lördag 29 december 2012

Överenskommelser

Foto: cdon.se
För en tid sedan läste jag om en ny bok av en svensk författarinna; Simona Ahrnstedt. Jag tyckte den boken verkade bra och kolla då upp författarinnan och eventuella andra böcker. Det visade sig att Simona Ahrnstedt hade skrivit två böcker och jag önskade mig båda i julklapp. Jag började naturligtvis läsa den som hon skrev först; Överenskommelser. 

Denna bok var precis vad jag ville ha detta jullov, det kände jag direkt när jag började läsa. Romantik i en svunnen tid. Det som jag tycker gör denna bok speciell är att den är svensk. Jag har tidigare läst liknade böcker men aldrig av en svensk författarinna med en handling som mest utspelar sig i Stockholm. 

Huvudpersonen heter Beatrice Löwenström och när handlingen tar sin början är det år 1880. Beatrices föräldrar är döda och hon bor hos sin farbror och hans familj. Den enda som egentligen tycker om henne är kusinen Sofia. En kväll på Operan möter Beatrice för första gången den stilige och rike norrmannen Seth Hammerstaal. Man förstår direkt att de kommer att bli kära i varandra men att vägen till lycka kommer bli svår. 

Om Förnuft och känsla fick mig att tycka att 1800-talslivet verkade enklare än våra 2000-talsliv så visade denna bok verkligen baksidan av det. Här blev det fruktansvärt tydligt hur det kunde vara för en kvinna på denna tid. Hur hon inte hade någon möjlighet att göra egna val (om hon inte var en ofantligt rik änka, kanske) och hur hon var utlämnad till männens vilja. De flesta tyckte på denna tid inte att en kvinna skulle ha egna åsikter och hon skulle inte anstränga vare sig sin veka kropp eller hjärna för det var skadligt för hennes hälsa. Hon skulle bara vara en prydnad för mannen. Mannen i fråga kunde då se på henne som på sin hund eller häst. Hon var hans ägodel och han visste vad som var bäst för henne. Upprörande så det förslår! Naturligtvis faller inte Beatrice tyst in i denna roll. Hon är alldeles för frispråkig och aktiv. Lika naturligt i denna typ av bok är det att Seth är den ende som förstår, uppskattar och försvarar henne. Eftersom Beatrice är en kvinna så är hon tvungen att lyda sin farbror, som bara ser henne som ett besvär, och hans beslut får ödesdigra konsekvenser.

Jag hade svårt att lägga ifrån mig denna bok. Saker och ting blev under lång tid bara värre och värre. Läget för Beatrice var till slut riktigt hemskt. När jag igår kväll trodde att eländet till slut nått sin kulmen kunde jag gå och lägga mig, för att idag läsa om hur saker och ting till slut redde upp sig. Gilla man romantik i historisk tid, färgstarka hjältinnor och förödande stiliga hjältar och är svag för lyckliga slut så ska man absolut läsa den här boken :-) 

torsdag 27 december 2012

Veronika bestämmer sig för att dö

Foto: adlibris.com/se
Nu på jullovet har jag läst Veronika bestämmer sig för att dö av Paulo Coelho. Jag har inte läst något av denna författare tidigare men förstått att han är populär. Jag tror att detta var fel bok att läsa på jullovet, när man är trött efter en hel hösttermin. Något lättsammare hade nog passat mig bättre. Detta var lättläst men lite för tungt och deprimerande på något sätt. Mot slutet lättade det lite och helhetsintrycket blev inte lika mörkt som jag först trott.

Boken handlar om Veronika. Hon är ung och vacker, med vänner och ett jobb. Trots att hon verkar ha ett rätt så normalt liv så bestämmer hon sig för att ta sitt liv för hon tycker att livet är meningslöst. Hon äter en massa piller och vaknar sedan upp på mentalsjukhus. Där får hon reda på att hennes hjärta tagit skada och att hon bara har en vecka kvar att leva. På mentalsjukhuset träffar Veronika andra människor som hamnat där av olika anledningar och stannat av olika anledningar. Det är långt ifrån alla som faktiskt är sjuka. Som läsare får man lära känna några av de andra patienterna lite mer.

Jag tänkte under läsningen att boken försökte vara filosofisk, men att jag inte var mottaglig för det just nu. Jag tänkte också att jag själv inte har mer att leva för än Veronika hade... och det kan ju låta som en deprimerande tanke, men jag förstod aldrig riktigt vad det var som var så meningslöst. Varför gav hon upp? Bokens svar kan kanske vara att hon inte uppskattade det hon hade och att hon ansträngde sig mer för att vara och göra det som förväntades istället för att det hon verkligen ville. Det sistnämnda tror jag i och för sig att många av oss lider lite av, mer eller mindre. Det behöver väl inte vara skäl nog för självmord?! Nu låter det ju som att denna bok mest var deprimerande, men slutet var ändå hoppfullt med en twist, så jag kände mig ändå nöjd när boken var slut.

fredag 14 december 2012

Sense and sensibility

Efter att ha läst Fifty shades - trilogin valde jag att läsa Sense and sensibility av Jane Austen. Jag har länge tänkt att jag skulle läsa på ipaden och denna bok hade jag laddat ner gratis genom projekt Gutenberg. Jag har läst flera böcker av Jane Austen förut och visste vad jag hade att vänta mig.

Jane Austens böcker har ett långsamt berättartempo och det händer inte så jättemycket. Även om folk blir kära i varandra och gifter sig så finns inte ens en kyss beskriven. Om man vet om allt detta och inte förväntar sig action så är det behaglig och avkopplande läsning från en tid när det inte fanns lika många valmöjligheter i livet, som det gör idag.

Denna bok handlar om systrarna Elinor och Marianne. Elinor är förnuftig och beter sig alltid korrekt och gör det som förväntas av henne. Marianne är känslosam och tycker att alla borde låta sin känslor styra för det vore falsk att göra något annat. När systrarnas pappa dör så är det hans son från ett tidigare äktenskap som ärver allt. Då måste systrarna och deras mamma lämna sitt hem och leva enklare än de är vana vid. De blir erbjuden ett litet hus av en släkting till mamman och flyttar dit. Tänk att kvinnor inte kunde ärva! De var utlämnade till andras goda vilja att hjälpa dem. Detta är definitivt en av nackdelarna med att leva på denna tid.

