mammas mage och väntar på att födas. Han berättar för oss läsare om sin mamma, som numera är ihop med hans farbror. Han berättar även om sin pappa, som fått flytta från huset till en lägenhet. Mamman och farbrodern planerar att döda pappan. Det är ju lite svårt för bebisen att förhindra detta, men han gör vad han kan. Han kan ju i alla fall sparka vid strategiska tillfällen. Jag vet inte om det beror på att det är Helge Skoog som läser upp boken, men bebisen känns som en liten farbror. Han vet en hel del om vin, för det dricker hans mamma då och då. Han vet även en hel del om poesi, för det har hans pappa läst för honom.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken. Den är helt klart speciell, och kanske är det inte ens det underliga berättarperspektivet som stör mig mest. Jag har tidigare läst en bok där berättaren var ett ofött barn, som inte ens var "tillverkat" ännu, utan iakttog människorna i ett hus för att avgöra vilka som skulle få bli dess föräldrar. Den boken störde jag mig inte på. Men här är det något som skaver. Är det mordplanerna? Eller de stundtals råa sexskildringarna? Jag vet inte riktigt, men jag kan inte riktigt tycka om boken och dess karaktärer. De framstår inte som bra människor. I och för sig behöver kanske inte en bok ha karaktärer som är bra människor för att man ska kunna gilla dem, men de här är osympatiska och jag vill liksom inte att det ska gå bra för dem. Det skulle vara den ofödda bebisen då, han har ju inget ont gjort, så jag vill att det ska bli bra för honom. Fast hur ska det gå till? Med tanke på människorna han har runt sig.

Helt klart en speciell bok. Stundtals har den dock vackert språk. Jag kan tänka mig att många kan ha svårt för den, men andra tycker säkert att den är ett litet mästerverk.

Störst av allt

Foto: adlibris.com/se

Jag har inte tidigare läst något av Malin Persson Giolito, men i somras hörde jag hennes sommarprat och nu har jag lyssnar på hennes bok Störst av allt. Denna bok har fått väldigt bra kritik. Jag tycker nog inte riktigt att den lever upp till det. Den är helt klart bra skriven, med ett snyggt och välflytande språk. Däremot så känner jag aldrig riktigt att jag bryr mig om karaktärerna.  Det blir ett minus för mig att inte känna för bokens karaktärer.

Boken börjar med att Maja sitter häktad för mord. Sedan får vi följa henne genom rättegången och i tillbakablickar får vi reda på vad som hände och vad som ledde fram till händelsen som försatte henne i denna situation.

Maja kommer från en rik familj och hennes föräldrar blir väldigt förtjusta när hon blir ihop med Sebastian som kommer från en ännu rikare familj. Allt är dock inte så bra som det kan verka. Sebastian lever hårt och det är inte svårt att tro att det beror på att hans mamma stuckit och att hans pappa inte verkar bry sig om honom alls. När Sebastian försöker ta sitt liv så tycker Majas föräldrar att det är självklart att hon ska ställa upp för Sebastian och stötta honom, trots att hon då gjort slut med honom för att hon vill bli ihop med klasskompisen Samir. Föräldrarna lär nog ångra att de uppmuntrade detta när Maja blir inblandad i en skolskjutning, som Sebastian startar.

Som sagt, så känner jag länge att jag inte bryr mig om ifall Maja blir frikänd eller inte. Det är naturligtvis intressant att få reda på vad som hände och mot slutet inser jag att jag faktist har en åsikt om hur jag vill att det ska sluta. Det är en helt okej bok, men inte riktigt så fantastisk som kritikerna skrivit.

Så här i efterhand funderar jag lite över titeln på boken. Störts av allt.... Det får mig att tänka på bibelordet där det står att störst av allt är kärleken. Är det det som författaren vill att vi ska associera till? Ska man tänka att Maja drivs av kärlek? Jag vet inte om hon gör det... Flera andra karaktärer verkar däremot ha stor avsaknad av just kärlek. Jag gillar i vilket fall att en titel kan få en att fundera så där.

Hjärtslaget i Rosengädda

Foto: adlibris.com/se

Nu har Emma Hambergs sista bok om Rosengädda kommit ut och jag har läst Hjärtslaget i Rosengädda. 

Det har gått en tid sedan den senaste boken. Tessans dotter har hunnit bli fem år. Till skillnad från Tessa älskar hon att läsa böcker och trivs nästan bäst på godset Smörkulla, hos Charlotte som blir som en mormor för henne. Till skillnad från sin egen mamma så låter Tessan Marta vara den hon är. Det finns massor av människor som älskar Marta och är som föräldrar till henne. Författaren skrev i sitt "Tack!" att hon verkligen ville att man skulle känna av att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Hon har lyckats.

De vuxna i boken är inte lika lyckliga som barnen. Typ alla missförstår varandra och allt är rätt så trassligt och eländigt ett tag. Som tur är så ordnar det upp sig till slut. Man vill ju inte ha följt ett gäng människor i fyra böcker, utan att det ordnar sig för dem i slutet. Detta är trevliga och lättlästa feel good-böcker. Av en roligt svensk författare.

Det lilla bageriet på strandpromenaden- serien

Nu har jag lyssnat på Jenny Colgans serie om Polly Waterford och det lilla bageriet på strandpromenaden.

Den första boken börjar med att företaget som Polly har tillsammans med sin pojkvän går i konkurs. De förlorar allt och har dessutom glidit ifrån varandra. Detta gör att Polly flyttar till en liten tidvattensö vid Cornwalls kust. Där hyr hon en halvsunkig lägenhet ovanför ett stängt bageri. Huset ägs av den tjuriga gamla damen som driver öns enda bageri. Det bageriet är en sorglig historia, precis som damen som driver det. Polly som alltid älskat att baka bröd börjar baka sitt eget, eftersom det som finns på bagerit är hemskt och fabriksbaket. Hon bjuder några grannar och snart vill alla i byn att hon ska baka bröd åt dem. När den gamla damen råkar ut för en olycka och hamnar på sjukhus så tar Polly hand om bageriet, men hon får inte ändra på saker. När damen kommer hem igen bestämmer de att Polly ska öppna verksamheten i bageriet under hennes lägenhet. Detta blir snabbt populärt och Polly börjar bli en del av det lilla samhället. Hon har en affär med en fiskare, som senare visar sig vara gift, innan hon finner kärleken i den amerikanske biodlaren Huckle.

