Au revoir Agneta

Foto: adlibris.com/se

Jag har sagt dert förut, men det är lika sant nu. Jag älskar att lyssna på Emma Hamberg när hon läser sina böcker. Hennes senaste är en ny och, som jag förstått det, sista bok om Agneta; Au revoir Agneta. 

Agneta har hittat sig själv där nere i Frankrike. Hon har hittat vänner, kärlek och självkänsla. Hon känner att hon passar in, precis som hon är. Allt förändras dock och hon måste återvända till Sverige och reda upp sitt liv där hemma. Även om hon tar med sig allt som hon funnit i Frankrike så finns ju också den gamla Agneta kvar där hemma. Nu gäller det att hålla fast vid det nya, som hon känner är hon. Det blir inte så lätt när "alla" säger åt henna att vara vanlig och inte så konstig. Jag skulle vilja inspireras av Agnetas berättelse och precis som hon bli bättre på att inte bry mig om vad andra tycker. Tänk att också få känna att man är på precis rätt plats, i rätt tid, med rätt människor. Det vore väl fantastiskt... Kanske bara jag som tror att det inte är helt vanligt att man känner så...

Varje gång jag lyssnat färdigt på en av Emmas böcker så blir jag lite ledsen, för nu finns det ingen mer bok av henne som jag inte redan lyssnat på. Jag glädjer mig åt att jag kan tipsa om hennes böcker. Mamma lyssnade på serien om Rosengädda förra året och jag tror att jag har tipsat tillräckligt om Agnetas böcker för att hon ska lyssna på dem också när hon får tid. Emmas böcker är den perfekta kombinationen av allvar och humor. Jag tycker så mycket om dem.

Som ett eko

Foto: adlibris.com/se

Som ett eko är Diana Gabaldons sjunde bok i Outlander-serien om Claire och Jamie. Jag har läst och lyssnat om vartannat på denna drygt 1000 sidor långa bok under de senaste tre veckorna. Jag gjorde en liten paus för att ta boken till bokcirkeln. Jag läser dessa böcker så att jag ska ligga före tv-serien, där den sjunde säsongen kommer senare i år. Kände att det var lika bra att tag i det.

Omdömet om denna bok lite som mitt minne av den förra boken. I början är det rätt så segt. Flera hundra sidor där det inte händer så mycket. Man hade lätt kunnat göra det kortare. Sedan så blir det väldigt dramatiskt på de sista par hundra sidorna ungefär. Varför gör man så? Kan man inte sprida ut dramatiken lite, och dra ner på delarna där inget viktigt händer?

De tråkigaste delarna i denna bok handlar framför allt om olika slag i kriget mellan England och ett Amerika som vill bli fritt. Jamies son, som inte vet om sin härkomst då ingen berättat om den för honom, känns som en lite blek huvudperson i sina delar, och hans delar är för många enligt mig. Kanske kan mitt engagemang i honom växa med tiden, men just nu hade jag hellre läst mer om Brianna och Roger. Deras delar är för få och lämnar mig med många frågor. Claire är naturligtvis oftast huvudpersonen, men jag hade gärna läst mer om Fergus och Marsala också. Även unge Ian har en intressant storyline, som jag gärna spenderat mer tid med. 

Sammanfattningsvis så gillar jag det på det stora hela eftersom jag känner och tycker om dessa karaktärer. Ska man se boken som en enskild berättelse så står det jag tidigare påpekat fast. Tråkigt i början och dramatiskt i slutet. Allt slutade med flera cliffhangers som gjorde att jag nästan hade lust att ta tag i nästa tegelsten.... men det får vänta.

 

Detaljerna

Foto: adlibris.com/se

Tidigare i veckan lyssnade jag på Detaljerna av Ia Genberg. Boken vann Augustpriset förra året, men den lämnade mig rätt så likgiltig.

Detta är en kort bok, med endast fyra kapitel. I varje kapitel berättar berättaren om en person från sitt liv. Det man får reda på om berättaren är hur hon beter sig mot och tillsammans med personerna hon berättar om, vad hon tänker om den personen hur hennes liv var just när den personen var en del av hennes liv. Däremot får man aldrig reda på vad hon heter eller hur gammal hon är när hon berättar detta. Jag tror ändå, (utifrån de ledtrådar om det som jag snappar upp) att det är en kvinna i 50-årsåldern som berättar. Hon berättar inte kronologisk. Först berättar hon om en kvinna som hon hade en förhållande med. Sedan om en tjej som hon var kompis med i 20-årsåldern tror jag, före hon mötte kvinna i första kapitlet. Efter det berättar hon om en man som hade en roman med. Detta måste ha varit efter kvinnan i början. Sista kapitlet berättar om en kvinna, som visar sig vara hennes mamma. 

Berättarstilen är alltså episodisk och icke linjär. Detta borde ju inte vara ett problem i sig. Kanske är det den relativt anonyma berättaren som gör att jag inte känner mig engagerad. Kanske behöver jag veta mer om den karaktär som ger mig berättelsen. Det är inte så att jag upplever henne opålitlig. Det är nog bara det att jag inte riktigt upplever att jag känner henne. Jag känner henne bara indirekt... och det är inte tillräckligt för mig.