Som läsare får man följa Elinors och Mariannes väg fram till äktenskap. Marianne förälskar sig först i en man som måste gifta sig rikt och hon blir gruvligt besviken. Elinore är kär i en vän till familjen som senare visar sig vara förlovad i hemlighet, men som tur är så lämnar hans fästmö honom så att han blir fri att gifta sig med Elinor.

När livet känns komplicerat kan jag lockas av den "enkelhet" jag ser i livet de levde på den här tiden. Var man av fin familj (det gällde säkert fattiga också) så fanns inte många vägar att gå i livet. Man visste vad som förväntades av en och man gjorde det för att inte bli utstött ur samhället. Naturligtvis är det mycket begränsande, men också tilltalande på ett sätt. Att hela tiden veta vart man är på väg vore skönt. Problemet med det är väl om något händer som stänger den vägen... då står man helt utan möjligheter. Om jag fick prova att leva i denna tid skulle jag troligtvis uppskatta min egen fria tillvaro, men det är ändå trevlig att ibland drömma sig bort till en "enklare" tid.

En annan sak som jag funderade på när jag läste denna bok var det här med ålder. Det är fascinerande hur synen på ålder har ändrats. Elinor är 19 och Marianne 17 och de har en diskussion om huruvida en man som är 35 är för gammal för att gifta sig. Elinor tycker att om han gifter sig med en kvinna på 27 år så är han ju inte för gammal. Marianne förfasas då över hur gammal en ogift 27-årig kvinna är. Lite annorlunda mot idag...

Nu ska jag se om filmversionen av denna bok, (där Emma Thompson och Kate Winslet inte riktigt ser ut som 19 och 17, men, men...) :-)

torsdag 1 november 2012

Fifty Shades - trilogin

Foto: adlibris.com/se
Jag var först tveksam till att skriva om dessa böcker av E L James... men jag är tvungen att skriva av mig lite. Jag har alltså läst Fifty Shades of Grey, Fifty Shades Darker och Fifty Shades Freed, hela trilogin om Anastasia Steele och Christian Grey. Jag blev nyfiken på dessa böcker redan i våras när jag först hörde talas om dem. När författaren sedan var gäst hos Skavlan så bestämde jag mig för att undersöka dessa "bestsellers".

Det var länge sedan jag hade ett sådant desperat behov av att läsa färdigt en bok som när jag läste den första i denna trilogi. Jag kan inte heller komma ihåg när jag läste något som röde upp så många olika känslor och tankar. Jag kastades mellan fascination och äckel, och allt däremellan. Jag var tvunget att fortsätta läsa även fast jag då inte var säker på vad jag egentligen tyckte om boken. Bok två och tre kunde jag läsa i lugnare tempo och jag upprördes inte lika mycket längre. Jag tror inte att det berodde på att jag vande mig utan på att de saker som upprörde mig förändrades.

När Anastasia möter Christian Grey är hon en 21-årig oskuldsfull tjej som snart ska ta examen från universitetet. Christian är ofantligt rik och ofantligt snygg. Detta påpekas om och om igen genom alla böcker, grekisk gud är väl bara förnamnet. Dessa två dras omedelbart till varandra utan att veta vad de egentligen ger sig in i. Christian har aldrig haft en riktigt flickvän. Han har bara haft förhållande där en varit den dominerande och den andra undergiven. Han vill ha ett sådant förhållande med Ana. Hela första boken handlar om huruvida hon ska gå med på detta, om hon kan gå med på det.

Dessa böcker är kända för att innehålla mycket sex, och det gör de. I första boken beskrivs varje gång de har sex detaljerat, men efter ett tag lägger sig nyhetens behag och det blir lite tjatigt. Senare i de andra böckerna så kan de ha sex utan att det beskrivs. Första gången det hände blev jag förvånad och tänkte "oj, de hade sex utan att jag fick läsa alla detaljer". Det är bra att det dras ner på sexbeskrivningarna för det är inte det jag vill läsa efter ett tag. Då vill jag veta hur det kommer sig att Christian blev så här, och om han kan bli fri från alla sina demoner från det förflutna. För naturligtvis så finns det tragiska och hemska upplevelser som gjort honom så "störd". Fifty shades of fucked up, som han själv beskriver det.

Dessa böcker (eller den första i alla fall) har anklagats för att vara kvinnoförnedrande. Författaren sade hos Skavlan att det inte är så. Det är faktiskt Ana som är den starka av de två. Efter att ha läst alla böcker håller jag med henne. De som sagt att böckerna är förnedrande för kvinnor och att kvinnan är den svaga har nog bara läst första boken och på så sätt inte fått hela historien. För även om Christian är ett control freak som vill dominera och bestämma så är han liten och svag inombords, men man får inte reda på vidden av detta i första boken. Det var nyfikenheten på detta som fick mig att fortsätta läsa. Jag ville se hur han skulle kunna bli "hel" tillsammans med Ana, för på något vis så förstod jag ändå att det skulle bli ett lyckligt slut på något sätt.

Det finns mycket som man skulle kunna diskutera efter att ha läst dessa böcker, men jag nöjer mig så här. Resten av funderingarna tar jag med tjejerna i bokcirkeln :-)

torsdag 4 oktober 2012

Skynda att älska

Foto: adlibris.com/se
På några dagar har jag nu läst Skynda att älska av Alex Schulman. Jag hade fått höra att den skulle vara väldigt gripande och att folk hade gråtit när de läst den. Jag måste då på en gång erkänna att jag varken blev speciellt rörd eller grät.

Boken handlar om hur Alex bearbetar sorgen efter att hans pappa dött. Han stängde av alla känslor i fem år och var sedan tvungen att ta tag i dem. Jag antar att skrivandet av boken säkert var en del av hans bearbetning av känslorna för pappan som dött.

Eftersom ingen som står mig så nära har dött så kan jag inte fullt ut förstå hur en sådan här sak påverkar en människa. Den närmaste personen som dött för mig var morfar, och det hände när jag var nio år så det är ju ett tag sedan. Att förlora en förälder måste ju vara hemskt men jag tror inte att man veta hur det känns innan man upplevt det själv. Eftersom min pappa var ung när jag föddes så får jag förhoppningsvis vänta länge på hans död. Det var skillnad för Alex. vars pappa var 57 år (tror jag) när han föddes.

