Riket vid vägens slut

Foto: adlibris.com/se

Då har jag läst den tredje och sista av Jan Guillous böcker om Arn och Cecilia; Riket vid vägens slut. 

Den här boken börjar när Arn återvänder hem, efter att ha varit borta i 25 år. Det tog honom alltså fem år, efter att hans botgöring tagit slut, att ta sig hem. Under den tiden har Cecilia blivit ekonomiansvarig på Riseberga kloster och många med makt vill att hon ska avlägga löftena och bli abbedissa där. Hon har länge sagt nej för att hon vill vänta på Arn, men nu kan hon inte stå emot påtryckningarna längre.

Efter att varit åtskilda så länge så möts de igen, i grevens tid. Trots den kära återföreningen så bli inget enkelt. Många vill inte att Arn och Cecilia ska få gifta sig. Det vore bättre för riket om Cecilia blev abbedissa och om Arn gifte sig med en sverkersdotter för att säkra banden av fred. Efter halva boken ungefär så står trots allt bröllopet. Speciellt drottningen, och Cecilias bästa vän, var till stor hjälp för att få detta att ske.

För övrigt så är Arns plan att bygga fred i sitt gamla hemland. Arnäs bygger han om till en ointaglig borg. Själv flyttar han och Cecilia in på Forsvik, där han bygger upp en hel handelsby och en riddarskola. Arn tänker nämligen göra sin folkungska ätt mäktig genom att lära dem rida och slåss som tempelriddare. Till sin hjälp har han under många år män som han haft med sig från Det heliga landet. En del av dem väljer senare att återvända men ungefär hälften stannar på Forsvik.

Allt detta som Arn bygger upp och hans planer för hur man ska kunna skapa fred, blir grunden för det rike som senare blir Sverige. Hans sonson Birger blir senare känd som Birger Jarl.

Gillar man historia, så är detta bra böcker. Har man inte läst dem trots att de har några år på nacken så kan jag rekommendera dem.

Flickan som slutade ljuga

Foto: adlibris.com/se

Min syster tog med denna bok till mig och tyckte att jag skulle läsa Flickan som slutade ljuga av Désirée Kjellin. Så det gjorde jag.

Det var länge sedan jag läste en bok där någon berättar om hemskheterna i sitt liv. Drygt halva boken handlar om Désirées hemska uppväxt. Redan i 3-årsåldern börjar våldtäkterna från hennes pappa, och de fortsätter under hela hennes uppväxt. Mamman hatar henne och missar inget tillfälle att tala om hur värdelös, ful, dålig och dum hon är. De två äldre systrarna gör inget för att hjälpa henne. Det är riktigt plågsamt att läsa om detta skadade och kuvade barn. I tonåren börjar festandet, för att döva all smärta. Pojkvännen och hans familj blir som den familj hon aldrig haft och hon börjar på gymnasiet satsa på skolan och blir också framgångsrik. Som ung vuxen blir det jobb som får tränga ute alla jobbiga känslor. Efter en jobbig skilsmässa träffar Désirée den stora kärleken. Då vågar hon för första gånge berätta om sin uppväxt, men det allra hemskaste törs hon då inte prata om. Familjen har aldrig släppt sitt grepp om henne. Hon är en medberoende som skyddar sina alkoholiserade om misshandlande föräldrar.

Till slut bryter hon dock helt med sin familj. Efter att ha gått totalt in i väggen söker hon helande i först yoga och meditation, men sedan i New Age. Hon dras in den världen allt mer, och blir till slut en fullfjädrad häxa. Det är nästan svårt att föreställa sig de saker som hon beskriver. Efter en tid så ger inte New Age den vila och ro som hon behöver. Hon orkar inget mer. Då besöker Jesus henne, (men det förstå hon inte då). Efter det börjar hon gå till kyrkan och sakta men säkert lämnar hon New Age och ersätter det med Jesus och kyrkan. Det är ändå en lång vandring för henne att göra sig fri från allt som fortfarande binder henne. De onda andarna vill inte släppa henne, utan kamp, och hon bär fortfaren på ett stort hat mot sin familj för allt som de gjort mot henne. Alla som tror, vet att det finns befrielse hos Jesus och det får Désirée uppleva på många sätt.