Den andra boken handlar om hur det går för Polly när den gamla damen dött och hennes syster ärvt bageriet och satt sin oduglige son på att chefa över verksamheten. Polly och han kommer inte alls överens. Han vill att allt ska vara billigt, snabbt och effektivt. Han tvingar Polly att sluta baka och köper in från fabrik. Till slut ger han Polly sparken och verksamheten går åt skogen. För att Polly och Huckles ekonomi ska gå ihop åker han hem till USA för att jobba och Polly startar upp en ny verksamhet i en van. Att vara ifrån varandra så länge sliter på deras förhållande och ingenting är lätt.

I den tredje boken närmar det sig jul och Polly får oroa sig för sin bästa vän som väntar barn, men inte vet om hennes man är far till barnet, eftersom hon hade ett litet felsteg när förhållandet var ansträngt. Polly funderar också mycket på framtiden. Är hon redo att gifta sig och skaffa barn? Eftersom hon aldrig träffat som pappa så känner hon att hon inte riktigt vet vad det är att vara en familj.

Foto: adlibris.com/se

Detta är en trevlig serie böcker. Många gånger blir man sugen på bröd och bakverk, för det är stundtals sådana detaljerade beskrivningar av Pollys bakverk. Vill man läsa feel good - böcker så rekommenderar jag varmt denna serie.

Ditt liv och mitt

Foto: adlibris.com/se

Nu har jag lyssnat på Majgull Axelssons senaste bok, Ditt liv och mitt. Huvudpersonen heter Märit och i bokens nutid ska hon precis fylla 70 år. Hon är faktiskt på väg till sin tvillingbror Jonas och hans fru Kajsa, för att fira födelsedagen. Hon vill egentligen inte åka dit. Kajsa och hon var bästa vänner under uppväxten men är numera endast svägerskor. Jonas och hon har aldrig stått varandra nära, så egentligen har hon ingen anledning att besöka dem. Fast de delar ju det förflutna och Märit vill få prata om det som hände för 50 år sedan.

Ganska snabbt förstår man är det är något lite udda med Märit. Hon har en röst i sitt huvud, som hon pratar med. Hon tror att rösten tillhör hennes syster, (de var från början trillingar), som dog vid födseln med Jonas navelsträng virad runt halsen. Denna röst har Märit levt med hela livet, men hon förstod först inte vad det var, och endast vid ett enda tillfälle har hon berättat om detta för någon. Det var en psykolog som fick höra om rösten, men psykologens konstiga blick fick Märit att aldrig mer komma tillbaka och aldrig igen nämna något om detta. Inte för någon.

Märit och Jonas hade en storebror. Om han hade fötts idag så hade man sagt att han hade en utvecklingsstörning och autism, men på 50- och 60-talet var han bara en galning. Dessutom ansågs deras mamma nog också vara lite galen eftersom hon envisades med att behålla honom hemma. All mammans energi gick åt att ta hand om Lars. Märit blev pappas flicka och Jonas var mormors gullepojke. Mormor och morfar hade inget till övers för Lars, och inte var de speciellt snälla mot Märit heller. När mamman plötsligt dör så blir det ett dråpslag, för alla i familjen, men värst drabbas naturligtvis Lars.

Detta är en gripande, intressant och bra bok. Genom Märits tankar och dialoger med rösten i sitt huvud nystas det förflutna upp. Det är hemskt att läsa om hur människor som var annorlunda behandlades på den tid då det svenska folkhemmet växte fram. Hur anstalter för sinnesslöa behandlade sina boende, som inte ansågs vara mer än djur. Hur vetskapen om detta skapar skuld och hämndlystnad hos en syster som inte kunde rädda sin bror.

Jag har nu läst två böcker av denna författare och båda har varit mycket bra. Jag drar därför slutsatsen att även hennes andra böcker är läsvärda.

Rosengädda-serien

Foto: adlibris.com/se

Jag tog ett erbjudande om att testa en "boktjänst" gratis en månad och har nu lyssnat på Rosengädda-serien av Emma Hamberg. Jag trodde att det bara var de tre böckerna som fanns i serien men i efterhand har jag insett att en fjärde och sista bok är på väg. Jag gillar Emma Hamberg. Hon skriver bra, roligt, vemodigt och vardagligt, allt på samma gång. Det är även hon själv som läser upp sina böcker.

I första boken, Rosengädda nästa! får vi följa tre personer. Först möter vi 13-åriga Bror, en frankofil, som klär sig i vintage-kostymer och är ensam för att han är så annorlunda. Han inser att han föräldrar nog kommer skiljas och lurar i dem att han ska på seglarläger i en månad för att de ska få möjlighet att hitta tillbaka till varandra. Till seglarläger åker han dock inte. Efter att ha läst en annons i en tidning så hamnar han hos Jane i Stockholm.

Jane är en annorlunda dam, som bor i en villa där hon syr teaterkostymer och tar han om djur som inte klarar sig själva. Nu blir det även så att hon tar han om människor, som inte riktigt klarar sig själva.

Det är nämligen en person till som hamnar hon Jane. Tessan är snart 30 år och bor i en Stockholmsförort. Hon jobbar i korvkiosk och bor med sin pojkvän, varit otrogen ot henne flera gånger och som inte har något gemensamt med. När hon inser att hon inte kan leva sitt liv på detta sätt och dessutom tror att hon fått en hjärtattack så ringer ho Jane (fast hon tror att hon ringer sjukvårdsupplysningen).

Rosengädda är Janes barndomshem och första boken slutar med att Tessan tar över det gamla stationshuset på Kinnekulle för att starta restaurang där.

Andra boken heter Larma, släcka, rädda i Rosengädda. Nu försöker Tessan renovera huset och fixa inför att kunna öppna restaurang. Hon blir också kompis med byns brandinspektör Jonny. Han är en ensam man i 40-årsåldern, som fått ge upp brandmansjobbet och istället bli inspektör. Det dyker också upp en person som kommer påverkar både Tessan och Jonny, fast mest Jonny. Det blir faktiskt livsomvälvande för honom.