Att ha en så gammal förälder är följaktligen något som jag inte heller upplevt. Det måste vara speciellt att ha en så gammal pappa... Min farfar är inte ens så gammal som Alex pappa var när han dog. Nu känner jag att jag kanske verkar lite oförstående och kall, men det är inte det att jag är oempatisk.. Jag har bara lite svårt att identifiera mig med Alex och hans uppväxt. Jag har inte föräldrar som rökte, svor och bjöd hem kändisar från tv (Alex pappa jobbade på SVT). Alex liv känns lång från mitt på de flesta sätt och hans bok lyckas inte beröra mig på något djupare plan. Samtidigt kan jag förstå att andra kan bli berörda av den.

måndag 24 september 2012

The girl with glass feet

Foto: adlibris.com/se
Ali Shaw (som jag först trodde var en tjej, men som visade sig vara en 30-årig kille) debuterade med boken The girl with glass feet. Denna bok är nog rent visuellt den vackraste bok jag har. Det syns inte på bilden men kanterna på alla sidor är silverfärgade och det är så fint :)

Jag trodde att den här boken skulle vara lite som en saga i nutid, romantiskt, sorgligt och mystiskt. Den utspelas i nutid, på en liten ö utanför England kust där det känns som att tidens stått stilla i 50-100 år. Sagokänslan infann sig aldrig trots att den kvinnliga huvudpersonen, Ida, håller på att förvandlas till glas och det finns en man på ön som föder upp minikor med vingar.

Midas bor på ön och man märker direkt att han är en enstöring som har ett komplicerat och ansträngt förhållande till sin mamma och döde pappa. Han har nästan inga vänner så när Ida dyker upp är det inte så lätt för henne att ta sig in i Midas liv.

Ida och Midas är de personer som jag vill läsa om i denna bok. Jag vill få veta mer om hur deras spirande romans sakta utvecklas, och hur de kämpar för att hitta ett botemedel som gör att glaset slutar sprida sig. Problemet är att boken har flera bikaraktärer, som jag inte lyckas bli lika intresserad av. Ett annat problem med boken är att språket är lite svårforcerat. Jag fick anstränga mig och om jag var trött så orkade jag inte ens försöka läsa i denna bok. Detta gjorde ju att det tog ett tag att sig igenom den. Jag tyckte att den blev bättre mot slutet men det var just för att det blev mer fokus på Ida och Midas då. De andra karaktärerna försvann naturligtvis inte men de fick inte lika mycket utrymme.

Flera gånger funderade jag över om det finns en symbolik i boken och vad glaset i så fall kan vara en symbol för, men min litteraturanalytiska förmåga är lite ringrostig så här sex och ett halvt år efter avslutade universitetsstudier, så jag kom inte på någon bra teori.

Jag ångrar inte att jag läste den men om man vill ha något lättläst så ska man inte läsa denna bok. Vill man däremot ha en utmaning, både språkligt och innehållsmässigt, så rekommenderar jag den.

lördag 18 augusti 2012

Underbar och älskad av alla

Foto: adlibris.com/se
Jag vet att jag nog är lite sen att upptäcka Matina Haag, men nu har jag läst hennes Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra). Jag tror att vill läsa något mer som hon skrivit. Kanske fortsättningen på denna bok.

Bokens huvudperson är Isabella Eklöf. Hon är skådespelerska, men har svårt att få jobb. Hon skickar ut sitt cv till alla teatrar i Sverige och får då jobba med en liten teatergrupp som spelar teater på skolor, men det projektet blir bara två veckor. Sedan hör Dramaten av sig. Problemet är bara att Isabella har ljugit i sitt cv. Det blir riktigt smärtsamt när hon vidhåller att hon är akrobat för att få rollen på Dramaten. Som läsare känner jag hela tiden på mig att detta inte kan gå väl. Förr eller senare så kommer katastrofen att vara ett faktum. Trots det så är det underhållande att följa Isabellas väg mot kraschlandning. Kärlekslivet är nästan lika katastrofalt som hennes karriär och inte heller där lyckas hon få till något vettigt.

Eftersom jag är en person som i princip är oförmögen att ljuga trovärdigt är det svårt att förstå hur Isabella klarar av att ljuga om sina kunskaper och sedan leva med sig själv. Om jag mot förmodan skulle kunna framföra själva lögnen, och bli trodd, så skulle jag må så dåligt över den att jag skulle vara tvungen att ta mig ur det hela på något sätt.

Även om denna bok är förutsägbar på alla sätt så tycker jag ändå att den var värd den tid jag lade ner på den (vilket i och för sig inte var så mycket för den är väldigt lättläst och inte så lång). Vill man ha lite lättviktigt underhållning så är detta absolut en bok som passar :)

torsdag 9 augusti 2012

I det förflutna

Foto: adlibris.com/se
När vi skulle gå på semester så fick vi en pocketbok, eller vi fick välja en pocketbok från ett bord med en hel massa böcker. Jag behöver kanske inte säga att jag skyndade mig dit så fort som möjligt för att kunna välja. När jag såg en bok av Kate Morton så behövde jag inte fundera mer, för hon var en författare som jag redan blivit nyfiken på och ville läsa vid tillfälle.

I det förflutna handlar om Edie som jobbar på ett litet bokförlag i London. Hon en rätt så frostig, men artig, relation till sin mamma. När mamman får ett brev som har varit på villovägar ända sedan andra världskriget så sätts en en spiral av händelser igång som gör att Edie kommer att få reda på mycket mer om sin mamma och hennes ungdom. Det första hon får reda på är att mamman var evakuerad som 13-åring till ett slott på landsbygden. Där bodde hon med tre systrar och deras far som var författare (författare till boken som senare gjorde att Edie förälskade sig i böcker). Brevet är från den yngsta systern Juniper. Eftersom mamman inte vill berätta om denna tid så börjar Edie göra egna efterforskningar, bl.a frågar hon sin moster och får därigenom en del information. Hennes besatthet av att ta reda på allt som hände på slottet befästs när hon reser dit och får träffa de tre systrarna Blythe som fortfarande bor kvar. Edie förstår att något tragiskt måste ha hänt och att det finns både en och två hemligheter begravda.

Som läsare får man följa Edies sökande efter sanningen, om sin mamma och familjen Blythe, men också hennes mamma som tonåring och systrarna Blythe. Perspektivet växlar alltså mellan 90-talet och krigsåren. Sakta men säkert nystas historien upp och även om det aldrig blir gastkramande spännande så vill jag hela tiden läsa vidare och få reda på mer. Jag funderade till och med på om Raymond Blythe var en riktig författare, men efter att ha googlat så fick jag reda på att han och hans kända bok bara är påhittade av Kate Morton, (men jag önskade att han varit verklig så att jag hade kunnat läsa hans bok).

