Sjöfararna

Foto: adlibris.com/se

Sjöfararna av Diana Gabaldon är 1040 sidor, så det är en riktig tegelsten. Jag har nu läst den på ungefär en vecka. Det är sådant man kan göra när man är ledig och inte har så mycket för sig. Det är ju också så att det hela tiden händer något i boken så man vill läsa visare och se hur det går.

Detta är tredje boken i serien om Claire och Jamie och det blir ju lite som att återse gamla vänner. Nu återser de varandra efter att ha varit skilda åt i 20 år. Claire var övertygad om att Jamie hade dött i slaget vid Culloden, men när det visar sig att han överlevt så går hon än en gång genom stenarna och tiden och förflyttas 200 år bakåt i tiden, för att kunna återförenas med sitt livs kärlek. Det är lite svårt att tänka sig att Claire nu snart blir 50 år. Hon är precis som tidigare, endast några silverstån i hennes bruna hår avslöjar att hon blivit äldre. Jag tycker väl att de borde märkas på något mer sätt. Mer än hårfärgen ändras väl mellan 28 och 48?

Även om Claire nu tror att de ska leva lugnt på Jamies ägor så vill ödet annorlunda och tar dem ända till Västindien. Eftersom Jamie blir otroligt sjösjuk så fort han kommer på en båt så var det svårt att föreställa sig hur de skulle kunna bli sjöfarare, som titeln antyder. Och mycket riktigt mådde han mycket dåligt, väldigt länge, men en liten kines som kunde akupunktur kunde till slut hjälpa. Allas misstänksamhet mot denna kines visar tydligt på hur folk såg på människor från andra kulturer på denna tid (1700-tal). Det var exotiskt men det gick inte att lita på folk som inte var som en själv. Även om mycket har förändrats sedan dess och många av oss är mer beresta så kan man fortfarande se dessa åsikter när det kommer till kritan, speciellt nu med alla flyktingar som sprids över Europa.

Tv-serien har nyss visat andra boken men det är kontrakt skrivet för att spela in en tredje och fjärde säsong så nästa år räknar jag med att kunna se denna bok i tv-serieformat. Vill man läsa böckerna så tycker jag att man ska börja från början. Var beredd på tjocka böcker, men det är underhållande så det går bra ändå.

Bridget Jones Mad about the boy

Foto: adlibris.com/se

Jag har läst de två tidigare böckerna som Helen Fielding skrivit om Bridget Jones. I min C-uppsats i svenska gjorde jag till och med en jämförelse mellan Bridget Jones dagbok och Norrtullsligan av Elin Wägner. Följaktligen tyckte jag att det var rätt så givet att jag skulle läsa Bridget Jones Mad about the boy. Det har ju nu kommit ut en trailer om en ny film om Bridget och hur hon blir med barn. När jag såg den insåg jag att det var lämpligt att ta tag i boken. Även om de två första filmerna inte är exakt som de två första böckerna så kan man tydligt se att de har böckerna som förlagor. Denna tredje bok verkar inte ha någon enda liten likhet med den nya filmen (ett uttalande jag gör med säkerhet trots att jag inte sett filmen).

I denna bok har Bridget hunnit bli 51 år och hon har varit änka i fem år. Hon har två små barn och saknar Mark så att det stundtals är rent plågsamt. De var lyckligt gifta tills han plötsligt dog (mina som exploderade på människorättsadvokatuppdrag i Sudan, tror jag...).

Vännerna tycker nu att Bridget måste ta tag i dejtandet igen, eftersom hon i princip är en pånyttfödd oskuld vid det här laget. Via Twitter träffar hon 29-årige Roxter, som delar hennes humor och blir hennes "toyboy". Känner man Bridget så vet man att inget någonsin går speciellt smidigt för henne och det har inte ändrats. Att jonglera två småbarn (och allt vad det innebär), ny älskare, manusskrivande (som kan bli ny karriär), sociala medier, bantande, vänner och att hänga med i modetrender blir ju i princip omöjligt till slut. Fast det är ju underhållande att som läsare följa hennes bravader, även om denna bok har en allvarligare underton än de tidigare. När Bridget till slut inser att det inte funkar och att hon bara måste acceptera läget och inse att hon bara borde fokusera på barnen och låta dagarna gå, (även om hon kommer vara ensam resten av livet), så kan jag inte låta bli att börja gråta. Jag är inte helt säker om det berodde mest på Helen Fieldings författarskap eller mina egna problem och ömma punkter...

Kan väl också säga att jag tidigt i boken insåg att det fanns en helt annan man i Bridgets närhet som naturligtvis skulle vara mycket passande för henne. Fast hon måste ju få hela toyboy-grejer ur sitt system innan hon ens kan se någon annan. Bra bok i vilket fall som helst!

Övertalning

Foto: bokus.com

Övertalning gavs ut först efter Jane Austens död. Den har en mognare hjältinna än alla hennes andra böcker. Anne Elliot har hunnit bli 27 år och hennes chanser på äktenskapsmarknaden anses inte längre vara stora, om de nu någonsin varit stora (hennes far och storasyster har nog aldrig tyckt det). Upptakten till romanen är att Anne som 19-åring blev övertalad att bryta förlovning med den man hon älskade, för att han inte hade varken ställning eller pengar. Hon har aldrig slutat älska honom och han gjorde senare karriär inom flottan och fick både kaptenstitel och förmögenhet.

Det är inte svårt att känna sympatier för Anne. Hon är en oerhört godhjärtad och tålmodig person. Trots att hennes familj i princip aldrig bryr sig om henne och hennes åsikter så är hon vänligheten själv. Hon lider endast i tysthet och propsar inte på att göra sina tankar hörda. Som tur är finns det vänner som uppskattar henne, utan det hade det känts nästan omänskligt att vara så vänlig och tålmodig som Anne är.

Naturligtvis dyker kapten Wentworth upp i Annes liv igen, och alla som läst Jane Austen vet hur det alltid slutar. Vägen dit är dock krokig och andra alternativ för både Anne och kapten Wentworth måste synas och förkastas.

Första gången jag försökte läsa en bok av Jane Austen var i tonåren. Jag orkade då inte mer än hundra sidor innan jag gav upp. Det var ju inte alls samma sak som att se det på tv och det gick så långsamt. Nu har jag läst fem av hennes sex romaner och jag tycker att det är mycket trivsamt, ibland roligt, och som bokens efterord påpekade mer samhällssatir än romantik. Mitt tonårsjag hade nog räknat med mer romantik men nu som vuxen, (när jag vet vad jag kan förvänta mig) så tycker jag mycket bra om Jane Austens böcker.