torsdag 23 november 2017

Den röda adressboken

Foto: adlibris.com/se
I morse lyssnade jag färdigt på Den röda adressboken av Sofia Lundberg. Den handlar om 98-åriga Doris, som haft sin adressbok sedan hon fick den i 10-årspresent av sin pappa. I boken har hon skrivit in alla personer som hon mött genom livet. Nu är nästan alla döda. Den enda hon har kvar är systerdotterdottern Jenny.Trots att Doris bor i Stockholm och Jenny i San Fransisco så står de nära varandra och pratar varje vecka via Skype. Förutom Jenny så är Doris enda kontakter hemtjänstpersonalen. Jag blir lite ledsen av att höra om Doris ensamma liv. Jag tänkte på min mormor, fast hon hade ju barn, barnbarn och någon syster och svägerska kvar så hon var nog inte lika ensam som Doris. Trots det såg jag vissa likheter. En gammal dam som bor ensam, utan att kunna ta hand om sig själv längre, i behov av hjälp, med minnen som hon kanske aldrig pratat om...

Doris bestämmer sig för att skriva ner sina minnen, för att de inte ska dö med henne, och för att Jenny ska kunna läsa om allt hon varit med om. Det är intressant att följa med i Doris minnen. Som 13-åring får hon lämna hemmet och börja jobba som hembiträde. Hon får sedan följa med sin arbetsgivare till Paris och där blir hon mannekäng på ett stor modehus. Hon möter den stora kärleken, reser till Amerika, återvänder till ett Europa i krig, upplever hemskheter och förluster, men även vänskap  och lycka, och till slut den ovillkorliga kärleken till systerdotterdottern Jenny.

Allt eftersom så kommer handlingen även att följa Jenny och Doris minnen avslöjar saker om Jennys förflutna, som hon nog helst inte hade velat veta. Jag irriterar mig på Jennys man som är oförstående till att hon måste resa till Sverige när Doris hamnat på sjukhus och troligtvis inte har länge kvar att leva. Han bara klagar över vem som ska bre smörgåsar till barnen och vara hemma när de kommer från skolan, för han måste ju jobba. Stundtals är jag så irriterad att jag inte kan förstå varför Jenny vill vara gift med honom. Som tur är så mjuknar han senare och ber om ursäkt för sitt själviska beteende.

Det var en lättlyssnad/lättläst bok. Den var många gånger gripande, även om det kanske inte är helt realistisk att en person kan vara med om så mycket som Doris.

fredag 17 november 2017

Turtles all the way down

Foto: adlibris.com/se
Turtles all the way down är John Greens senaste bok. Den förra var ju helt fantastisk så mina förväntningar var nog rätt så höga när jag började lyssna på den här. Jag tycker inte att den är lika fantastik som The fault in our stars men den är ändå bra.

16-åriga Aza Holmes är huvudpersonen och hon lider av tvångssyndrom, som ger både tankar och beteenden som hon inte kan sluta med. Tydligen så inspirerades författaren av sina egna problem när han skrev om Aza. Azas bästa kompis heter Daisy och när de får höra att miljardären Russell Pickett är försvunnen så bestämmer de sig för att leta efter honom, för att få belöningen. Aza har tidigare varit på läger med Davis Pickett och nu tar de upp sin tidigare bekantskap, när tjejerna börjar leta efter hans pappa. Davis visar sig inte så intresserad för att hans pappa ska återfinnas men han visar intresse för Aza.

Boken ger verkligen en inblick i hur det är att leva med tvångstankar, vilket blir både obehagligt och irriterande. Jag tycker synd om Aza, som inte kan leva ett helt normalt liv, men samtidigt blir jag irriterad på henne och vill bara att hon ska sluta med sina störda grejer. Jag vill liksom inte vara med i hennes huvud. Gör det mig till en hemsk människa? Eller är det lite sunt att inte vilja ha tvångstankar?

En liten reflektion som jag gör efter att ha lyssnat på den här boken är att John Greens böcker oftast innehåller någon form av letande efter någon. I flera böcker är den en person som försvunnit och någon annan som letar efter den. I några andra så är det inte direkt personer som försvunnit men huvudpersonen letar ändå efter någon.