Hela miljön i och runt slottet målas upp så vackert att jag verkligen önskar att det fanns på riktigt och att man kunde åka dit. Det verkar vara en så vacker plats. Samtidigt tycker jag synd om systrarna Blythe som var och en på sitt sätt var så bunden till slottet att de stannade där hela livet. Nu för tiden gör ju inte människor så, lever hela sitt liv i samma hus menar jag. Då är det lättare att förstå systrarnas närhet till varandra och hur de ställer upp för varandra i vått och torrt. Fast hur mycket skulle man ställa upp för någon annan, på bekostnad av sig själv? Det tror jag är en fråga som man inte kan veta svaret på förrän situationen som kräver det uppstår.

Till slut har man som läsare fått svar på alla sina frågor och det tycker jag känns bra. Det kan vara så jobbigt med böcker som lämnar en massa lösa trådar utan att reda ut allt. Jag kan varmt rekommendera denna bok. Om man som jag tycker om böcker i allmänhet så tror att man kommer tycka ännu mer om den.

söndag 5 augusti 2012

Är det någon där?

Foto: adlibris.com/se
Semestern fortsatte och jag läste en bok till; Är det någon där? av Marian Keyes. Denna bok handlar om Anna Walsh och jag har tidigare läst om hennes äldre systrar Claire, Maggie och Rachel (vill lästa om yngsta systern Helen också).

Anna beskrivs i de tidigare böckerna som en oansvarig hippie. Den personen är ett minne blott. Här har Anna mognat och fått jobb som pr-ansvarig på ett stort kosmetikaföretag i New York. När boken börjar är Anna tillbaka i föräldrahemmet i Dublin och återhämtar sig från en massa skador, som man först inte vet hur hon fått. Hon tänker då tillbaka på sitt fantastiska liv i New York och hur hon träffade sin man Aidan och hur underbar han och deras gemensamma liv var. Som läsare får man vänta typ en tredjedel av boken på att få redan på vad som hänt. Varför är Anna skadad och var är Aidan? Jag kan erkänna att jag inte räknade ut hur det låg till även fast jag funderade och hade en del teorier.

För att inte förstöra läsningen för den som vill ta sig an denna bok så kan jag inte säga så mycket mer. Det jag kan säga är dock att jag tyckte mycket om boken. Den är gripande, rolig och tänkvärd. Tidigare trodde jag att Marian Keyes bara skrev lättviktig chic-lit, men detta är mer än så, precis som boken om Rachels väg ut ur sitt drogberoende. Sedan så är det ju alltid kul att kunna följa samma familj längre än en bok och få se hur det går för dem :)

Mudbound

Foto: adlibris.com/se
Den första boken som jag läste på Ölandssemestern var Mudbound av Hillary Jordan. Vid en första anblick verkade den rätt så lättläst och tunn. Trots det så visade den sig innehålla mycket djup och gripande öden.

Handlingen utspelar sig i Mississippi, USA, strax efter andra världskriget. Laura som vid 31 år trodde att hon skulle förbli oskuld och ogift mötte Henry och gifte sig med honom. De levde ett behagligt liv i Memphis, nära Lauras familj och fick två flickor. Sedan bestämde Henry att de skulle flytta till en farm som han köpt. Han ville lämna staden odla sin egne mark. Laura blir inte förtjust i idén, men säger inget. Jag har lite svårt att tänka mig in i att vara så accepterande som Laura är, (på ytan i alla fall). När jag läste det så tänkte jag att mina fördomar om hemmafruar på den tiden stämmer med hur Laura beter sig. Det värsta med flytten visar sig vara att Henrys gamla pappa ska bo hos dem. Vresigare och elakare gubbe får man leta efter. Nu för tiden är det ju väldigt ovanligt med generationsboende och om det var vanligt att man blev granskad och kritiserad och tvungen att passa upp någon så som Laura, förstår jag att folk slutade med det.

Farmen som Henry köpt ligger utanför en liten by, men varje gång det regnar blir bron över floden översvämmad och alla på farmen blir avskurna från civilisationen. Kan det bli värre? Tänk att ha lämnat allt som är bekant i livet, all bekvämlighet och alla man känner. Sedan blir man isolerad på en farm utan elektricitet, rinnande vatten och avlopp med en grinig gubbe som synar allt man gör och klagar, samtidigt som ens man tycker att livet är toppen. Jag skulle inte fixa det men Laura klarar sig rätt så bra. Hon har hjälp av Florence, som med sin man och barn arrenderar en av gårdarna på farmen, men eftersom Florence är svart så ser Laura henne inte riktigt som en jämlike. Trots det upplever jag inte Laura som rasistisk, för i jämförelse med många andra i det lilla samhället så är Laura och Henry liberala för sin tid. Någon som däremot inte är liberal alls är Henrys pappa, (förvånande va?).

När Henrys lillebror Jamie kommer hem från kriget livar han upp alla, speciellt Laura, men med hans ankomst startar också en hel rad problem. Dessa problem drabbar Florences familj särskilt hårt. Jag tänker inte berätta hur det slutar men spänningen byggs sakta men säkert upp och man förstår att hemska saker kommer hända.

Utifrån mitt perspektiv i dag är det svårt att tänka sig en värld där man inte tycker att alla människor är lika mycket värda. En sak som jag funderade på när jag läste handlar om rasism men också som jämställdhet. Man har ju hört talas om att vita män låg med svarta kvinnor (ofta deras slavar) och fick barn. Detta verkar ha varit accepterat på något sätt. I denna bok får männen i byn reda på att en svart man har fått barn med en vit kvinna, (i Tyskland under kriget). Det tycker de är så hemskt att barnet inte ens kan kallas ett barn utan bara en styggelse. Mannen blir grymt straffad. Att mannen och kvinnan älskade varandra är det ingen som bryr sig om. Dubbelmoral!? Hemskt!

Jag rekommenderar verkligen denna bok. Trots att den var rätt så lättläst berörde den viktiga ämnen och var mycket gripande. Boken finns även på svenska och heter då Mississippi.

lördag 21 juli 2012

Pythians anvisningar

Foto: cdon.se
Den tredje och sista boken om Victoria Bergmans svaghet heter Pythians anvisningar. Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist avslut här sin debuttrilogi. Efter att ha lyssnar klart på den kände jag mig tom... det blev lite av ett antiklimax. Jag hade velat få reda på mer om Victoria och hennes dotter Madeleine och vad som hände med dem.

