tisdag 27 januari 2015

Jag heter inte Miriam

Foto: adlibris.com/se
Jag har inte läst något av Majgull Axelsson tidigare, men har nu upptäckt att jag har en bok av henne, oläst i bokhyllan. Det får bli en annan gång. Nu har jag läst Jag heter inte Miriam.

Miriam fyller 85 år och hennes son med fru och dotter ska fira henne. Det är då hon uttalar de ord som gett boken dess titel. Sedan får läsaren allt eftersom reda på vad som hänt Miriam tidigare i livet. Trots att hon tidigare aldrig gjort det berättar också Miriam för sitt barnbarn Camilla.

Miriam föddes som den romska flickan Malika. Under nazisternas makt sattes hon och henne lillebror på barnhem för att sedan föras till Auschwitz. Senare flyttas Malika till Ravensbrück och det var när hon kom fram dit som hon tog den judiska Miriams identitet.

Alla återblickar sker inte i kronologisk ordning, utan allt eftersom målas bilden av denna kvinnas liv upp. Jag väntade länge på att få läsa om hur hon kom till Sverige, och det var först i slutet av boken som det berättades om det. Man kan ju tro att detta gör att det blir rörigt och svårt att förstå, men jag tyckte inte att det var något problem. Det var faktisk kul med en bok som krävde något av mig som läsare. Ibland vill man ha något enkel som man bara kan segla igenom och andra gånger vill man ha något mer. Detta betyder inte att boken var krävande, den var faktiskt givande. Jag tycker att den var jättebra.

Naturligtvis så är det hemskt att läsa om det som hände i koncentrationslägren under andra världskriget. Det är obegripligt hur man kunde utsätta andra människor för så vidrig behandling. Fast det var kanske just det som var grejen, att de inte tyckte att det var människor, i alla fall inte människor med något värde.

Jag har ju hört talas om att människor på denna tid inte visste vad som försiggick i koncentrationslägren, och det märks i denna bok på reaktionerna som flyktingarna möter när de kommer till Sverige. Folk kunde inte förstå vad som verkligen hade hänt. Det var kanske nästan lika obegripligt på den tiden. Det som förvånade mig lite och gjorde mig lite ledsen var hur många inte ville prata om det som hänt. Man skulle bara glömma och gå vidare. Miriam kände hela tiden att det inte var acceptabelt att gå och må dåligt för det förflutna. Hon stängde in de känslorna, för hon ville till varje pris passa in i det svenska samhället. Det måste ha varit oerhört svårt att göra något sådant. Fast har man överlät två koncentrationsläger så är nog just överlevnadsinstinkten starkare än de personliga känslorna.

En mycket bra bok som jag starkt rekommenderar.

måndag 19 januari 2015

Let it snow

Foto: adlibris.com/se
Jag tänkte att jag skulle läsa Let it snow - Three holiday romances av John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle under julen för den utspelar sig på julafton, men så blev det inte. Nu har jag läst ut den, lite efter jul.

Jag tycker att det är en rolig idé. Tre författare skriver varsin historia och de hänger ihop med varandra.

Den första historien handlar om Jubilee som ska resa med tåg till sin mormor och morfar (kan också vara farmor och farfar, det framgick inte vad jag kan komma ihåg). P.g.a. en snöstorm så kommer hon inte så långt utan tåget kör fast. Hon har pratat med en kille på tåget och en hel trupp cheerleaders har också dykt upp i cafévagnen, som nu sålt slut på allt ätligt. Genom fönstret ser hon en våffelresaurang, så hon lämnar tåget och går dit. Där träffar hon en kille som hon trots att hon inte känner, följer med hem.

Den andra historien handlar om en kille som tillsammans med sina bästa vänner ska bege sig till våffelresaurangen för att den fjärde medlemmen i deras kompisgäng jobbar där och han har ring och sagt åt dem att de måste komma, och ta med sig ett Twisterspel, eftersom en hel trupp cheerleaders har dykt upp. Det blir inte så lätt att ta sig fram i snöstormen och mitt i allt detta börjar han se på sin bästa vän Angie med nya ögon.

Den tredje historien handar om Addie, som har problem med sin pojkvän, som kanske inte ens är hennes pojkvän längre. Hon kysste en annan efter att de grälat och då kom hon fram till att hon måste låta honom gå, fast hon fortfarande älskar honom. Sedan insåg hon sitt misstag och mailar honom för att se om de kan ses och reda ut allt, men han dyker inte upp. Detta råkar vara den kille som Jubilee träffade på tåget i den första historien, och på slutet av denna, den sista berättelsen, så dyker alla paren upp på Starbucks, där Addie jobbar, och naturligtvis ordnar sig allt till slut.

Det var tre mysiga och underhållande historier. Det var som sagt en kul idé men tre författare som skrev en historia var. Jag hade bara läst John Green förut men de andra två var också bra. Kanske är de alla lika bra författare eller så har de lyckats få till samma stil för att det ska passa ihop i samma bok. Vill man ha feel-good i julig miljö så är detta precis vad man letar efter.

måndag 5 januari 2015

Röd måne

Foto: cdon.se
De senaste dagarna har jag lyssnat på Röd måne av Elisabet Nemert. I sommar lyssnade jag på en annan av hennes böcker och det finns definitivt vissa likheter. Flicka med speciella talanger är socialt utstött, innan hon kommer i kontakt med adel och kungligheter i Stockholm. Historien är satt i en verklig historisk tid och kungligheter och adelsmän och -kvinnor är verkliga personer som har funnits. Det ger lite extra krydda till historien tycker jag. Det var också kul att en stor del av handlingen utspelas vid Skokloster. Kul eftersom jag varit där och därför kunde se miljön framför mig utan att behöva hitta på. Det är också roligt att språket i boken är lite gammaldags bara för att skapa rätt stämning. T.ex. använd ordet föga vid ett flertal tillfällen, och det är det ju inge som använder i dagligt tal nu, fast säkert då, på drottning Kristinas tid.

Bokens huvudperson är Indra. Som spädbarn hittas hon vid vägkanten, av läkekvinnan Ingrid som är på väg hem efter en förlossning. Trots att de flesta människor tror att Indra med sitt röda hår är en bortbyting så behåller Ingrid henne och uppfostrar henne som sin dotter. Hon lär henne allt hon kan om läkande örter och medicinalväxter. Det visar sig också att Indra har läkande händer. Hon kan lägga händerna på folk och lindra deras smärta och bota deras sjukdomar. Ingrid säger till Indra att hon aldrig får bota människor med bara sina händer, utan måste använda salvor och brygder också. Detta för att folk inte ska tro att det är trolldom.

Anklagelser om trolldom är det som slår sönder Indras liv när hon bara är sex år. Då blir hennes fostermor anklagad för att vara häxa. Gårdens dräng räddar Indra och de flyr till Stockholm. Med all säkerhet hade Indra annars blivit bränd på bålet även hon. Det är verkligen hemskt att tänka på de häxprocesser som pågick vi denna tid. Det fanns inte en chans för någon som blev anklagad att klara sig undan. De var tvungna att erkänna för att få ta emot nattvarden innan de brändes och inte dra ännu mer skam över sina familjer. Om de inte erkände så brändes de ju också så det fanns inget sätt att bli fri.

Jag tyckte om boken. Underbart lättsmält spänning och romantik, i historisk miljö. Det är nog en av mina favoritgenrer :-)