Nötskal

Foto: adlibris.com/se

Igår lyssnade jag klart på Nötskal av Ian McEwan. Detta var en speciell liten bok. Den är bara drygt 6 timmar som ljudbok, vilket är den kortaste ljudbok jag lyssnat på.

Bokens berättare är en bebis som ligger i sin mammas mage och väntar på att födas. Han berättar för oss läsare om sin mamma, som numera är ihop med hans farbror. Han berättar även om sin pappa, som fått flytta från huset till en lägenhet. Mamman och farbrodern planerar att döda pappan. Det är ju lite svårt för bebisen att förhindra detta, men han gör vad han kan. Han kan ju i alla fall sparka vid strategiska tillfällen. Jag vet inte om det beror på att det är Helge Skoog som läser upp boken, men bebisen känns som en liten farbror. Han vet en hel del om vin, för det dricker hans mamma då och då. Han vet även en hel del om poesi, för det har hans pappa läst för honom.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken. Den är helt klart speciell, och kanske är det inte ens det underliga berättarperspektivet som stör mig mest. Jag har tidigare läst en bok där berättaren var ett ofött barn, som inte ens var "tillverkat" ännu, utan iakttog människorna i ett hus för att avgöra vilka som skulle få bli dess föräldrar. Den boken störde jag mig inte på. Men här är det något som skaver. Är det mordplanerna? Eller de stundtals råa sexskildringarna? Jag vet inte riktigt, men jag kan inte riktigt tycka om boken och dess karaktärer. De framstår inte som bra människor. I och för sig behöver kanske inte en bok ha karaktärer som är bra människor för att man ska kunna gilla dem, men de här är osympatiska och jag vill liksom inte att det ska gå bra för dem. Det skulle vara den ofödda bebisen då, han har ju inget ont gjort, så jag vill att det ska bli bra för honom. Fast hur ska det gå till? Med tanke på människorna han har runt sig.

Helt klart en speciell bok. Stundtals har den dock vackert språk. Jag kan tänka mig att många kan ha svårt för den, men andra tycker säkert att den är ett litet mästerverk.