fredag 11 oktober 2013

I capture the caste

Foto: adlibris.com/se
I capture the castle är skriven av Dodie Smith i slutet av 40-talet. Hon är kanske mest känd för att ha skrivit De hundra och en dalmatinerna, men förutom den så är nog denna bok mest känd. Jag hade blivit tipsad om denna bok via en annan bok. Jag hade rätt så höga förväntningar och boken var bra men kanske inte riktigt så fantastisk som den hade beskrivits.

Cassandra är en 17-årig tjej som skriver dagbok om sitt och sin familjs liv. De är mycket fattiga och bor i ett gammalt slott som de hyr på den engelska landsbygden. När ägaren till slottet dör så ärver hans sonson egendomarna. Simon Cotton och hans bror Neil anländer till samma förväntande familj som Mr Bingley i Stolthet och fördom när han kommer till Netherfield. Cassandra påpekar själv att hennes syster Rose och styvmamma Topaz reagerar precis som karaktärerna i Austens roman. Som läsare kan jag även se likheter i hur dessa böcker är skrivna. De har båda ett långsamt berättartempo och det är långa beskrivningar av bara en dags händelser, allt beskrivs i detalj, vad som hänt och vem som sagt vad.

Detta är en välskriven roman om en flickas väg till att bli kvinna. Bokens baksida hade avslöjat att Cassandra skulle få uppleva sin första kärlek och jag undrade vem det skulle bli. Simon och Neil var båda alternativ, men också Stephen som bott hos Cassandras familj största delen av sitt liv. Eftersom Cassandra visade intresse för dem alla så var det inte givet hur det skulle utveckla sig. Rose kärleksliv får också stor plats i boken, liksom faderns författarkarriär som stannat av.

Man kan ju fundera på hur man skulle hantera en sådan fattigdom som Cassandra och hennes familj lever med. Oftast har familjen mycket lite att äta och de har fått sälja allt av värde. Rose vantris verkligen med denna fattigdom och är beredd att göra nästan vad som helst för att förbättra livet för sig själv och familjen. Cassandra däremot verkar inte lida lika mycket av det och hon är inte beredd att kompromissa med vad hon tycker är rätt. Antagligen är olika människor olika bra på att hantera motgångar och hårda tider. Vilken sort man själv är kan man nog inte riktigt veta innan man utsatts för prövningen.

Jag tycker om boken för den behagliga stämningen och de välbeskrivna karaktärerna. Om man tycker att det är okej med ett långsamt tempo så rekommenderar jag boken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar