En droppe midnatt

Foto: adlibris.com/se

Då har jag läst En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité. En till bok som tar upp rasism och hur samhället ser olika på svarta och vita. Fast mest är detta en bok om att söka sin egen identitet genom att söka sin familjs historia.

Jason har en svart pappa och en vit mamma. Båda är amerikaner och ingen av deras familjer var positiva till deras förhållande. Jason växer upp i Sverige men vill söka sina rötter i den amerikanska södern. Av naturliga skäl kan jag aldrig riktigt förstå Jasons känslor av utanförskap på grund av hudens färg. Trots det kan jag verkligen känna igen mig i hans beskrivning av den mobbing han var med om i skolan. Hur andra barn säger elaka saker, påpekar att man är annorlunda, hur man ibland leker tillsammans som att inget hänt, ibland duger man, och hur man sedan åker ner i hierarkin igen. Om man sade något som tydde på att man tyckte att man var lika bra som de andra så kunde man bli utskrattad. Det var helt klart värre för Jason än för mig men jag kan verkligen förstå de känslor han beskriver.

Något annat som verkligen griper tag i mig är Jasons dysfunktionella förhållande till sin pappa. Pappan hör ofta av sig och vill att Jason ska hälsa på, så att han inte behöver känna sig ensam. När de väl ses blir de ofta osams och Jason får dåligt samvete över det. Det är som en ond cirkel som bara upprepas hela tiden. Sedan visar det sig att Jasons farfar skrev liknade brev, om saknad och ensamhet, till sin son. Jasons pappa hade alltså ett liknande förhållande till sin pappa, som det som nu upprepas igen. Det känns så sorgligt att ett negativt relationsmönster ska upprepa sig hos nästa generation. Jag vill gärna tro att vi kan bli bättre, att vi inte behöver upprepa de misstag som vi själva troligtvis stört oss på. Jasons pappa verkar dock inte riktigt vilja se detta och han är helt fast i sin roll i relationen. Jason däremot blir alltmer eftertänksam. Han vill inte upprepa detta röster med sina blivande barn. Han funderar på hur han ska göra för att undvika det. Det ger åtminstone hopp för framtiden.

Att läsa om den fattigdom som finns i USA är också gripande. Det finns så många människor som lever på så lite. Samtidigt som andra har så mycket. Boken får mig att tänka på kontraster och det är kanske det som är en del av syftet. Jason kände länge att han var hälften svart och hälften vit. Hälften svensk och hälften amerikan. Till slut kan han på något sätt foga ihop sin identitet genom att istället tänka att han är både svart och vit. Både svensk och amerikan. En mer enande tanke.