Katten som räddade böcker

Foto: adlibris.com/se

På bokrean köpte jag Katten som räddade böcker av Sosuke Natsukawa. Jag hade inte hört talas om den på något sätt men jag tycket att den hade ett så fint omslag och den verkade handla om både katter och böcker, vilket tilltalade mig. Nu när det blev sommarlov så satte jag mig för att läsa den. Den bestod av en prolog, fyra kapitel och en epilog. Det var alltså rätt så långa kapitel och jag plöjde inte direkt genom boken. Jag har inte läst så många japanska författare men de få böcker som jag läst har något i stilen som påminner om varandra.

Rintaro har vuxit upp med sin morfar som har ett antikvariat. Nu på gymnasiet har han blivit en hemmasittare. Trots att hans klasskamrat Sayo kommer förbi med hans läxor och uppmanar honom att komma tillbaka till skolan så tror han inte att någon egentligen bryr sig om han kommer dit eller inte. När hans morfar dör får han besök i antikvariatet av en katt. Katten berättar att han behöver Rintaros hjälp för att rädda böcker. Rintaro tror först att han drömmer men följer med katten genom den bakre väggen i antikvariatet, in i en annan värld, där han i den första labyrinten får argumentera för böckers värde.  

Den första labyrinten är det första kapitlet, vilket naturligtvis betyder att Rintaro kommer hamna i fyra labyrinter efter att ha blivit hämtad av katten. Sayo blir även hon indragen i detta, efter att det visat sig att även hon kan se och höra katten. Förutom en hel del filosofiska samtal om böcker så finns det även en trevande kärlekshistoria mellan Rintaro och Sayo. Andra halvan av boken läste jag faktiskt i ett svep, för då var det som att jag kommit in i det. Det var en trevlig men annorlunda bok. Jag vet inte riktigt vem jag ska rekommendera den till. Någon som är lite filosofiskt lagd och gillar böcker...