Tredje boken, Vårjakt i Rosengädda, tar vid ett år efter att den förra slutade. Tessan har nu igång restaurangen och är rätt så nöjd med sitt liv. Det kommer dock att förändras rejält med uppdykandet att två personer på hennes trappa. Den ena är hennes mamma, som hon aldrig har haft en bra relation med och den andre är den mystiske Erland.

Detta är mycket trevliga böcker. På ett sätt så är de lika orealistiska som annan chick-lit men på samma gång känns de vardagliga och verklighetstrogna. Tessan tänker ungefär så om sitt eget liv vid ett tillfälle i den tredje boken. Att henens liv har blivit som en film. Så hon funderar på vad hon skulle velat att huvudpersons i filmen gjorde i en liknade situation. Det är trevligt med böcker som man kan skatta högt åt ibland och som samtidig kan vara vemodiga och allvarliga.

Miss Peregrine´s home for peculiar children

Foto: adlibris.com/se

Miss Peregrine´s home for peculiar children är Ransom Riggs debutroman. Jag har den i pocketformat men den är ovanligt tung för att vara just en pocket. Vet inte vad det beror på... tungt papper?

Jacob Portman är en vanlig sextonåring, som bor i Florida. När han var liten berättade hans farfar historier från sin ungdom och när han bodde på ett hem för besynnerliga barn, på en ö utanför Wales. Historierna är så märkliga och otroliga att Jacob slutar att tro på dem, och tänker att de bara är sagor som hans farfar berättar. För vem kan tro på att det finns svävande flickor, pojkar med bin som bor i kroppen och andra lika besynnerliga historier?

En eftermiddag får Jacob ett samtal från sin farfar. Han har panik och babblar om monster och att han kommer bli dödad om han inte kan försvara sig, så han behöver nyckel till vapenskåpet (den hade Jacobs pappa tagit eftersom han tyckte att hans far inte verkade helt tillräknelig längre). Jacob åker då hem till sin farfar för att kolla till honom, men hittar honom döende i skogen bakom huset. Han säger en del saker till Jacob som är extremt svårbegripliga och sedan ser Jacob något bland skuggorna. Han ser ett monster, som måste vara hans farfars mördare. Naturligtvis är det ingen som tror på Jacob och psykologen han blir skickad till övertygar honom om att han inbillat sig. Mardrömmarn försvinner dock inte och när han får en bok som hans farfar lämnat till honom och hittar ett brev från Miss Peregrine, så känner han att han måste forska i sin farfars förflutna. Psykologen övertygar Jacobs föräldrar om att det skulle vara bra för honom att få forska vidare och åka till ön i Wales, för att på så sätt kunna lägga sin farfars historier bakom sig.

Inget blir naturligtvis som Jacobs föräldrar önskar. Väl på ön så hittar Jacob huset där barnhemmet var, men enligt byborna så dödades alla i en bombning 1940. Hur går det ihop? Miss Peregrines brev vara bara 15 år gammalt, så det är något som inte stämmer. Förklaringen är en som Jacob aldrig hade kunnat tänka ut, men när han står inför sanningen om allt så accepterar han den och förstår plötsligt sin farfars alla historier, både de han berättade och de han höll tyst om.

Detta är en spännande bok, jag tyckte till och med att den var lite läskig i början. Fast det kan bero på att jag läste om farfaderns död i mörkret, jättesent på kvällen. Boken har även filmatiserats, så nu ska jag titta på filmen och se hur mycket som tagits bort och ändrats, (för så blir det i princip alltid när man gör film av en bok). Det finns även två uppföljare så dem kommer jag också att läsa.

See me

Foto: adllibris.com/se

Jag har sett alla filmatiseringar som finns av Nicholas Sparks böcker, (11 st), men jag har aldrig läst något av honom tidigare. På flygplatsen i Krakow så köpte jag See me, och när jag åkte till Spanien tog jag med den. Nu har jag läst färdigt, och det var samma känsla att läsa det han skrivit som att se filmatiseringarna. En kärlekshistoria, problem som uppstår, spänning för att få veta alla svar och ett gripande slut.

Colin är 28 år och studerar för att bli lärare. Han var ett ordentligt problembarn, med adhd och föräldrar som inte kunde hantera honom trots att de gjorde sitt bästa. Han skickades iväg till militärskola där han blev så mobbad att han såg till att han blev relegerad för att komma undan. Som vuxen släppte han ut all sin destruktivitet och söp och slogs och blev arresterad om och om igen. Till slut lyckades hans pappa och hans advokater få till en deal som gick ut på att om han skötte sig exemplariskt under fem år så skulle hans register raderas, och om han åkte dit för något blev det fängelse för allt han gjort. Han inser då att han verkligen måste förändra sitt liv. Han tränar MMA för att få utlopp för all energi och aggression och börjar plugga till lärare.

En kväll när han är på väg hem efter en MMA-tävling så möter han Maria längs vägen och hjälper henne att byta däck på hennes bil. Hon är livrädd hela tiden, eftersom har är illa tilltygad efter sin match. Maria jobbar som jurist och hon har ett nära förhållande till sin mexikanska familj. När hennes lillasyster Serena får höra om killen som hjälpte till med däckbytet lägger hon ihop två och två och inser att det är Colin som pluggar på lärarprogrammet med henne. Hon ser till att de två möts igen och sakta men säkert börjar deras kärlekshistoria att blomstra.

Första halvan av boken är bara helt mysig, att få följa Colins och Marias växande känslor för varandra. Det är sedan som problemen börjar uppstå. En händelse i Marias förflutna gör sig påmind och skapar stora och livshotande problem. Bokens andra halva handlar om hur de hanterar det, samtidigt som de försöker gå vidare med sitt förhållande.

Gillar man filmatiseringarna av Sparks böcker så kan jag nog efter en läst bok konstatera att man även kommer gilla böckerna.

Pojken som läste Jules Verne

Foto: adlibris.com/se

Den senaste veckan har jag varit i Spanien, och där läste jag färdigt Pojken som läste Jules Verne av Almudena Grandes. Hon är en av Spaniens mest framgångsrika samtida författare, men jag har inte läst något av henne tidigare. Jag fick rådet att lyssna på P3-dokumentärs program om Franco-regimen innan jag började läsa. Eftersom jag inte hade så bra koll på Franco så lydde jag rådet och fick reda på det fanns en del likheter mellan Francos Spanien och Nazityskland. Den stora skillnaden är dock att det har pratats väldigt lite om det som hände i Spanien, eftersom Franco aldrig förlorade makten, utan regerade till sin död i mitten av 70-talet.

