 |
| Foto: adlibris.com/se |
I den här boken tycker jag bäst om att läsa kapitlen om Cecilia. Hon får utstå många hemskheter i klostret, eftersom dess ledare moder Rikissa avskyr henne och hela den folkungska ätten (som Arn tillhör). Cecilia får trots det några vänner i klostret, som gör livet lite lättare att uthärda och till slut kan Cecilia p.g.a. sin klokhet stiga i graderna och leva drägligt.
Kapitlen om Arn är längre och till stor del fyllda av krig och prat om krig. Jag är inte lika road av krigsföringsdiskussioner så jag kan inte intressera mig lika mycket för dessa kapitel. Arn som är så duktig på allt stiger även han i graderna. Han lär sig arabiska och allt annat han tycker sig behöva veta om det land han nu bor i. Detta blir till stor fördel för honom. Av en tillfällighet räddar han en man som visar sig vara Saracenernas högste ledare; Saladin. De inleder en vänskap, byggd på ömsesidig respekt, som i slutänden räddar Arns liv, när han annars med all säkerhet hade gått under.
I början av de 20 åren kan varken Arn eller Cecilia föreställa sig ett slut på botgöringen. 20 år är så lång tid och de föreställer sig båda hur de kommer att vara gamla när den tiden gått. 37 år var väl mycket ädle på den tiden, än vad det är nu. De ber för varandra och sitt barn, som växer upp hos Arns farbror Birger Brosa. Böner är det enda sätt på vilket de verkar kunna tänka på varandra. Om Arn längtar för mycket efter Cecilia så får han dåligt samvete och ber Gud om förlåtelse. Det är nästan svårt att föreställa sig en så god, gudfruktig och sanningsenlig man som Arn. Cecilia känns på det viset mer mänsklig, för hon visar känslor som jag inte kan förebrå henne med tanke på hur hon behandlas av moder Rikissa. Hon handlar också till viss del utifrån dessa känslor av ilska och avsky.
Boken slutar med att de 20 åren äntligen är till ända. Frågan nu är bara hur många år till det tar för Arn att ta sig hem till Cecilia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar