Harry Potter - serien

Foto: adlibris.com/se

Även om inte alla läst J.K. Rowlings böcker om Harry Potter så har nog de allra flesta hört talas som dem. Jag har tidigare läst dem både på svenska och på engelska. Trots det har jag under en tid varit sugen på att läsa om dem. Det finns ju alltid så mycket som inte är med i filmerna  och efter ett tag glömmer man ju bort. Det har dock känns som ett stort projekt eftersom det är sju böcker och en del av dem är rätt så tjocka. När det var dags att lämna Degerfors efter jullovet så började jag lyssna på första boken i bilen, när jag körde hem. Sedan har jag plöjt på med Stephen Frys inläsning och nu efter drygt en månad så har jag lyssnat färdigt. Jag gjorde en paus för en bok för bokcirkeln, så på drygt en månad har jag lyssnat på åtta böcker, vilket nog är ett rekord för mig, tveklöst på senare tid i alla fall. 

De första böckerna är inte så långa och där är nästan allt som händer även med i filmerna. En del händelser är ändrade på men inga större saker. Från fjärde boken börjar dock större skillnader uppstå. Då finns det hela karaktärer och händelseförlopp som är borttagen i filmerna. Sedan så finns det saker som jag inte minns hur det ligger till med. Jag blir nu tvungen att titta om på filmerna också, för att kunna jämföra. Jag förstår att man har varit tvungen att ta bort saker och jag tycker att det är bra filmatiseringar, men det finns detaljer som jag tycker att filmskaparna lätt hade kunnat göra bättre. En sådan sak är skådespelarna som spelar Harrys föräldrar. De dödades ju när han skulle fylla ett år, så de är ju endast med i tillbakablickar och på fotografier och liknade. Skådespelarna som spelar dem ser ut att vara i 40-årsåldern, som yngst skulle mamman kunna vara i 30-årsåldern. I böckerna kan man räkna ut att de blev dödade när de var 21 år gamla. Varför valde man inte skådespelare som såg yngre ut till att porträttera dem i filmerna? Det hade ju lätt kunnat ordnats, tänker jag.

Även om detta är barn- och ungdomsböcker så tycker jag att de är fantastiska. Flera gånger var jag rörd till tårar, (kanske bidrog det att jag rätt så trött ibland, men ändå). Det anmärkningsvärda är väl att det inte var vid tragiska dödsfall som tårarna gjorde sig påminda utan när karaktärerna visade solidaritet, mod och kämpaglöd. När de gemensamt skulle strida mot det onda för att det inte skulle få segra. Det känns nästan lite tomt nu när jag är färdig. Varje dag har jag tillbringar tid med Harry, Ron och Hermione. Det är inte utan att jag kommer sakna dem.