Bokens berättare är pojken Nino. När boken börjar är han nio år och han bor med sin familj i byn Fuensanta de Martos. Byn ligger  nedanför bergen i Andalusien och här pågår gerillakriget fortfarande, trots att det är 1947 och kriget egentligen är slut. Ninos pappa är civilgardist och familjen bor på militärförläggningen. Under de följande åren träffar Nino personer och bevittnar händelser som får honom att omvärdera mycket av det han tidigare tagit för givet.

Å ena sidan så kan man säga att det inte händer så mycket i boken, men å andra sidan så får man en rätt så tydlig bild av hur det var i Spanien på denna tid, hur kampen mellan francoanhängare och kommunister skördade offer på alla sidor. Rätt så långt in i boken tycker jag att det är svårt att hålla reda på alla personer och platser som nämns. De har långa namn och eftersom jag inte kan spanska så vet jag inte alltid hur de ska uttalas. Efter kanske halva boken blir det lite lättare, mest för att det då har utkristalliserats vilka personer som är de viktiga, de som återkommer och som man måste ha koll på. Vill man förstå mer om hur det var i Spanien på den här tiden så är detta en bra bok att läsa.

Wonder

Foto: adlibris.com/se

Av en tillfällighet såg jag en trailer för en film... och insåg att detta kändes bekant på något sätt. Jag kom på att jag hade en bok i bokhyllan, som jag ännu inte läst, som måste vara förlagan till filmen. Så jag började läsa Wonder av R.J. Palacio.

Bokens huvudperson är 10-åriga August. Han föddes med en massa genetiska problem så han ser inte ut som alla andra barn. En del tycker att han liknar E.T., Gollum, en zombie eller något liknande. På grund av sina medicinska problem så har han inte gått i vanlig skola, men nu föreslår hans mamma att han ska börja femman i en vanlig klass. Först tycker varken August eller hans pappa att detta är en bra idé, men de ändrar sig och det är mamma som blir osäker istället. Hur som helst så börjar August i skolan och boken handlar om hans år i femman.

Bokens första del har August som berättare men sedan växlar det. Hans syster har en del, andra barn i skolan och både systens kompis och pojkvän har sina delar. Deras berättelser går lite om lott så att man får med allas perspektiv på ett bra sätt samtidigt som varje person för historien framåt. Först såg jag inga skrivtekniska skillnader mellan de olika delarna, men när det blev systerns pojkväns tur att berätta så saknades det helt plötslig versaler. Det var helt klart svårare att läsa och jag kan inte riktigt räkna ut vad det ska symbolisera.

Det var en bra bok, om mod, vänskap, tillit och att våga vara sig själv och stå upp för det som är rätt. Jag tror att den gör sig bra som film också.

En enda risk

Foto: adlibris.com/se

En enda risk är Simona Ahrnstedts sista bok i hennes "nutidstrilogi". De två tidigare böckerna utspelades till största del i Stockholm. Denna boks handling är lika mycket i Kiruna som i huvudstaden, om inte mer.

Tom Lexington är före detta militär, numera vd för ett säkerhetsbolag. Han var med i de tidigare böckerna, den senaste slutade med att han togs till fånga i Tchad. Nu är han tillbaka i Sverige men lider av allvarlig posttraumatisk stress. Han har isolerat sig i Kiruna för att komma bort från allt och samtidigt vinna tillbaka sin tidigare flickvän, som bosatt sig där.

Ambra Vinter är journalist på Aftonbladet och skickas till Kiruna på uppdrag. Några av hennes värsta barndomsminnen från åren i fosterhem är därifrån, så hon är inte direkt glad över detta.

Tom och Ambra möts och börjar sakta närma sig varandra. Det är två skadade själar, som har problem med att lita på folk, så det är givet att detta inte komne bli lätt. Även deras yrken ställer till det i deras relation.

Naturligtvis ordnar sig allt på slutet och allt är rätt i världen.

The handmaid´s tale

Foto: adlibris.com/se

Jag såg först reklam för tv-serien och sedan blev Margaret Atwoods The handmaid´s tale vald som bokcirkeln nästa bok.

Boken gavs först ut 1985, men handlingen utspelas i framtiden, i ett före detta USA där en extrem kristen höger har tagit makten från kongress och senat. Landet kallas för Gilead och har tydliga och hårda levnadsregler. Det har skett flera olyckor med kärnkraftverk och vissa delar av landet är obeboeliga. De områdena kallas för kolonier och de människor som inte är önskvärda i samhället skickas dit för att rensa upp bland avfallet, tills de dör. Många kan inte längre få barn och kvinnor som visat sig vara fertila rekryteras till att vara så kallade "handmaids". De får då tjäna i ett hushåll för att försöka ge familjen barn. Andra kvinnor kan få tjänst som en "Martha", och ta hand om hushållet åt de privilegierade. Äldre och ogifta kvinnor kan få jobba som "aunts" och lära upp "handmaids" innan de skickas ut i familjer. Naturligtvis finns det även fruar. Sist men inte minst finns det även "econowives" som får fylla alla roller själva. Det är mindre privilegierade män som får hålla till godo med dem. Varje grupp av kvinnor har sin uniform, sin färg att vara klädd i. De har också sina strikta regler att följa och sin roll i samhället.

Offred är bokens berättare och huvudperson. Egentligen heter hon något annat, men som alla "handmaids" så har hon fått namn efter den man hon nu tillhör, (Fred). Offred minns fortfarande tiden innan Gilead, då hon hade ett vanligt jobb, var gift och hade en dotter. Nu har allt tagits ifrån henne, och hon kan bara minnas och spekulera i vad som hänt med hennes älskade.

Eftersom jag sett reklam för tv-serien så hade jag en viss förförståelse innan jag började läsa boken och jag tyckte att den verkade intressant. Jag undrar om jag hade tyckt att boken var lika bra om jag inte vetat något om den innan jag började läsa. Det händer inte så jättemycket i den, det är mycket av huvudpersonens funderingar och tankar om det som händer. Då och då beskriver hon en situation för att sedan säga att det inte var så det gick till. Då börjar hon om men det är inte alltid som hon återger det som det var ändå. Ibland konstaterar hon att hon inte kan komma ihåg hur det egentligen var.