Ingen av personerna i boken, varken Jeanette eller Victoria, fick reda på allt och hur allt hänger ihop, men som läsare får jag alla förklaringar. Den väv av intriger som jag trodde att jag hade koll på efter andra boken blev bara mer och mer avancerad i bok tre. Allt som jag trodde mig veta stämde inte heller, men som tur var så lämnades jag inte med några direkta frågetecken. Jag hade bara önskat att jag fått veta ännu mer och att det inte hade slutat så pass fort.

Detta är verkligen en trilogi som jag rekommenderar. Den griper tag och och släpper aldrig någonsin. Den väcker starka känslor av engagemang, äckel och ilska. Man förundras över hur störda vissa människor kan bli. Ha gärna tid till hands när du ska läsa dessa böcker, för det är nästan omöjligt att lägga dem ifrån sig. Jag sträckläste dem allihopa på ca en dag/bok. Läs dem!!!

onsdag 18 juli 2012

Den dubbla tystnaden

Foto: cdon.se
Den dubbla tystnaden av Mari Jungstedt är en deckare som utspelar sig på Gotland. Det är den första Gotlandsdeckaren som jag läser. Den var helt okej men ingen omvälvande läsupplevelse. Man märker att det varit böcker innan denna för det refereras till fall som poliserna Knutas och Karin jobbat med tidigare och hur reportern Johans liv förändrats genom giftermål och barn. Även om jag är en sådan person som gärna vill läsa serier från början och det stör mig lite att inte ha full koll på det som det refereras till så är det ändå en fristående bok och det går bra att läsa den utan ha läst de sex böcker som kom tidigare. (Anledningen att jag lyssnade på denna bok var att jag fick låna den av en kollega och tänkte att jag kan väl se vad jag tycker om Gotlandsdeckare.)

Handligen är rätt så okomplicerad. Ett kompisgäng bestående av tre par åker till Bergmanveckan på Fårö och sedan vidare till Stora Karlsö. Under denna resa blir en av männen mördad och en kvinnan försvinner, för att sedan hittas mördad även hon. Som läsare får man följa kompisgänget och polisernas arbete med att lösa mordgåtan.

Det blev varken speciellt skrämmande eller nagelbitande, men jag lyssnade ändå vidare för jag ville få reda på vem mördaren var. Boken var ett okej tidsfördriv men den lämnade inga bestående intryck eller speciella känslor hos mig.

lördag 14 juli 2012

Iakttagelserna

Foto: adlibris.com/se
Iakttagelserna - En gatflickas berättelse av Jane Harris är en bok som verkade mycket bättre på baksidan än var den sedan visade sig vara. Det har tagit mig ett tag att läsa den för den var rent ut sagt tråkig bitvis. Jag brukar gilla historiska romaner och denna verkade som sagt spännande och intressant, men det var den inte riktigt.

Handlingen utspelas i Skottland under 1800-talet. Huvudpersonen är en flicka som lämnar sin uppväxt som gatflicka med sin mamma vid ca 15 års ålder och tar anställning som husa i ett fint hus på landet. Hon kallar sig för Bessy, hon heter egentligen Daisy, för att hennes mamma inte ska hitta henne.

Bessy tycker genast om frun i huset och vill göra allt för att hon ska tycka att hon är en bra husa. Frun beter sig lite märkligt och ber Bessy göra en del konstiga saker, som man inte förstår meningen med. Senare visar det sig att frun skriver en bok om tjänstefolk och deras lojalitet. När Bessy hittar denna bok och läser i den känner hon sig sviken och besviken på frun så hon bestämmer sig för att retas lite med henne. Hon ser då till att frun tror att det spökar i huset och efter det blir frun bara mer och mer märklig, tills hon till slut visar sig vara helt sinnessjuk.

När man berättar så kortfattat om handlingen så låter det inte så illa, men så mycket mer än så är det inte som händer och då blir 450 sidor inte så intressanta. Däremot kan man förfasas över Bessys uppväxt. Mamman var en alkoholiserad hora som sålde Bessys oskuld vid ca 11 års ålder. Eftersom Bessy var uppväxt med detta så trodde hon att hennes liv var normalt. Så är det säkert i dag också, att barn som växer upp under hemska förhållande till en början tror att det är normalt att ha det så. Som tur är så är väl inte barnprostitution speciellt vanligt i Sverige, men det finns ju länder där det är det. Hemskt!!! Boken handlar egentligen inte så mycket om Bessys barndom utan mest om hennes tid som husa. Ett liv med herrskap och tjänstefolk är sådant som jag bara sett på film och läst om i böcker. Jag måste erkänna att jag fascineras av det, men det är nog för att det känns så ofantligt långt från min vanliga vardag. Tänk att ha folk som passar upp på en hela tiden... eller ha som jobb att passa upp på någon annan.

Hur som helst så kan jag nog inte rekommendera denna bok. Enligt mig så var den helt enkelt för tråkig.

söndag 17 juni 2012

Hungerelden

Foto: cdon.se
Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquists andra bok om Vistoria Bergmans svaghet heter Hungerelden. Den är lika fängslande som första boken och jag ser fram mot att läsa upplösningen i tredje och sista boken.

I denna bok sker en rad nya mord som kommissarie Jeanette Kihlberg får ta hand om. Hon märker efter ett tag att samma namn dyker upp i alla fall. Samma namn som även dykt upp i de fall med sexuellt utnyttjande som hon varit inblandad i, i första boken. Som läsare vet jag mer än Jeanette och börjar få en rätt så klar bild av hur allt hänger ihop, även om nya saker framkommer, som gör denna väv av intriger mer och mer avancerad.

Under läsningen reflekterar jag över vilka hemska förhållande vissa människor lever under. Man borde oftare vara tacksam för att man har det så bra som man har det. Boken visar hur någon som varit offret och utsatt under hela sin barndom aldrig blir hel som människa, och sedan förvandlas till förövaren. Jag undrar om detta är en sanning utan undantag. Finns det sår som aldrig någonsin kan läka? Måste man skada sig själv och/eller andra om man själv blivit utsatt? Kan man inte bearbeta det som hänt och lära sig leva vidare, trots det hemska som hänt? Kanske beror det på hur mycket och länge man blivit utsatt och hur man är som person. Vissa kan nog aldrig bli hela igen, men jag vägrar tro att det är omöjligt för alla.

Jag ser med spänning fram mot sista boken för att se hur det går för Jeanette Kihlberg, Sofia Zetterlund och Victoria Bergman.

söndag 10 juni 2012

Kråkflickan

Foto: adlibris.com/se
På ett dygn läste jag Kråkflickan av Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist. Det var en vidrig bok men jag drogs in och bara fortsatte läsa, tills den var slut. Jag brukar inte läsa deckare speciellt ofta, så detta var inte en bok som jag hade läst om det inte varit så att en av de andra tjejerna i vår bokcirkel hade valt den.