Idag reser Désirée runt och berättar sin historia, och har skrivit denna bok. Det skulle vara intressant att lyssna på henne någon gång.

Tempelriddaren

Foto: adlibris.com/se

Jan Guillous andra bok om Arn och Cecilia heter Tempelriddaren. Denna bok handlar om de 20 år som Arn och Cecilia gör bot, var och en på sitt håll. Arn tjänar som tempelriddare i Det heliga landet och Cecilia är i Gudhems kloster.

I den här boken tycker jag bäst om att läsa kapitlen om Cecilia. Hon får utstå många hemskheter i klostret, eftersom dess ledare moder Rikissa avskyr henne och hela den folkungska ätten (som Arn tillhör). Cecilia får trots det några vänner i klostret, som gör livet lite lättare att uthärda och till slut kan Cecilia p.g.a. sin klokhet stiga i graderna och leva drägligt.

Kapitlen om Arn är längre och till stor del fyllda av krig och prat om krig. Jag är inte lika road av krigsföringsdiskussioner så jag kan inte intressera mig lika mycket för dessa kapitel. Arn som är så duktig på allt stiger även han i graderna. Han lär sig arabiska och allt annat han tycker sig behöva veta om det land han nu bor i. Detta blir till stor fördel för honom. Av en tillfällighet räddar han en man som visar sig vara Saracenernas högste ledare; Saladin. De inleder en vänskap, byggd på ömsesidig respekt, som i slutänden räddar Arns liv, när han annars med all säkerhet hade gått under.

I början av de 20 åren kan varken Arn eller Cecilia föreställa sig ett slut på botgöringen. 20 år är så lång tid och de föreställer sig båda hur de kommer att vara gamla när den tiden gått. 37 år var väl mycket ädle på den tiden, än vad det är nu. De ber för varandra och sitt barn, som växer upp hos Arns farbror Birger Brosa. Böner är det enda sätt på vilket de verkar kunna tänka på varandra. Om Arn längtar för mycket efter Cecilia så får han dåligt samvete och ber Gud om förlåtelse. Det är nästan svårt att föreställa sig en så god, gudfruktig och sanningsenlig man som Arn. Cecilia känns på det viset mer mänsklig, för hon visar känslor som jag inte kan förebrå henne med tanke på hur hon behandlas av moder Rikissa. Hon handlar också till viss del utifrån dessa känslor av ilska och avsky.

Boken slutar med att de 20 åren äntligen är till ända. Frågan nu är bara hur många år till det tar för Arn att ta sig hem till Cecilia.

Vägen till Jerusalem

Foto: adlibris.com/se

Jag har tidigare sett filmerna om Arn och tänkt att jag ska läsa böckerna någon gång. Nu, när jag ligger sjukskriven med en bruten fotled, blev det tillfälle till detta. Så nu har jag läst den första av Jan Guillous böcker om Arn; Vägen till Jerusalem.

Boken innehåller otroligt mycket mer än filmerna gör. Det första som jag reagerar på är hur Arns mamma och pappa beskrivs. Det är mamman som är hjärnan bakom allt på Arnäs. Hon kommer på hur de ska sköta saker och inser vilka nymodigheter de ska satsa på. Sedan får hon till det så att alla ska tro att de ändå är hennes mans idéer. Han förstår däremot att det är hon som ligger bakom allt, men han säger aldrig till henne att han förstår det. Han har trots det vett nog att uppskatta henne. Hon ger också Varnhem i gåva till munkarna. När Arn sedan ramlar ner från ett torn och efter långa böner från föräldrarna till Gud till sist vaknar till liv, ges han till munkarna på Varnhem för att tjäna Gud.