Det är flera saker som har fått namn från Bibeln. Jag hinner reflektera över att om man inte har så bra koll på de bibliska berättelserna så är det en del referenser som kommer gå förbi en. Troligtvis så förstå man ändå handlingen men jag tror att det ger en djupare förståelse för vissa saker om man vet vad det refereras till. Dessa referenser förklaras mycket sällan, så författaren måste ha utgått från att hennes läsare hade koll. Kanske hade de flesta människor i Nordamerika koll på sådant på 80-talet...?

Boken avslutas med ett kapitel år 2195, då det hålls en historisk föreläsning om det som boken beskrivit. Detta skapar en imaginär trovärdighet till boken. Man kan nästan inbilla sig att det skulle vara sanning. Det är en intelligent, intressant, hemsk, tragiskt och bra bok.

En enda hemlighet

Foto: adlibris.com/se

På två dygn, (jag var ju tvungen att jobba idag), har jag läst En enda hemlighet av Simona Ahrnstedt.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så är den rike playboyen Alexander och läkaren Isobel denna boks huvudpersoner. De verkar först inte ha något gemensamt. Efter att sett varandra på diverse flygplatser så möts de för att Isobels biståndsorganisation har blivit av med sitt stora bidrag från Alexanders stiftelse. Efter en middag så löser sig den biten. Alexander berättar aldrig att pengarna slutade komma för att han inte skrivit på papper som han skulle. Utan att de själva förstår varför så dras de till varandra. Det visar sig att de har en del gemensamt ändå. T.ex. så är det ingen av dem som inners inne tror att det är någon som kommer att älska dem precis som de är. Tänk så fel de har.

Det hinner bli missförstånd flera gånger om och även riktigt dramatiskt på en av Isobels fältresor i Tchad, innan allt till sist ordnar sig. Som man ju vet att det ska göra, men ändå väntar på att få läsa om.

Sista boken i serien måste nu inhandlas, (den var för ny för att vara med på bokrean). Får se när det blir...

En enda natt

Foto: adlibris.com/se

På ett dygn har jag läst En enda natt av Simona Ahrnstedt. Bara det visar ju att det inte handlar om tung litteratur direkt.

Jag har kommit fram till att detta nog är mitt "guilty pleasure". Kärleksromaner som egentligen inte går ut på något annat än att huvudpersonerna ska få varandra i slutet. Naturligtvis kan det vara färgstarka personligheter (men oftast är de stereotypa), attraktion som det slår gnistor om, het passion, hemligheter och hinder som till slut övervinns eftersom kärleken är större. Fast kokar man ner allt till sin kärna så handlar det bara om att huvudpersonerna ska förstå att de inte kan leva utan varandra, att de gör varandra till bättre människor och att de inte kan vänta en minut till på att börja leva sina liv tillsammans. Många gånger har jag tänkt att man kan bli lite skadad av att läsa sådant. Tänk om man aldrig kan nöja sig med verkligheten? Kan kärlek vara så här på riktigt? Troligtvis inte! Kanske är jag skadad för livet, men jag kan inte sluta att, i alla fall ibland, läsa sådana här böcker.

Denna boks huvudpersoner heter Natalia De la Grip och David Hammar. Hon är född i Sveriges adel och överklass, jobbar i finansvärlden och vill inget hellre än att få en framstående post i familjens imperium. Problemet är att hennes pappa är en rasistisk mansgris som inte tycker att kvinnor passar i finansvärlden (eller kanske ens i arbetslivet). David däremot växte upp med en ensamstående mamma och fick genom stipendium gå på de fina skolorna. Hans erfarenheter som arbetarklass bland överklassens barn driver honom sedan genom livet till att lyckas. Han blir riskkapitalist och en efter en förgör han de som trampade på honom under uppväxten. När de två möts så dras de mot sin vilja till varandra. David tänker kapa familjen De la Grips imperium men kan trots det inte hålla sig borta från Natalia.

Familjehemligheter dras fram i ljuset och innan Natalia och David till slut får varandra så är deras liv för alltid förändrade. Förhoppningsvis mest till det bättre.

Det här är första delen i en trilogi. Det är alltid roligt att läsa serier och få se hur det går för karaktärerna efter att deras historia annars skulle vara slut. Nästa bok handlar om Natalias yngre bror Alexander och läkaren Isobel, men Natalia och David lär med största säkerhet skymta förbi, åtminstone i periferien, så att jag får reda på lite vad som hände sedan, när de "levde lyckliga i alla sina dagar".

Ljuset vi inte ser

Foto: adlibris.com/se

Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr är en tjock bok (600 sidor) och det har inte gått så snabbt att läsa den. Den är inte svårläst och den är bra, men det har ändå blivit så att jag ibland har läst mer och ibland mindre. (Det tog nog ungefär fem veckor att läsa den.)

Handlingen utspelar sig under andra världskriget. När boken börjar är det augusti 1944 och en liten fransk kuststad är under attack. I staden finns sextonåriga Marie-Laure som bor hos sin gammelfarbror efter att fadern och hon flytt från Paris. Artonårige Werner är en typ av radioexpert och har kommit dit med sin grupp i den tyska armén, för att avslöja motståndsrörelsen.

Snart flyttas handlingen bakåt i tiden och man får följa Marie-Laures och Werners uppväxt, på olika håll, med olika förutsättningar och olika framtidsdrömmar. Emellanåt kommer handlingen tillbaka till attacken 1944 men sedan återgår den till det som hände innan. För att visa hur deras väger ledde dem till samma lilla stad och till slut till ett betydelsefullt möte.

Endast några på kapitel på slutet berättar om vad som hände efter kriget.

På ett sätt är det sorgligt, det är ju ändå krig. Samtidigt så är det mänskligt, äkta och hoppfullt. Det är en fin bok. Den är bra skriven och jag är inte speciellt förvånad över att den vunnit en massa priser. Att läsa om människor i krig kan ju få en att fundera på hur man själv skulle bli i en sådan situation. Hur skulle människorna omkring en bli? Vilka skulle då vara riktiga vänner och vilka skulle snabbt vända kappan efter vinden? Fast jag undrar hur mycket det är värt att fundera på sådant. Jag tror inte att vi någonsin kan veta säkert hur vi skulle reagera och bete oss. Då är det nog inte heller så mycket värde i att fundera över det. Jag ska istället fundera på vilken bok jag ska läsa härnäst.