Boken har två huvudpersoner. Den ena är kriminalkommissarien Jeanette Kihlberg och den andra psykoterapeuten Sofia Zetterlund. När en pojke hittas död i ett buskage får Jeanette ta hand om fallet, och senare hittas fler pojkar döda. Alla pojkarna är av utländsk härkomst och de har inga släktingar i Sverige som saknar dem. Detta gör att fallen inte direkt prioriteras av åklagaren. Sofia är expert på barn som upplevt trauman och en av hennes nya patienter är en tonårspojke som varit barnsoldat, men hon jobbar också med att förhöra brottslingar för att ge rekommendationer till domstolen om de ska få fängelse eller vård. Victoria Bergman är en patient som Sofia tänker mycket på och hon tycker att hon har vissa likheter med den före detta barnsoldaten. Likheten är att de båda visar tecken på multipla personligheter.

Efter ungefär halva boken korsas Jeanette och Sofias vägar p.g.a. deras olika utredningar. De får direkt en speciell kontakt och börjar träffas även privat. Mer än så här ska jag inte säga om handlingen för då förstörs nog läsupplevelsen. Däremot kan jag säga att det är mycket hemska brott mot barn som man får läsa om. Övergrepp, tortyr och liknade vidrigheter gör att det stundtals känns rätt så obehagligt. Jag skulle inte vilja ha varken Jeanettes eller Sofias jobb och behöva konfronteras med sådana hemska saker. Trots (eller kanske p.g.a.) hemskheterna så är detta en spännande bok. Det är korta kapitel som gör det lätt att tänka: "jag tar ett till" och sedan har man helt plötsligt läst hela boken. En ruggig deckare som jag kan rekommendera, bara man inte är för känslig. Eftersom detta är första boken i en trilogi så måste jag nu läsa de andra två böckerna också, så att jag får veta hur allt slutar.

lördag 2 juni 2012

Vänner för livet

Foto: cdon.se
Vänner för livet av Per Hagman var ingen bok som jag plöjde. I mitten av den gjorde jag typ en paus och det gick några veckor innan jag fortsatte läsa. Detta berodde inte på att boken var dålig. Jag skulle snarare beskriva det som att den gick lite upp och ner i tempo. Ibland var det mer spännande, historien drevs på och jag ville läsa vidare för att se vad som skulle hända. Vid andra tillfällen blev det väldigt segt och det kändes som att hela kapitel kunde vara ett samtal med någon bikaraktär, som jag inte var så intresserad av, (och kapitlen var mellan 20 och 40 sidor).

Historien växlar mellan Sophie och Erik. Man får följa dem från barndomen upp till 40-årsåldern (tror jag). Det är inte alltid tydligt hur lång tid som gått mellan kapitlen och det gör att jag ibland känner mig förvirrad av att inte veta hur gamla de är.

Sophie har en svenska mamma och en engelsk pappa som är världskänd jockey. Hon växer upp på galoppbanor och på hästgårdar. Mamman vill leva det lyxiga och ytliga livet medan pappans enda intresse är hästarna. När pappan dör flyr den snart 20-åriga Sophie till Paris. Hon börjar umgås i kretsar där alkohol, droger och prostitution är vardagsmat och hon dras in i denna värld. Efter flera år med festande och lyxprostitution (som hon inte tvingas till av ekonomiska skäl) väljer Sophie att lämna Paris för Monaco.

Erik växer upp i en mindre svensk stad. När hans pappa lämnar familjen flyttar han och hans mamma till Stockholm. Han känner att mamman inte riktigt vill/orkar ta hand om en tonårsson, vilket leder till att så fort han tagit studenten och jobbat ihop lite pengar så drar han till Nice. Där hankar han sig fram på diverse ströjobb. Han är en duktig tecknare, men det är svårt att försörja sig på det. Efter en tid i Nice hamnar Erik i eskortbranschen. Han blir betalt sällskap åt äldre kvinnor.

Som läsare väntar jag på att Sophie och Eriks vägar ska mötas. Även om deras bakgrund är väldigt olika på många sätt så är de båda trasiga och skadade själar, med problematiska förhållanden till sina föräldrar. Det är alltså inte konstigt att när de möts så känner båda att de för första gången träffat en annan människa som förstår. De kan för första gången bli älskad för den de är. Trots den lycka de först finner i varandra så kommer verkligheten och problem in i deras värld och de skiljs åt.

Jag har svårt att identifiera mig med Sophie och Erik. Deras liv är långt från mitt. Jag skulle nog aldrig kunna lämna allt på det sätt som de gör och jag kan inte tänka mig att jag skulle kunna hamna i prostitution. Deras liv är bara overkligt för mig... på något vis. Även om deras liv känns mer som en fantasi eller mardröm så rör det sig till slut mot någon sorts normalitet. Utan att berätta allt om hur det slutar så kan jag i alla fall avslöja att deras vägar kommer korsas igen, av en slump.

Svenskläraren i mig störs av att det ofta saknas kommatecken i meningar som räknar upp olika saker. Varför har författaren gjort så? Det finns också en del riktigt vackra formuleringar, men eftersom jag inte markerade dem direkt när jag läste så kan jag inte hitta dem nu. Denna bok kommer inte hamna på min favoritlista men den var ändå läsvärd. Om man vill läsa en bok om två själsligt skadade människor och deras resa genom livet så kan man läsa den här.

torsdag 26 april 2012

Siddhartha

Foto: adlibris.com/se
Siddhartha av Hermann Hesse är faktiskt inte en bok som jag blivit speciellt förtjust i. Så redan från början får jag lov att säga att jag inte har en aning om vem jag skulle rekommendera den till. Kanske en filosofisk sökare skulle gilla den... ?

Boken handlar om Siddhartha som är son till en braman, (det utspelar sig alltså i Indien). Siddhartha väljer att lämna sin fars hem och tillsammans med vännen Govinda lever han ett asketiskt munkliv i flera år. De får höra talas om Buddha och söker upp honom. Govinda väljer att bli munk hos Buddha men Siddhartha drar vidare. Han lämnar det asketiska livet och hänger sig istället åt livets alla njutningar och lustar. Efter många år tröttnar han på det livet också och återgår till ett enklare liv, denna gång som färjkarl på floden. Man skulle nog kunna säga att Siddhartha genom hela boken söker efter livets mening och den fullkomliga lyckan.

