Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek

Foto: cdon.se

Nu har jag läst en liten lättläst bok som jag inte tycker speciellt mycket om. Den heter Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek och den är skriven av Lena Andersson. Den lät bättre på baksidan än vad jag faktiskt tyckte att den var när jag läste den.

Boken handlar om Ester, en intellektuell och förnuftig människa, som möter konstnären Hugo. Då är hon inte så värst förnuftig längre. Hon lämnar sin sambo och går helt upp i sin förälskelse. Problemet är att Hugo inte känner detsamma för henne. Hon är bara en fling för honom. Även när Ester egentligen fattat att Hugo inte vill ha en seriös relation med henne kan hon ge upp hoppet och sina försök att få till den relation hon vill ha.

Som läsare plågas jag av hur Ester plågar sig själv genom att inte ge upp Hugo. Jag irriteras över att hon inte har någon stolthet. Hur kan hon lämna ut sig själv och sina känslor till någon som uppenbarligen inte besvarar hennes känslor?  Man vill väl inte ha någon som inte vill ha en tillbaka!?

Jag var tvungen att vänja mig vid hur boken är skriven. Det känns lite som att boken sätter sig över mig. Den vill vara så intellektuell, filosofisk och finkulturell. Eller... det är så jag uppfattar den. Jag tyckte inte riktigt om att känna att jag inte var tillräckligt för denna bok. Naturligtvis förstår jag att boken inte är en tänkande, tyckande och kännande varelse och inte kan ha ett beteende mot mig. Det är ju jag som tillskriver boken dessa egenskaper. Kanske är det mer att jag tror att om Ester och Hugo var riktiga människor så skulle de tycka att jag var simpel och inte värdig att röra mig i deras kretsar ens om jag ville, för att jag inte är lika kunnig som de inom en massa finkulturella områden.

Trots allt har boken väckt en del känslor hos mig så då finns det ändå ett värde i detta läsande, även om jag inte direkt tyckte om boken. All litteratur som kan väcka känslor måste ju ha ett värde, eller hur?