Innan du somnar

Foto: adlibris.com/se

I förrgår kväll läste jag ut Innan du somnar av Linn Ullman. Jag började att läsa henens senaste bok, men det gick lite trögt och jag fick då tipset att testa denna istället. Detta är hennes debutroman.

Karin Blom är bokens huvudperson och berättare. När boken börjar är Karin 20 år och hon ska gå på sin systers bröllop. Väl där väljer hon ut en man som hon tänker få i säng innan dagen är slut. Att han är där i sällskap med en kvinna och en liten flicka spelar ingen roll. När Karin väl lyckats spelar inte han någon roll heller, och fler män följer i hans spår. Det verkar mest vara sport för Karin. Hon vill se om hon lyckas få till det som hon bestämt sig för.

Efter ungefär halva boken så skiftar fokuset, från Karins erövringar till hennes familj. Då får man veta mer om hennes syster, mamma, mormor och morfar osv.

Det som dock finns i hela boken är Karins glidande mellan verklighet och fantasi. De mest bisarra saker "händer" och behandlas som om de vore helt normala. En del av dessa saker vet jag inte vad de ska symbolisera, medan andra är lättare att förstå. När systern och hennes man har stenar mellan sig i sängen så kan man ju tänka sig att det ska visa på hur de bygger murar mellan sig och svårigheten att bara bära ut stenarna hur de har svårt att hitta tillbaka till varandra. När en kille blir förvandlad till en makrill har jag däremot problem med att räkan ut vad det ska betyda...

En lite speciell bok, men bra.

The miniaturist

Foto: adlibris.com/se

Jag önskade mig Jessie Burtons The miniaturist i julklapp och nu har jag läst den. Den utspelar sig i Amsterdam på 1680-talet. Huvudpersonen är den 18-åriga Nella som precis gift sig med den 20 år ädle köpmannen Johannes. Hon flyttar in i hans hus, där hans syster styr hushållet. Nella visste inte ens att han hade en syster, men det blir hon varse direkt vid ankomsten. Ingenting blir som Nella har föreställt sig, över huvud taget.

Johannes kommer inte till Nellas sovrum och han visar mycket lite intresse för henne. Det han gör är att han ger henne ett dockskåp, som är en kopia av huset som de bor i, och säger åt henne att roa sig med det. Först blir Nella förolämpad över denna gåva, som hon tycker är mer lämpad för ett barn. Sedan anlitar hon en miniatyrmakare för att börja möblera huset. Hon får de saker hon beställt levererade, men även några saker som hon inte beställt. De sakerna är exakta kopior av saker som finns i huset. Nella blir rädd för hur miniatyrmakaren kan känna till hur deras saker ser ut. Hon skriver att hon inte vill ha fler leveranser, men trots det kommer fler paket. Mystiken tätnar, och Nella vet inte hur hon ska känna inför miniatyrmakaron, om hon ska vara nyfiken och förväntansfull eller rädd och misstänksam.

Mysteriet med minityrmakaren är inte det enda problemet som Nella måste hantera. Hennes nya familj bär på hemligheter som kan förgöra dem alla om de avslöjas. Ju längre jag läste i boken ju mest intressant och spännande blev det. Den första hemligheten som avslöjades hade jag räknat ut men de som kom senare hade jag inte anat. Det var bra att man inte förstod allt utan kunde bli överraskad. Mer än så här ska jag inte skriva, för om någon vill läsa boken själv så vill jag inte förstöra läsningen.

Riket vid vägens slut

Foto: adlibris.com/se

Då har jag läst den tredje och sista av Jan Guillous böcker om Arn och Cecilia; Riket vid vägens slut. 

Den här boken börjar när Arn återvänder hem, efter att ha varit borta i 25 år. Det tog honom alltså fem år, efter att hans botgöring tagit slut, att ta sig hem. Under den tiden har Cecilia blivit ekonomiansvarig på Riseberga kloster och många med makt vill att hon ska avlägga löftena och bli abbedissa där. Hon har länge sagt nej för att hon vill vänta på Arn, men nu kan hon inte stå emot påtryckningarna längre.

Efter att varit åtskilda så länge så möts de igen, i grevens tid. Trots den kära återföreningen så bli inget enkelt. Många vill inte att Arn och Cecilia ska få gifta sig. Det vore bättre för riket om Cecilia blev abbedissa och om Arn gifte sig med en sverkersdotter för att säkra banden av fred. Efter halva boken ungefär så står trots allt bröllopet. Speciellt drottningen, och Cecilias bästa vän, var till stor hjälp för att få detta att ske.

För övrigt så är Arns plan att bygga fred i sitt gamla hemland. Arnäs bygger han om till en ointaglig borg. Själv flyttar han och Cecilia in på Forsvik, där han bygger upp en hel handelsby och en riddarskola. Arn tänker nämligen göra sin folkungska ätt mäktig genom att lära dem rida och slåss som tempelriddare. Till sin hjälp har han under många år män som han haft med sig från Det heliga landet. En del av dem väljer senare att återvända men ungefär hälften stannar på Forsvik.

Allt detta som Arn bygger upp och hans planer för hur man ska kunna skapa fred, blir grunden för det rike som senare blir Sverige. Hans sonson Birger blir senare känd som Birger Jarl.

Gillar man historia, så är detta bra böcker. Har man inte läst dem trots att de har några år på nacken så kan jag rekommendera dem.

Flickan som slutade ljuga

Foto: adlibris.com/se

Min syster tog med denna bok till mig och tyckte att jag skulle läsa Flickan som slutade ljuga av Désirée Kjellin. Så det gjorde jag.

Det var länge sedan jag läste en bok där någon berättar om hemskheterna i sitt liv. Drygt halva boken handlar om Désirées hemska uppväxt. Redan i 3-årsåldern börjar våldtäkterna från hennes pappa, och de fortsätter under hela hennes uppväxt. Mamman hatar henne och missar inget tillfälle att tala om hur värdelös, ful, dålig och dum hon är. De två äldre systrarna gör inget för att hjälpa henne. Det är riktigt plågsamt att läsa om detta skadade och kuvade barn. I tonåren börjar festandet, för att döva all smärta. Pojkvännen och hans familj blir som den familj hon aldrig haft och hon börjar på gymnasiet satsa på skolan och blir också framgångsrik. Som ung vuxen blir det jobb som får tränga ute alla jobbiga känslor. Efter en jobbig skilsmässa träffar Désirée den stora kärleken. Då vågar hon för första gånge berätta om sin uppväxt, men det allra hemskaste törs hon då inte prata om. Familjen har aldrig släppt sitt grepp om henne. Hon är en medberoende som skyddar sina alkoholiserade om misshandlande föräldrar.