Denna bok lyckades aldrig med att "dra mig in". Jag blev aldrig engagerad och det fanns ingen större lust att fortsätta läsa. Jag sökte efter någon filosofisk eller moralisk tanke som jag skulle kunna föra över på mitt västerländska och moderna liv, men fann ingen sådan. Om vi inte hade bestämt i den bokcirkel som jag är med i att vi skulle läsa denna bok så hade jag nog aldrig läst den. Fast nu har jag läst en klassiker av en nobelpristagare, och det är väl bra :)

tisdag 24 april 2012

Le, Smilja

Foto: bokus.com
Nu har jag läst Le, Smilja av Torben Poulsen, som var en av böckerna som mina elever fick välja på att att läsa i vårt läsprojekt.

Boken handlar om 16-åriga Smilja som bor i en by i Bosnien och lever ett vanligt tonårsliv. Hon tänker inte så mycket på om vännerna och grannarna är serber, kroater eller muslimer. Kriget förändrar dock allt. Läsaren får följa Smilja, hennes familj och vänner och läsa om hur kriget påverkar deras liv och framtidsdrömmar.

Jag tycker att det var en bra bok. Även fast boken inte är så lång och rätt så lättläst så är den verklighetstrogen, spännande och engagerande. Den har till och med en liten kärlekshistoria. Smilja möter flyktingen Marko, som senare visar sig vara något annat än vad han först utger sig för att vara.

Mycket i hur kriget beskrivs får mig att tänka på andra världskriget, men det beror nog på att det är det krig som jag vet mest om. Alla krig liknar nog varandra på ett eller annat sätt. Jag tänker också på när detta krig pågick och jag bara var ett barn. Jag förstod inte så mycket av vad som hände då, men jag kommer ihåg att det kom många flyktingar från det som vi då kallade forna Jugoslavien. Det måste vara fruktansvärt att vara tvungen att lämna sitt hem och inte veta var man ska hamna eller om man ens kommer överleva. Jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva det.

Jag rekommenderar boken till alla som vill läsa en realistisk krigsskildring, men inte orkar läsa en tegelstenstung bok för det.

lördag 17 mars 2012

En oväntad semester

Foto: bokia.se
En oväntad semester av Marian Keyes handlar om den tredje systern i Familjen Walsh; Rachel. Jag läste boken Änglar om syster nr två, Maggie, förra året och insåg nu att jag faktiskt läst om den äldsta systern, Claire, tidigare. Man behöver inte läsa alla böckerna för att få sammanhang för de är fristående men det är alltid roligt att träffa karaktärer igen och från en annan synvinkel. Det finns även en bok om den fjärde systern, Anna, som nu hamnar på min "att-läsa-lista".

Rachel är som sagt huvudpersonen i denna bok. När boken börjar har hon nyss vaknat på sjukhus efter en överdos och hennes syster Maggie har kommit till New York för att se till att hon kommer hem till Dublin, där deras pappa har ordnat en plats på ett behandlingshem. Sedan får man som läsare följa Rachel på behandlingshemmet och i tillbakablickar får man veta mer och mer om hur hennes liv i New York var och hur hennes väg mot överdosen såg ut.

Rachel tycker inte att hon är missbrukare och hon tycker inte att hon har problem med droger. Hon tänker att hon bara ska vila upp sig lite på behandlingshemmet. Efter ungefär halva boken börjar jag undra hur lång tid det ska ta innan hon inser sina problem. Jag har aldrig haft några missbruksproblem så jag kan inte riktigt tänka mig in i hennes situation, men utifrån allt som jag läst och sett på film tidigare så verkar Rachels resa mot insikt trovärdig. Hon lever länge i förnekelse och det verkar ju vara vanligt för missbrukare.

Trots att ämnet är allvarligt så är detta en underhållande bok. Marian Keyes skriver på ett humoristiskt och engagerande vis. Jag dras in i berättelsen och vill verkligen att det ska ordna sig för Rachel även om hon stundtals är egoistiskt och irriterande. Även om jag stör mig på Rachel ibland så är faktiskt hennes familj mer störande. Mamman har överfört flera av sina egna osäkerheter på sina döttrar och kan inte hålla sina känsloutbrott i styr speciellt ofta. Jag tycker hon verkar vara oerhört svår att leva med. Samtidigt kan jag ju vara tacksam att inte jag har en mamma som står och skriker att jag är värdelös och att hon aldrig mer vill se mig, (det skrek Rachels mamma till henne). Inte heller har jag en syster som säger åt mig att dra åt helvete, (Rachels yngsta syster Helen) eller en pappa som vägrar prata med mig så fort ämnet blir allvarligt på något sätt.

Om någon undrar så finns det även kärleksförvecklingar i boken. Rachel hade en pojkvän i New York som hon stundtals var vidrig mot och även på behandlingshemmet så finns det en kille som hon spanar in. Det måste ha varit hemskt jobbigt för Luke att vara tillsammans med Rachel när hon missbrukade. Att inse att man inte kommer först för sin partner är inte lätt och att sedan inse att det är droger som är viktigast kan ju bara göra saker värre. Jag imponeras över att Luke stod ut som han gjorde, men man säger ju att en partner bli en medberoende och han levde väl också i, i alla fall delvis, förnekelse av problemet ända tills överdosen. Han gjorde helt klart vad han kunde för att hjälpa Rachel, men hon var själv tvungen att inse sitt problem för att kunna ta sig ur det.

Vill du läsa en underhållande och samtidigt allvarlig bok så rekommenderar jag denna.

måndag 5 mars 2012

Baddaren

Foto: adlibris.com/se
Nu har jag i princip plöjt Emma Hambergs Baddaren. Emma Hamberg är så fantastisk på något sätt... naturlig, rolig och engagerande. Sedan är hon ju även en duktig illustratör. De flesta tjejer i min ålder (och äldre också tror jag) har nog läst hennes seriestrippar "singel i stan" i Veckorevyn. Det är också hon som skrivit ungdomsboken Linas kvällsbok (kanske ni yngre känner till?). För lite mer kuriosa kan jag berätta att jag och mina syskon lagade nyårsmiddag enligt Emmas recept (hon skriver recept i tidningen Amelia) och det blev helt underbart gott.

