Pärlan som sprängde sitt skal

Foto: adlibris.com/se

Det var ett tag sedan jag kände att jag hade riktigt flyt i min läsning. Det har känts segt och jag har inte haft så stor lust till det, som jag brukar. Med läsningen av Pärlan som sprängde sitt skal av Nadia Hashimi så känner jag att jag är tillbaka i mitt läsflyt och jag vill läsa. Det är roligt igen. Vilken skön känsla!

Boken har två berättelser, som båda utspelar sig i Afganistan. Den i nutid handlar om Rahima. Hon har fyra systrar, en mamma och en pappa som är beroende av alkohol och opium. Livet i Afghanistan är svårt när man inte har några söner i familjen och pappan mest ligger utslagen, om han ens är hemma. Familjen tar beslutet att låta Rahima bli Rahim, en bacha posh, en flicka utklädd till pojke. På det viset kan hon vara till stor hjälp för familjen. Hon stormtrivs med friheten som hon nu får uppleva för första gången, men när hon går in i puberteten får allt ett plötsligt slut. Som trettonåring gifts hon bort med områdets krigsherre. Han har redan tre fruar och är betydligt äldre än Rahima. Livet som fjärde hustru i hans hus blir svårt. Den enda från familjen som hälsar på henne är en gammal moster. Mostern berättar bokens andra historia, om Shekiba.

Shekiba är Rahimas mormors farmor. När hon var två år ramlade hon och spillde het olja över sig så halva hennes ansikte är vanställt. En koleraepidemi tar nästan hela hennes familj och hon hjälper sin far med allt på gården, som om hon vore en son. När fadern dör blir livet än svårare för Shekiba. Släktingarna har inget till övers för henne utan ger bort henne för att betala en skuld. Hon fungerar då som hushållerska, tills hon ges bort igen. Denna gång till palatset, där hon får klä sig som man och vara haremsvakt.

Båda historierna är hemska och engagerande. När man läser tänker man att det inte är lätt att vara kvinna. På en del platser i välden är det hemskt svårt. Dessa kvinnor hade nästan ingen makt över sina egna liv. De var utlämnade åt vad män bestämde. Trots det hade de en önskan om något annat. Ett hopp och ett driv att försöka påverka sitt öde. De använde det lilla de hade för att förbättra sin situation, vilket i deras omständigheter är oerhört imponerade. Det är inte så svårt att förstå att vissa kan välja vägen som en av Rahima systrar gjorde när hon satte eld på sig själv för att slippa sitt eländiga liv, efter att ha blivit bortgift och mest fått fungera som den nya familjens slav.

En gripande och läsvärd bok, som jag rekommenderar.