Jag heter inte Miriam

Foto: adlibris.com/se

Jag har inte läst något av Majgull Axelsson tidigare, men har nu upptäckt att jag har en bok av henne, oläst i bokhyllan. Det får bli en annan gång. Nu har jag läst Jag heter inte Miriam.

Miriam fyller 85 år och hennes son med fru och dotter ska fira henne. Det är då hon uttalar de ord som gett boken dess titel. Sedan får läsaren allt eftersom reda på vad som hänt Miriam tidigare i livet. Trots att hon tidigare aldrig gjort det berättar också Miriam för sitt barnbarn Camilla.

Miriam föddes som den romska flickan Malika. Under nazisternas makt sattes hon och henne lillebror på barnhem för att sedan föras till Auschwitz. Senare flyttas Malika till Ravensbrück och det var när hon kom fram dit som hon tog den judiska Miriams identitet.

Alla återblickar sker inte i kronologisk ordning, utan allt eftersom målas bilden av denna kvinnas liv upp. Jag väntade länge på att få läsa om hur hon kom till Sverige, och det var först i slutet av boken som det berättades om det. Man kan ju tro att detta gör att det blir rörigt och svårt att förstå, men jag tyckte inte att det var något problem. Det var faktisk kul med en bok som krävde något av mig som läsare. Ibland vill man ha något enkel som man bara kan segla igenom och andra gånger vill man ha något mer. Detta betyder inte att boken var krävande, den var faktiskt givande. Jag tycker att den var jättebra.

Naturligtvis så är det hemskt att läsa om det som hände i koncentrationslägren under andra världskriget. Det är obegripligt hur man kunde utsätta andra människor för så vidrig behandling. Fast det var kanske just det som var grejen, att de inte tyckte att det var människor, i alla fall inte människor med något värde.

Jag har ju hört talas om att människor på denna tid inte visste vad som försiggick i koncentrationslägren, och det märks i denna bok på reaktionerna som flyktingarna möter när de kommer till Sverige. Folk kunde inte förstå vad som verkligen hade hänt. Det var kanske nästan lika obegripligt på den tiden. Det som förvånade mig lite och gjorde mig lite ledsen var hur många inte ville prata om det som hänt. Man skulle bara glömma och gå vidare. Miriam kände hela tiden att det inte var acceptabelt att gå och må dåligt för det förflutna. Hon stängde in de känslorna, för hon ville till varje pris passa in i det svenska samhället. Det måste ha varit oerhört svårt att göra något sådant. Fast har man överlät två koncentrationsläger så är nog just överlevnadsinstinkten starkare än de personliga känslorna.

En mycket bra bok som jag starkt rekommenderar.