Jag tyckte direkt att den här boken hade en udda titel. När jag googlade på titeln så visade det sig att detta är ett uttryck inom kosmologi. Det finns en teori om att världen balanserar på en en sköldpaddas skal och den sköldpaddan står på en annan sköldpadda o.s.v. i all oändlighet. Det är alltså sköldpaddor hela vägen ner. Kanske ska det symbolisera universums oändlighet. Vid ett tillfälle mot slutet av boken så pratar Aza och Daisy om den här teorin, men varför John Green valt den titeln får jag nog fundera vidare på lite till.

tisdag 7 november 2017

Sanning och skvaller

Foto: adlibris.com/se
Curtis Sittenfeld har skrivit Sanning och skvaller, en modern version av Stolthet och fördom. Jag började lyssna på denna bok i lördags och idag, tisdag, har jag lyssnat färdigt. Jag tyckte att det var en kul idé att göra en modern version av en klassiker. Även om detta inte är något litterärt mästerverk så är det roligt och underhållande och idén funkar. Jag tycker att det är trevligt att träffa familjen Bennet igen, och att Jane och Liz nu närmar närmar sig 40 gör det trovärdigt för en samtida läsare.

De flesta karaktärer är en modern kopia av sin föregångare i Austens roman. Den karaktär som skiljer sig mest från originalet tycker jag nog är Wickham. Han är i denna bok två olika karaktärer, en Wick, som Liz har ihop det med och som känner sig förfördelad av Darcy, och en Ham, som rymmer med Lydia för att gifta sig.

Jag irriterar mig lika mycket på Mrs Bennet i denna bok som i originalet. Systrarnas kusin är också lika störig, trots det verkar dock Charlotte Lucas mer nöjd med sitt val av livspartner i denna version än i den tidigare, då hon uppmuntrar sin man att tillbringa så mycket tid som möjligt i trädgården.

Efter att tidigare precis läst en bok med väldigt långa kapitel, så upplevde jag kapitlen i denna bok extremt korta. Ofta kändes det som att det helt plötsligt var slut och något nytt hände, i ett nytt kapitel. Detta är nog min största kritik till boken. Jag hade velat ha lite längre kapitel och med det ibland lite fördjupade personporträtt och beskrivningar.

Min gissning är att alla som gillar Stolthet och fördom också skulle ha nöje av att läsa Sanning och skvaller. Jag blev sugen på att se om filmatiseringarna så jag har redan sett om den nyare filmen och är sugen på att gå vidare med BBC-serien också. 

fredag 3 november 2017

Trummornas dån

Foto: adlibris.com/se
Samtidigt som säsong tre av Outlander går på Viaplay så har jag läst del fyra i Diana Gabaldons serie; Trummornas dån. I slutet av förra boken kom Claire och Jamie till Amerika och det är där de försöker skapa sig ett liv i denna bok. De hittar Jamies moster och har möjlighet att välja ett bekvämt och rikt liv på hennes plantage. Jamie väljer dock att skapa sig ett eget ställe, så de börjar bygga upp det som får namnet Fraser´s Ridge. De får arrendatorer genom att erbjuda mark till de män som suttit i fängelse med Jamie i Skottland, och sedan deporterats till kolonierna i Amerika, och undan för undan utvecklas deras gård och marker. De bli även vänner med indianerna i närheten, speciellt Jamies systerson Ian dras till dem och får många vänner bland dem.

Hemma i 1900-talet finns dottern Brianna som nu är ensam i världen, sedan Claire åkte tillbaka i tiden. Hon funderar över sin kärlek till historikern Roger och om hon ska satsa på ett liv med honom. En gammal tidningsnotis förändra dock allt. Hon ger sig av genom stenarna, för att leta reda på sina föräldrar. När Roger förstår vad hon gjort ger han sig av efter henne.

Det blir en hel del spänning i denna bok, speciellt när Brianna och Roger gett sig av till 1700-talet. De återser varandra för att sedan skiljas åt igen. Missförstånd ger drastiska följder och man vet inte om det någonsin kommer ordna sig igen. Så länge karaktärerna i boken inte vet om vilka misstag de gjort och vilka stora missförstånd som skett så är det rätt så frustrerande för läsaren. Jag drog en lättnad suck när de i alla fall talade om allt som hänt för varandra och de kunde börja försöka att reda ut allt.

Jag antar att jag tids nog kommer fortsätta att läsa fler böcker i serien, men eftersom de är väldigt tjocka så kommer det bli en del annat först. Så länge jag ligger före tv-serien så är jag nöjd.