Till slut bryter hon dock helt med sin familj. Efter att ha gått totalt in i väggen söker hon helande i först yoga och meditation, men sedan i New Age. Hon dras in den världen allt mer, och blir till slut en fullfjädrad häxa. Det är nästan svårt att föreställa sig de saker som hon beskriver. Efter en tid så ger inte New Age den vila och ro som hon behöver. Hon orkar inget mer. Då besöker Jesus henne, (men det förstå hon inte då). Efter det börjar hon gå till kyrkan och sakta men säkert lämnar hon New Age och ersätter det med Jesus och kyrkan. Det är ändå en lång vandring för henne att göra sig fri från allt som fortfarande binder henne. De onda andarna vill inte släppa henne, utan kamp, och hon bär fortfaren på ett stort hat mot sin familj för allt som de gjort mot henne. Alla som tror, vet att det finns befrielse hos Jesus och det får Désirée uppleva på många sätt.

Idag reser Désirée runt och berättar sin historia, och har skrivit denna bok. Det skulle vara intressant att lyssna på henne någon gång.

Tempelriddaren

Foto: adlibris.com/se

Jan Guillous andra bok om Arn och Cecilia heter Tempelriddaren. Denna bok handlar om de 20 år som Arn och Cecilia gör bot, var och en på sitt håll. Arn tjänar som tempelriddare i Det heliga landet och Cecilia är i Gudhems kloster.

I den här boken tycker jag bäst om att läsa kapitlen om Cecilia. Hon får utstå många hemskheter i klostret, eftersom dess ledare moder Rikissa avskyr henne och hela den folkungska ätten (som Arn tillhör). Cecilia får trots det några vänner i klostret, som gör livet lite lättare att uthärda och till slut kan Cecilia p.g.a. sin klokhet stiga i graderna och leva drägligt.

Kapitlen om Arn är längre och till stor del fyllda av krig och prat om krig. Jag är inte lika road av krigsföringsdiskussioner så jag kan inte intressera mig lika mycket för dessa kapitel. Arn som är så duktig på allt stiger även han i graderna. Han lär sig arabiska och allt annat han tycker sig behöva veta om det land han nu bor i. Detta blir till stor fördel för honom. Av en tillfällighet räddar han en man som visar sig vara Saracenernas högste ledare; Saladin. De inleder en vänskap, byggd på ömsesidig respekt, som i slutänden räddar Arns liv, när han annars med all säkerhet hade gått under.

I början av de 20 åren kan varken Arn eller Cecilia föreställa sig ett slut på botgöringen. 20 år är så lång tid och de föreställer sig båda hur de kommer att vara gamla när den tiden gått. 37 år var väl mycket ädle på den tiden, än vad det är nu. De ber för varandra och sitt barn, som växer upp hos Arns farbror Birger Brosa. Böner är det enda sätt på vilket de verkar kunna tänka på varandra. Om Arn längtar för mycket efter Cecilia så får han dåligt samvete och ber Gud om förlåtelse. Det är nästan svårt att föreställa sig en så god, gudfruktig och sanningsenlig man som Arn. Cecilia känns på det viset mer mänsklig, för hon visar känslor som jag inte kan förebrå henne med tanke på hur hon behandlas av moder Rikissa. Hon handlar också till viss del utifrån dessa känslor av ilska och avsky.

Boken slutar med att de 20 åren äntligen är till ända. Frågan nu är bara hur många år till det tar för Arn att ta sig hem till Cecilia.

Vägen till Jerusalem

Foto: adlibris.com/se

Jag har tidigare sett filmerna om Arn och tänkt att jag ska läsa böckerna någon gång. Nu, när jag ligger sjukskriven med en bruten fotled, blev det tillfälle till detta. Så nu har jag läst den första av Jan Guillous böcker om Arn; Vägen till Jerusalem.

Boken innehåller otroligt mycket mer än filmerna gör. Det första som jag reagerar på är hur Arns mamma och pappa beskrivs. Det är mamman som är hjärnan bakom allt på Arnäs. Hon kommer på hur de ska sköta saker och inser vilka nymodigheter de ska satsa på. Sedan får hon till det så att alla ska tro att de ändå är hennes mans idéer. Han förstår däremot att det är hon som ligger bakom allt, men han säger aldrig till henne att han förstår det. Han har trots det vett nog att uppskatta henne. Hon ger också Varnhem i gåva till munkarna. När Arn sedan ramlar ner från ett torn och efter långa böner från föräldrarna till Gud till sist vaknar till liv, ges han till munkarna på Varnhem för att tjäna Gud.

Arn växer alltså upp i klostervärlden. Han lär sig om Bibeln och att arbeta med sina händer. Munkarna vill inte fostra bort hans fria vilja och hans engen tankeförmåga. På sätt och vis lyckas de men Arn blir ju helt ovetande om hur världen utanför klostret fungerar så när han en dag lämnar det för att återvända till sin far så tror alla där att han är lite efterbliven, eftersom han inte förstår deras skämt och inte kan dricka öl som en karl. Det Arn däremot kan, bättre än någon annan, är att bruka vapen. Att han är så bra förstår han inte heller själv först. I klostret tränades han av en broder som varit tempelriddare och som insett att Arn har en otrolig, och gudagiven, fallenhet för detta. Eftersom Arn inte tränade med någon annan i klostret så förstår han inte förrän han är ute i den vanliga världen att han är vida överlägsen alla vanliga nordiska män.

