Sanning och skvaller

Foto: adlibris.com/se

Curtis Sittenfeld har skrivit Sanning och skvaller, en modern version av Stolthet och fördom. Jag började lyssna på denna bok i lördags och idag, tisdag, har jag lyssnat färdigt. Jag tyckte att det var en kul idé att göra en modern version av en klassiker. Även om detta inte är något litterärt mästerverk så är det roligt och underhållande och idén funkar. Jag tycker att det är trevligt att träffa familjen Bennet igen, och att Jane och Liz nu närmar närmar sig 40 gör det trovärdigt för en samtida läsare.

De flesta karaktärer är en modern kopia av sin föregångare i Austens roman. Den karaktär som skiljer sig mest från originalet tycker jag nog är Wickham. Han är i denna bok två olika karaktärer, en Wick, som Liz har ihop det med och som känner sig förfördelad av Darcy, och en Ham, som rymmer med Lydia för att gifta sig.

Jag irriterar mig lika mycket på Mrs Bennet i denna bok som i originalet. Systrarnas kusin är också lika störig, trots det verkar dock Charlotte Lucas mer nöjd med sitt val av livspartner i denna version än i den tidigare, då hon uppmuntrar sin man att tillbringa så mycket tid som möjligt i trädgården.

Efter att tidigare precis läst en bok med väldigt långa kapitel, så upplevde jag kapitlen i denna bok extremt korta. Ofta kändes det som att det helt plötsligt var slut och något nytt hände, i ett nytt kapitel. Detta är nog min största kritik till boken. Jag hade velat ha lite längre kapitel och med det ibland lite fördjupade personporträtt och beskrivningar.

Min gissning är att alla som gillar Stolthet och fördom också skulle ha nöje av att läsa Sanning och skvaller. Jag blev sugen på att se om filmatiseringarna så jag har redan sett om den nyare filmen och är sugen på att gå vidare med BBC-serien också.