Venetia

Foto: adlibris.com/se

När man läser en bok som liksom i förbifarten tipsar om andra böcker så måste man ju följa några av råden. Det är anledningen till att jag köpte Venetia av Georgette Heyer. Den har stått i bokhyllan ett tag och trots att författaren skrivit mer än 50 böcker hade jag inte tidigare hört talas om henne. På omslaget till boken står det att näst efter att läsa Jane Austen är detta det bästa. Ett sådant uttalande skapar ju vissa förväntningar, och i detta fall infriades de. På vissa sätt skulle jag till och med säga att detta var mer underhållande än Austen. Jag tror att det beror på att Austen skrev om sin samtid och detta skrevs i mitten av 1900-talet, så viss korrekthet hade släppts. I Jane Austens böcker är det aldrig några som ens kysser varandra, utom möjligtvis på slutet när de gift sig (fast kanske inte ens då). Inte för att denna bok är fylld av kyssar, men några fanns det i alla fall.

Venetia lever ett isolerat liv på landet i Yorkshire, i början av 1800-talet. Hon tar hand om familjens gods sedan hennes far dött och brodern som är arvingen lämnat England för livet i armen. Det är alltså bara hon och hennes 17-åriga bokmal till bror som bor på godset. De enda andra personer som de träffar är de närmsta grannarna. På detta vis var det även när fadern levde, då han sedan sin hustruns bortgång betett sig som en eremit och inte tillåtit socialt umgänge. Det som vänder upp och ner på tillvaron är när Lord Damerel dyker upp på sitt gods, som ligger granne med Venetias. Lord Damerel har ett hemskt rykte, han lever tydlig oerhört omoraliskt och att Venetia, eller någon annan, skulle utgås med honom är otänkbart för familjer i grannskapet. Han undsätter dock Venetias lillebror när han ramlar av sin häst och p.g.a. det inleds en varm vänskap. För första gången någonsin träffar Venetia någon som skrattar år samma saker som hon och förstår hennes skämt. Att de ska bli kära i varandra är givet och att alla runtomkring ska göra allt för att förhindra det lika självklart.

Tänk att leva i en tid när det är så oerhört viktigt att uppträda korrekt i alla lägen. Att vara kvinna i en sådan tid kan inte varit lätt, om man hade någon egen vilja och förstånd vill säga. Var man nöjd med att andra sade åt en vad man skulle göra och inte ville tänka själv däremot, då passade det naturligtvis utmärkt. Eftersom Venetia träffat så lite folk och fått sköta sig själv och godset så länge så blev hon en person som definitivt tänkte själv och dessutom sade vad hon tyckte och ville bestämma själv. Detta var nog inte typiskt för tidens kvinnor, och också anledningen till att hon inte ansåg att en man typisk för tiden passade henne heller. Detta var en mycket trevlig och underhållande bok, om man gillar romantik i Jane Austen-stil.