torsdag 23 november 2017

Den röda adressboken

Foto: adlibris.com/se
I morse lyssnade jag färdigt på Den röda adressboken av Sofia Lundberg. Den handlar om 98-åriga Doris, som haft sin adressbok sedan hon fick den i 10-årspresent av sin pappa. I boken har hon skrivit in alla personer som hon mött genom livet. Nu är nästan alla döda. Den enda hon har kvar är systerdotterdottern Jenny.Trots att Doris bor i Stockholm och Jenny i San Fransisco så står de nära varandra och pratar varje vecka via Skype. Förutom Jenny så är Doris enda kontakter hemtjänstpersonalen. Jag blir lite ledsen av att höra om Doris ensamma liv. Jag tänkte på min mormor, fast hon hade ju barn, barnbarn och någon syster och svägerska kvar så hon var nog inte lika ensam som Doris. Trots det såg jag vissa likheter. En gammal dam som bor ensam, utan att kunna ta hand om sig själv längre, i behov av hjälp, med minnen som hon kanske aldrig pratat om...

Doris bestämmer sig för att skriva ner sina minnen, för att de inte ska dö med henne, och för att Jenny ska kunna läsa om allt hon varit med om. Det är intressant att följa med i Doris minnen. Som 13-åring får hon lämna hemmet och börja jobba som hembiträde. Hon får sedan följa med sin arbetsgivare till Paris och där blir hon mannekäng på ett stor modehus. Hon möter den stora kärleken, reser till Amerika, återvänder till ett Europa i krig, upplever hemskheter och förluster, men även vänskap  och lycka, och till slut den ovillkorliga kärleken till systerdotterdottern Jenny.

Allt eftersom så kommer handlingen även att följa Jenny och Doris minnen avslöjar saker om Jennys förflutna, som hon nog helst inte hade velat veta. Jag irriterar mig på Jennys man som är oförstående till att hon måste resa till Sverige när Doris hamnat på sjukhus och troligtvis inte har länge kvar att leva. Han bara klagar över vem som ska bre smörgåsar till barnen och vara hemma när de kommer från skolan, för han måste ju jobba. Stundtals är jag så irriterad att jag inte kan förstå varför Jenny vill vara gift med honom. Som tur är så mjuknar han senare och ber om ursäkt för sitt själviska beteende.

Det var en lättlyssnad/lättläst bok. Den var många gånger gripande, även om det kanske inte är helt realistisk att en person kan vara med om så mycket som Doris.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar