Ljuset vi inte ser

Foto: adlibris.com/se

Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr är en tjock bok (600 sidor) och det har inte gått så snabbt att läsa den. Den är inte svårläst och den är bra, men det har ändå blivit så att jag ibland har läst mer och ibland mindre. (Det tog nog ungefär fem veckor att läsa den.)

Handlingen utspelar sig under andra världskriget. När boken börjar är det augusti 1944 och en liten fransk kuststad är under attack. I staden finns sextonåriga Marie-Laure som bor hos sin gammelfarbror efter att fadern och hon flytt från Paris. Artonårige Werner är en typ av radioexpert och har kommit dit med sin grupp i den tyska armén, för att avslöja motståndsrörelsen.

Snart flyttas handlingen bakåt i tiden och man får följa Marie-Laures och Werners uppväxt, på olika håll, med olika förutsättningar och olika framtidsdrömmar. Emellanåt kommer handlingen tillbaka till attacken 1944 men sedan återgår den till det som hände innan. För att visa hur deras väger ledde dem till samma lilla stad och till slut till ett betydelsefullt möte.

Endast några på kapitel på slutet berättar om vad som hände efter kriget.

På ett sätt är det sorgligt, det är ju ändå krig. Samtidigt så är det mänskligt, äkta och hoppfullt. Det är en fin bok. Den är bra skriven och jag är inte speciellt förvånad över att den vunnit en massa priser. Att läsa om människor i krig kan ju få en att fundera på hur man själv skulle bli i en sådan situation. Hur skulle människorna omkring en bli? Vilka skulle då vara riktiga vänner och vilka skulle snabbt vända kappan efter vinden? Fast jag undrar hur mycket det är värt att fundera på sådant. Jag tror inte att vi någonsin kan veta säkert hur vi skulle reagera och bete oss. Då är det nog inte heller så mycket värde i att fundera över det. Jag ska istället fundera på vilken bok jag ska läsa härnäst.