lördag 31 augusti 2013

Ape house

Foto: adlibris.com/se
Sara Gruen har skrivit boken bakom filmen Water for elephants. Hennes nya bok heter Ape house. Jag har läst den på engelska men den har precis kommit ut på svenska.

Isabel Duncan jobbar på ett språklabb med dvärgschimpanser. Aporna har lärt sig teckenspråk och de förstår talad engelska, så de är mycket kommunikativa. Journalisten John Thigpen besöker Isabel och aporna i början av boken för att göra ett reportage om dem. Senare samma dag utsätts labbet för ett attentat. Isabel skadas svårt i explosionen och när hon till slut kommer ut från sjukhuset är aporna sålda.

Aporna är Isabels familj. Hon står dem närmare än sin mänskliga familj. Det är då inte svårt att förstå hennes sorg och frustration över att inte veta vart aporna tagit vägen. Hon gör allt hon kan för att hitta dem. När man följer Isabels kamp för att hitta aporna får man reda på en hel del om hur apor behandlas av människor. Det är hemskt att läsa om de medicinska labb som använder apor som försöksdjur. Jag blir upprörd och äcklad över de hemska förhållanden som råder på ett sådant ställe. Sedan visar det sig att det är en tv-producent som köpt aporna och börjar göra en reality-tv-serie om dem. Så det är därifrån Isabel måste rädda dem.

Journalisten John har en lika stor roll som Isabel i boken. Han intresserar sig för apornas öde och svär på att hjälpa Isabel att rädda dem. Först trodde jag att John och Isabel skulle bli kära i varandra, för det verkade finnas en attraktion mellan dem när de först träffades. Sedan visar det sig att John är gift och man får följa hans relation med frun Amanda som kämpar för att kunna leva som författare.

Relationerna mellan människorna är det som står i centrum i boken. Aporna och deras historia är det som binder ihop allt. Det är en bra och rätt så lättläst bok. Jag drogs genast in i handlingen och ville hela tiden veta vad som skulle hända härnäst. Vad skulle avslöjas? Vem skulle vara inblandad? Hur skulle det gå?

lördag 10 augusti 2013

Hemligheten på Mercy Close

Foto: adlibris.com/se
Marian Keyes bok Hemligheten på Mercy Close handlar om den yngsta systern i familjen Walsh, Helen. Jag har läst om hennes fyra äldre systrar förut och är lite besviken över att konstatera att detta är den svagaste historien av dem. Marian Keyes är alltid underhållande men jag fängslades och berördes inte så starkt av denna bok.

Helen jobbar som privatdetektiv och bokens handling utspelas under en vecka då hon letar efter en försvunnen medlem i ett gammalt pojkband som ska återförenas. Hon har problem med psyket, äter antidepressiv medicin och kan inte sova utan sömnpiller. Hon äter inte, dricker bara cola light och är med andra ord i ett rätt så risigt tillstånd. I de andra böckerna om Helens systrar så framstår hon som självisk och osympatisk och jag tyckte aldrig om henne då. Jag räknade med att tycka bättre om henne i hennes egna bok, men gör det inte så mycket som jag tycker behövs för chick lit. Jag tycker inte illa om henne men hon är svår att identifiera sig med eller känna med.

Kärlekskomplikationerna i boken utvecklas inte som jag först tror. Jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt. Genren brukar oftast leverera förutsägbara slut och på ett sätt är det ju kul att bli överraskad, men samtidigt så blir det lite av en besvikelse.

Familjen Walsh är underhållande men jag rekommenderar att läsa om någon av de äldre systrarna istället för denna bok om Helen.