Första gången Arn hör Cecilia sjunga, innan han ens sett henne, så uppstår kärlek. När de sedan sjunger psalmerna tillsamman så är det som att sången och Gud talar till dem och de är för all framtid bundna till varandra. Tyvärr så blir det inte så lätt som Arn först tror. I 1100-talets Sverige (som inte var ett Sverige än) så förs en ständig kamp om kungakronan. Det gäller hela tiden att välja vem man allierar sig med. Arn och Cecilia kan inte gifta sig innan Knut Eriksson har kunnat bli kung (det krävs intriger, mord och övertalning innan det kan ske). Cecilias avundsjuka storasyster Katarina hinner innan det sätta dit Arn och Cecilia så att de blir bannlysta och dömda till botgöring i 20 år. (Detta kan göras för att Katarina hade förfört Arn som blivit full, innan han träffade Cecilia, och det var förbjudet att ha köttsligt umgänge med systrar.) Om bara inte Cecilia berättat för Katarina om det stundande bröllopet och barnet hon redan väntar så skulle allt ha kunnat ordna sig. Jag tycker så synd om Arn och Cecilia. Tänk att ha funnit kärleken och sedan vara tvungna att skiljas åt för så lång tid. Den inneboende godheten är något som Arn och Cecilia har gemensamt. De tror alldeles för gott om människor. Andra, mer småsinta och beräknande människor utnyttjar deras godhet och naivitet för egen vinning.

Jag fortsätter gärna och läser de följande böckerna också.

Ensamma hjärtan och hemlösa hundar

Foto: adlibris.com/se

När man har brutit fotleden och måste ligga stilla hela dagarna så kan man läsa böcker fort. Speciellt om de inte är så krävande. Att läsa något enkelt, lättsamt och förutsägbart är precis vad jag vill göra ibland. I den kategorin faller Lucy Dillons Ensamma hjärtan och hemlösa hundar in. Ingenting som hände överraskade mig och allt blev bra till slut. Alltså precis som jag ville ha det.

Rachel är nästan 40 år och har haft en affär med en gift man i 10 år. Hon jobbar i London säger sig vara nöjd med sitt liv. Sedan förändras allt. Förhållandet tar slut, och eftersom hon jobbar på hans firma så säger hon upp sig. I samma veva så dör hennes moster och lämnar sitt hus på landet med tillhörande hundpensionat till henne.

Rachel ger sig alltså av till mosterns gård, där hon börjar ta tag i verksamheten och sitt arv. Hon säger att hon inte är en hundmänniska men allt eftersom hon engagerar sig i alla de hemlösa hundar som mostern tagit hand om, för att ge dem nya hem, så förändras allt. Hon får ett helt nytt liv, med nya vänner. T.ex. Nathalie som försöker få barn och skaffar sig en bassetvalp som substitut (fast varken hon eller hennes man vill erkänna det för sig själva först) och Zoe som efter sin skilsmässa kämpar för att ta hand om sina två små pojkar, och den labradorvalp som hennes sönernas pappa gav dem i present utan att fråga henne först. En veterinär i lämplig ålder dyker också upp...

När jag läser sådana här böcker om att starta om och få ett helt nytt, och bättre, liv så får jag ofta lite lust att göra just det. Tänk om allt kunde förändras, och man hittade allt man letat efter. Fast det kommer aldrig hända, av flera anledningar. Dels så är jag rätt så feg och så har jag så vitt jag vet ingen släkting utan arvingar som skulle testamentera något till mig som skulle kunna ändra mina förutsättningar. Fast man kan ju tänka att man aldrig vet vad som kommer hända. Grejen med förändringar är väl att man oftast inte ser dem komma. Jag fick också lite lust att skaffa en hund. Det beskrevs så trevligt i boken. Det skulle kanske vara möjligt, men inte ens det är okomplicerat, när man bor själv i en lägenhet och jobbar på dagarna. Det blir nog inget med det heller. Trevlig läsning var det i alla fall.

(Man får låta lite deppig va? När man varit bunden till en soffa i en vecka och inte riktigt vet hur länge till det kommer vara så.)

En droppe midnatt

Foto: adlibris.com/se

Då har jag läst En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité. En till bok som tar upp rasism och hur samhället ser olika på svarta och vita. Fast mest är detta en bok om att söka sin egen identitet genom att söka sin familjs historia.

Jason har en svart pappa och en vit mamma. Båda är amerikaner och ingen av deras familjer var positiva till deras förhållande. Jason växer upp i Sverige men vill söka sina rötter i den amerikanska södern. Av naturliga skäl kan jag aldrig riktigt förstå Jasons känslor av utanförskap på grund av hudens färg. Trots det kan jag verkligen känna igen mig i hans beskrivning av den mobbing han var med om i skolan. Hur andra barn säger elaka saker, påpekar att man är annorlunda, hur man ibland leker tillsammans som att inget hänt, ibland duger man, och hur man sedan åker ner i hierarkin igen. Om man sade något som tydde på att man tyckte att man var lika bra som de andra så kunde man bli utskrattad. Det var helt klart värre för Jason än för mig men jag kan verkligen förstå de känslor han beskriver.

Något annat som verkligen griper tag i mig är Jasons dysfunktionella förhållande till sin pappa. Pappan hör ofta av sig och vill att Jason ska hälsa på, så att han inte behöver känna sig ensam. När de väl ses blir de ofta osams och Jason får dåligt samvete över det. Det är som en ond cirkel som bara upprepas hela tiden. Sedan visar det sig att Jasons farfar skrev liknade brev, om saknad och ensamhet, till sin son. Jasons pappa hade alltså ett liknande förhållande till sin pappa, som det som nu upprepas igen. Det känns så sorgligt att ett negativt relationsmönster ska upprepa sig hos nästa generation. Jag vill gärna tro att vi kan bli bättre, att vi inte behöver upprepa de misstag som vi själva troligtvis stört oss på. Jasons pappa verkar dock inte riktigt vilja se detta och han är helt fast i sin roll i relationen. Jason däremot blir alltmer eftertänksam. Han vill inte upprepa detta röster med sina blivande barn. Han funderar på hur han ska göra för att undvika det. Det ger åtminstone hopp för framtiden.

Att läsa om den fattigdom som finns i USA är också gripande. Det finns så många människor som lever på så lite. Samtidigt som andra har så mycket. Boken får mig att tänka på kontraster och det är kanske det som är en del av syftet. Jason kände länge att han var hälften svart och hälften vit. Hälften svensk och hälften amerikan. Till slut kan han på något sätt foga ihop sin identitet genom att istället tänka att han är både svart och vit. Både svensk och amerikan. En mer enande tanke.