De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Foto: adlibris.com/se

Igår lyssnade jag färdigt på De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. Jag säger det direkt. Jag kommer inte ihåg när jag läste/lyssnade på en bok som krävde en sådan koncentration och skapade en sådan förvirring.

Boken börjar med ett terrordåd i en bokhandel. Två killar och en tjej tar gisslan och skjuter omkring sig. Tjejen filmar vad som händer. Redan här är jag förvirrad. Jag får inte grepp om vem som är berättaren och ett tag tror jag att det är en fjärde person som är med och genomför dådet, men så är det inte. Efter detta görs ett litet hopp i tiden och en författare får ett brev från ett mentalsjukhus för brottslingar. Det är tjejen från terrordådet som vill träffa honom. När han kommer dit så berättar hon för honom att hon inte är den person som alla säger att hon är. Hon är från framtiden. Sedan fortsätter min förvirring. Ibland är det tjejen som är berättaren och ibland är det författaren. Det aviseras dock inte när berättarperspektivet ändras, utan helt plötsligt inser jag att nu har det ändrats igen.

Tjejen berättar om sitt liv i framtidens Göteborg och författaren forskar i den bakgrund som alla tror är hennes. Den identiteten är en belgisk tjej som konverterat till islam och som blivit torterad i ett läger där hon hölls fången. Författaren får kontakt med en kille som torterats i samma läger och det visar sig att flera fångar i lägret fått sina minnen förändrade. Då tror jag att jag äntligen förstår och att detta inte är en sci-fi-bok. Slutet har dock en knorr som gör att allt ställs på ända och jag lämnas med känslan av förvirring.

Jag tror att jag skulle kunna ta känslan av att inte förstå allt, men det som verkligen var jobbigt med denna bok var att jag inte hängde med i bytena av berättare. Det var riktigt störande att inse att man inte visste vem som berättade. Efter ett tag så förstod jag, men sen växlade det igen utan att jag märkte det, om och om igen.