Vägen till Jerusalem

Foto: adlibris.com/se

Jag har tidigare sett filmerna om Arn och tänkt att jag ska läsa böckerna någon gång. Nu, när jag ligger sjukskriven med en bruten fotled, blev det tillfälle till detta. Så nu har jag läst den första av Jan Guillous böcker om Arn; Vägen till Jerusalem.

Boken innehåller otroligt mycket mer än filmerna gör. Det första som jag reagerar på är hur Arns mamma och pappa beskrivs. Det är mamman som är hjärnan bakom allt på Arnäs. Hon kommer på hur de ska sköta saker och inser vilka nymodigheter de ska satsa på. Sedan får hon till det så att alla ska tro att de ändå är hennes mans idéer. Han förstår däremot att det är hon som ligger bakom allt, men han säger aldrig till henne att han förstår det. Han har trots det vett nog att uppskatta henne. Hon ger också Varnhem i gåva till munkarna. När Arn sedan ramlar ner från ett torn och efter långa böner från föräldrarna till Gud till sist vaknar till liv, ges han till munkarna på Varnhem för att tjäna Gud.

Arn växer alltså upp i klostervärlden. Han lär sig om Bibeln och att arbeta med sina händer. Munkarna vill inte fostra bort hans fria vilja och hans engen tankeförmåga. På sätt och vis lyckas de men Arn blir ju helt ovetande om hur världen utanför klostret fungerar så när han en dag lämnar det för att återvända till sin far så tror alla där att han är lite efterbliven, eftersom han inte förstår deras skämt och inte kan dricka öl som en karl. Det Arn däremot kan, bättre än någon annan, är att bruka vapen. Att han är så bra förstår han inte heller själv först. I klostret tränades han av en broder som varit tempelriddare och som insett att Arn har en otrolig, och gudagiven, fallenhet för detta. Eftersom Arn inte tränade med någon annan i klostret så förstår han inte förrän han är ute i den vanliga världen att han är vida överlägsen alla vanliga nordiska män.

Första gången Arn hör Cecilia sjunga, innan han ens sett henne, så uppstår kärlek. När de sedan sjunger psalmerna tillsamman så är det som att sången och Gud talar till dem och de är för all framtid bundna till varandra. Tyvärr så blir det inte så lätt som Arn först tror. I 1100-talets Sverige (som inte var ett Sverige än) så förs en ständig kamp om kungakronan. Det gäller hela tiden att välja vem man allierar sig med. Arn och Cecilia kan inte gifta sig innan Knut Eriksson har kunnat bli kung (det krävs intriger, mord och övertalning innan det kan ske). Cecilias avundsjuka storasyster Katarina hinner innan det sätta dit Arn och Cecilia så att de blir bannlysta och dömda till botgöring i 20 år. (Detta kan göras för att Katarina hade förfört Arn som blivit full, innan han träffade Cecilia, och det var förbjudet att ha köttsligt umgänge med systrar.) Om bara inte Cecilia berättat för Katarina om det stundande bröllopet och barnet hon redan väntar så skulle allt ha kunnat ordna sig. Jag tycker så synd om Arn och Cecilia. Tänk att ha funnit kärleken och sedan vara tvungna att skiljas åt för så lång tid. Den inneboende godheten är något som Arn och Cecilia har gemensamt. De tror alldeles för gott om människor. Andra, mer småsinta och beräknande människor utnyttjar deras godhet och naivitet för egen vinning.

Jag fortsätter gärna och läser de följande böckerna också.