Fjärde riket

Foto: adlibris.com/se

Fjärde riket är skriven av Maria Nygren och jag läste ut den igår på bussen. Det är en ungdomsbok som utspelas på en påhittad skola vid kusten i Sverige. Blenda kommer som ny till skolan och upptäcker att alla på skolan gör som Hedvig vill, hon är skolans drottning. Redan där känner jag att konceptet känns mer som en amerikansk high school-film än situationen på en verklig svensk skolan. Jag har aldrig upplevt eller hört talas om en skola där både elever, lärare och rektor är rädda för en 15-årig tjej och gör allt hon vill. Fast så är det i boken.

Blenda bestämmer sig för att störta drottningen. Hon tar hjälp av den tysta, osynliga och smarta tjejen LSD (smeknamn för Lena-Stina Dahl) och Hedvigs före detta bästa vän Penny. De tre tjejerna får göra ett grupparbete om Hitler och då kommer Blenda på att de ska använda Hitlers metoder för att vinna över skolan på sin sida. Hon påpekar att Hitlers åsikter naturligtvis var fel men att de kan använda hans sätt att prata till folk m.m. Jag fattar hur hon menar men jag tycker inte riktigt att detta känns bra. Även om Blenda inte är nazist så använder hon sig av en hel del fula metoder och det blir rätt så obehagligt. Speciellt när när hon blir mer och mer maktgalen och tar till mer och mer extrema metoder. Skolan blir av med sin gamla drottning men blir de verkligen så mycket friare?

Boken var lättläst och underhållande men den var inte så bra som jag först trodde. Jag tycker inte att den är speciellt realistisk och som lärare stör jag mig på hur saker och ting går till på skolan, för jag kan inte föreställa mig att det skulle gå till på det sättet på riktigt. Det som jag tycker är bra i boken är alla bikaraktärer och deras relationer. Jag känner mig mer intresserad och engagerad i dem och deras känsloliv än i Blendas maktkamp. Är det bra eller dåligt, att man engagerar sig mer i birollerna än huvudrollen?

Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek

Foto: cdon.se

Nu har jag läst en liten lättläst bok som jag inte tycker speciellt mycket om. Den heter Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek och den är skriven av Lena Andersson. Den lät bättre på baksidan än vad jag faktiskt tyckte att den var när jag läste den.

Boken handlar om Ester, en intellektuell och förnuftig människa, som möter konstnären Hugo. Då är hon inte så värst förnuftig längre. Hon lämnar sin sambo och går helt upp i sin förälskelse. Problemet är att Hugo inte känner detsamma för henne. Hon är bara en fling för honom. Även när Ester egentligen fattat att Hugo inte vill ha en seriös relation med henne kan hon ge upp hoppet och sina försök att få till den relation hon vill ha.

Som läsare plågas jag av hur Ester plågar sig själv genom att inte ge upp Hugo. Jag irriteras över att hon inte har någon stolthet. Hur kan hon lämna ut sig själv och sina känslor till någon som uppenbarligen inte besvarar hennes känslor?  Man vill väl inte ha någon som inte vill ha en tillbaka!?

Jag var tvungen att vänja mig vid hur boken är skriven. Det känns lite som att boken sätter sig över mig. Den vill vara så intellektuell, filosofisk och finkulturell. Eller... det är så jag uppfattar den. Jag tyckte inte riktigt om att känna att jag inte var tillräckligt för denna bok. Naturligtvis förstår jag att boken inte är en tänkande, tyckande och kännande varelse och inte kan ha ett beteende mot mig. Det är ju jag som tillskriver boken dessa egenskaper. Kanske är det mer att jag tror att om Ester och Hugo var riktiga människor så skulle de tycka att jag var simpel och inte värdig att röra mig i deras kretsar ens om jag ville, för att jag inte är lika kunnig som de inom en massa finkulturella områden.

Trots allt har boken väckt en del känslor hos mig så då finns det ändå ett värde i detta läsande, även om jag inte direkt tyckte om boken. All litteratur som kan väcka känslor måste ju ha ett värde, eller hur?