Arn växer alltså upp i klostervärlden. Han lär sig om Bibeln och att arbeta med sina händer. Munkarna vill inte fostra bort hans fria vilja och hans engen tankeförmåga. På sätt och vis lyckas de men Arn blir ju helt ovetande om hur världen utanför klostret fungerar så när han en dag lämnar det för att återvända till sin far så tror alla där att han är lite efterbliven, eftersom han inte förstår deras skämt och inte kan dricka öl som en karl. Det Arn däremot kan, bättre än någon annan, är att bruka vapen. Att han är så bra förstår han inte heller själv först. I klostret tränades han av en broder som varit tempelriddare och som insett att Arn har en otrolig, och gudagiven, fallenhet för detta. Eftersom Arn inte tränade med någon annan i klostret så förstår han inte förrän han är ute i den vanliga världen att han är vida överlägsen alla vanliga nordiska män.

Första gången Arn hör Cecilia sjunga, innan han ens sett henne, så uppstår kärlek. När de sedan sjunger psalmerna tillsamman så är det som att sången och Gud talar till dem och de är för all framtid bundna till varandra. Tyvärr så blir det inte så lätt som Arn först tror. I 1100-talets Sverige (som inte var ett Sverige än) så förs en ständig kamp om kungakronan. Det gäller hela tiden att välja vem man allierar sig med. Arn och Cecilia kan inte gifta sig innan Knut Eriksson har kunnat bli kung (det krävs intriger, mord och övertalning innan det kan ske). Cecilias avundsjuka storasyster Katarina hinner innan det sätta dit Arn och Cecilia så att de blir bannlysta och dömda till botgöring i 20 år. (Detta kan göras för att Katarina hade förfört Arn som blivit full, innan han träffade Cecilia, och det var förbjudet att ha köttsligt umgänge med systrar.) Om bara inte Cecilia berättat för Katarina om det stundande bröllopet och barnet hon redan väntar så skulle allt ha kunnat ordna sig. Jag tycker så synd om Arn och Cecilia. Tänk att ha funnit kärleken och sedan vara tvungna att skiljas åt för så lång tid. Den inneboende godheten är något som Arn och Cecilia har gemensamt. De tror alldeles för gott om människor. Andra, mer småsinta och beräknande människor utnyttjar deras godhet och naivitet för egen vinning.

Jag fortsätter gärna och läser de följande böckerna också.

Ensamma hjärtan och hemlösa hundar

Foto: adlibris.com/se

När man har brutit fotleden och måste ligga stilla hela dagarna så kan man läsa böcker fort. Speciellt om de inte är så krävande. Att läsa något enkelt, lättsamt och förutsägbart är precis vad jag vill göra ibland. I den kategorin faller Lucy Dillons Ensamma hjärtan och hemlösa hundar in. Ingenting som hände överraskade mig och allt blev bra till slut. Alltså precis som jag ville ha det.

Rachel är nästan 40 år och har haft en affär med en gift man i 10 år. Hon jobbar i London säger sig vara nöjd med sitt liv. Sedan förändras allt. Förhållandet tar slut, och eftersom hon jobbar på hans firma så säger hon upp sig. I samma veva så dör hennes moster och lämnar sitt hus på landet med tillhörande hundpensionat till henne.

Rachel ger sig alltså av till mosterns gård, där hon börjar ta tag i verksamheten och sitt arv. Hon säger att hon inte är en hundmänniska men allt eftersom hon engagerar sig i alla de hemlösa hundar som mostern tagit hand om, för att ge dem nya hem, så förändras allt. Hon får ett helt nytt liv, med nya vänner. T.ex. Nathalie som försöker få barn och skaffar sig en bassetvalp som substitut (fast varken hon eller hennes man vill erkänna det för sig själva först) och Zoe som efter sin skilsmässa kämpar för att ta hand om sina två små pojkar, och den labradorvalp som hennes sönernas pappa gav dem i present utan att fråga henne först. En veterinär i lämplig ålder dyker också upp...

När jag läser sådana här böcker om att starta om och få ett helt nytt, och bättre, liv så får jag ofta lite lust att göra just det. Tänk om allt kunde förändras, och man hittade allt man letat efter. Fast det kommer aldrig hända, av flera anledningar. Dels så är jag rätt så feg och så har jag så vitt jag vet ingen släkting utan arvingar som skulle testamentera något till mig som skulle kunna ändra mina förutsättningar. Fast man kan ju tänka att man aldrig vet vad som kommer hända. Grejen med förändringar är väl att man oftast inte ser dem komma. Jag fick också lite lust att skaffa en hund. Det beskrevs så trevligt i boken. Det skulle kanske vara möjligt, men inte ens det är okomplicerat, när man bor själv i en lägenhet och jobbar på dagarna. Det blir nog inget med det heller. Trevlig läsning var det i alla fall.

(Man får låta lite deppig va? När man varit bunden till en soffa i en vecka och inte riktigt vet hur länge till det kommer vara så.)

En droppe midnatt

Foto: adlibris.com/se

Då har jag läst En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité. En till bok som tar upp rasism och hur samhället ser olika på svarta och vita. Fast mest är detta en bok om att söka sin egen identitet genom att söka sin familjs historia.

Jason har en svart pappa och en vit mamma. Båda är amerikaner och ingen av deras familjer var positiva till deras förhållande. Jason växer upp i Sverige men vill söka sina rötter i den amerikanska södern. Av naturliga skäl kan jag aldrig riktigt förstå Jasons känslor av utanförskap på grund av hudens färg. Trots det kan jag verkligen känna igen mig i hans beskrivning av den mobbing han var med om i skolan. Hur andra barn säger elaka saker, påpekar att man är annorlunda, hur man ibland leker tillsammans som att inget hänt, ibland duger man, och hur man sedan åker ner i hierarkin igen. Om man sade något som tydde på att man tyckte att man var lika bra som de andra så kunde man bli utskrattad. Det var helt klart värre för Jason än för mig men jag kan verkligen förstå de känslor han beskriver.

Något annat som verkligen griper tag i mig är Jasons dysfunktionella förhållande till sin pappa. Pappan hör ofta av sig och vill att Jason ska hälsa på, så att han inte behöver känna sig ensam. När de väl ses blir de ofta osams och Jason får dåligt samvete över det. Det är som en ond cirkel som bara upprepas hela tiden. Sedan visar det sig att Jasons farfar skrev liknade brev, om saknad och ensamhet, till sin son. Jasons pappa hade alltså ett liknande förhållande till sin pappa, som det som nu upprepas igen. Det känns så sorgligt att ett negativt relationsmönster ska upprepa sig hos nästa generation. Jag vill gärna tro att vi kan bli bättre, att vi inte behöver upprepa de misstag som vi själva troligtvis stört oss på. Jasons pappa verkar dock inte riktigt vilja se detta och han är helt fast i sin roll i relationen. Jason däremot blir alltmer eftertänksam. Han vill inte upprepa detta röster med sina blivande barn. Han funderar på hur han ska göra för att undvika det. Det ger åtminstone hopp för framtiden.

Att läsa om den fattigdom som finns i USA är också gripande. Det finns så många människor som lever på så lite. Samtidigt som andra har så mycket. Boken får mig att tänka på kontraster och det är kanske det som är en del av syftet. Jason kände länge att han var hälften svart och hälften vit. Hälften svensk och hälften amerikan. Till slut kan han på något sätt foga ihop sin identitet genom att istället tänka att han är både svart och vit. Både svensk och amerikan. En mer enande tanke.