Baddaren handlar om Maja som bor i ett slott på en ö i Vänern med sin trettio år äldre man Pelle. Både Maja och Pelle är konstnärer. De träffades när Pelle var Majas lärare på konstskolan och han lämnade fru och barn för henne. När bokens handling börjar känner sig Maja obetydlig, vilsen och frustrerad av att ha levt många år i Pelles skugga. Pelle är en framstående konstnär medan Maja har förlorat sin inspiration. Hon vill göra något eget av sitt liv och hitta inspiration igen. Hon vill tjäna egna pengar och känna att hon gör sina egna val.

Början till lösningen på Majas problem blir en simskola. Hon har tidigare arbetat som simlärare för barn, men erbjuder nu simskola för vuxna. Det är bara tre personer som kommer till kursen. Tre mycket olika individer, men det visar sig att två av dem känner varandra väldigt väl.

Återigen har jag läst en bok om en kvinna med behovet att ta makt över sitt eget liv. Är det ett mönster? Fast jag har ju inte vetat innan att det legat till på det viset... På något sätt så känner jag att detta passar mig just nu. Kanske kan det vara så att jag tolkar böckerna på detta vis för att det passar in i mitt eget liv...

Nästan alla andra karaktärer i boken lever med rädslor som de tvingas att möta. Det är läskigt med rädslor. De kan begränsa en så. Om man är rädd för saker så blir man begränsad. Om man bara har några få rädslor så går väl det rätt så bra, men om man har många eller stora rädslor så blir man ju begränsad i livet. Jag önskar ofta att jag vore modigare, men jag tröstar mig med att jag är rätt så medveten om mina rädslor och att det gör det möjligt för mig att kunna möta dem medvetet och jobba för att minska dem. Medvetenhet betyder ju inte att man alltid vill erkänna dessa rädslor för andra människor eller att man orkar och vill ta tag i dem för ofta. Fast det är nog viktigt att kunna erkänna rädslorna för andra människor, i alla fall om man ska lära sig något av denna bok. Det är ingen av karaktärerna här som lyckas övervinna sina rädslor helt själv. De behöver alla hjälp, mer eller mindre.

Boken var lättläst och jag drogs in i den mer och mer ju längre jag läste så jag rekommenderar den varmt :)

lördag 25 februari 2012

A reliable wife

Foto: adlibris.com/se
A reliable wife av Robert Goolrick är en bok som faktiskt inte är speciellt lik någon annan bok som jag kan komma ihåg att jag läst. Jag kan inte skriva speciellt mycket om vad den handlar om utan att förstöra läsningen för den som vill ge sig i kast med denna bok.

Boken börjar med att Ralph Truitt, en ensam 54-årig man, står på perrongen och väntar på tåget som ska föra hans blivande fru till hans lilla stad i Wisconsin. Året är 1907 och Ralph har annonserat i tidningen efter en trogen och ordentlig fru. Detta är väl egentligen inte speciellt uppseendeväckande i vår tid då folk hittar sina partners på internet allt oftare. Trots det funderar jag på hur vanligt det var på den tiden att man gjorde på detta sätt.

Kvinnan som svarat på annonsen heter Catherine Land. Hon är inte den som hon utger sig för att vara, det förstår man direkt. Hon låtsas vara en enkel kvinna som växt upp med sin missionerande far och rest runt i världen. Av någon anledning har hon bestämt sig för att låtsas vara den typen av kvinna som Ralph söker.

Jag gillar den här boken. Ibland är meningarna väldigt långa. Andra gånger är de korta och jag upptäcker att jag måste läsa om det jag nyss läst för det kom så mycket information med så få ord att jag blir osäker på om jag förstått rätt. Ibland är språket repetitivt men det är så uppenbart att detta är ett stilgrepp att det bara bli effektfullt.

Detta är ingen gullig eller romantiskt historia. Det handlar om ensamhet, desperation, längtan, hämnd, ambition, förlåtelse, definitiva slut och hopp om en ny början.

Som läsare kunde jag inte lista ut vad som skulle hända i denna bok. Vändningarna i boken överraskade mig och det är ju inte alltid det händer när man läser... så jag rekommenderar denna bok till den som vill läsa en bok som inte liknar andra böcker.

lördag 4 februari 2012

Agnes Grey

Foto: cdon.se
Agnes Grey är skriven av Anne Brontë. Både Charlottes Jane Eyre och Emilys Svindlande höjder är mer kända än lillasyster Annes bok om Agnes. Detta var en av anledningarna till att jag ville läsa den. Jag tyckte att både Jane Eyre och Svindlande höjder var läsvärda och jag har sett dem i filmatiseringar mer än en gång, men jag hade faktiskt ingen koll på vad Anne skrivit.

Agnes Grey är en prästdotter som växt upp i en skyddad värld, som format henne till en from, vänlig och god ung kvinna. När hennes far blir sjuk och familjen får det knapert ekonomiskt så försöker Agnes storasyster Mary bidra med pengar till familjen genom att sälja sina målningar. Agnes vill också göra något för att hjälpa sin familj så hon bestämmer sig för att börja arbeta som guvernant. Föräldrarna, speciellt pappan, är först emot detta men de ger med sig och Agnes ger sig iväg till sin första anställning.

Till att börja med tyckte jag att denna bok var oerhört långsam och tråkig. Man läser Agnes dagbok och hon beskriver de hemskt bortskämda barnen och de vidriga föräldrarna som tycker att det är Agnes fel att deras barn är små elaka vildar, trots att hon inte får något utrymme för att uppfostra dem (inga belöningar eller bestraffningar får hon använda, hon ska bara tala med dem). Så till en början läste jag bara vidare för att jag bestämt mig för att läsa och för att jag hoppades att det skulle bli lite mer intressant.

Det blev faktiskt bättre. Agnes lämnade sin första anställning och började jobba på ett annat ställe, där hennes elever var äldre. Dessa elever hade definitivt sina brister de också. De var bortskämda och ytliga. Fast jag undrar hur man skulle bli om man växte upp i en rik familj och fick lära sig att det enda viktiga för en flicka är att vara vacker och lära sig behaga sin framtida man. Agnes stannar hos familjen Murray i flera år och gör sitt bästa för att få döttrarna i familjen mer förnuftiga, omtänksamma och plikttrogna. Jag kan nog inte påstå att hon gör några underverk men hon kämpar på så gott hon kan. Som lärare kan jag identifiera mig med Agnes och förstå hur hon måste känna sig när hon inte alltid gör de framsteg hon önskar och inte når fram till sina elever.

Den äldsta systern Murrays intriger och flirtar gör att bokens handling blir lite mer intressant och när Agnes får upp ögonen för Mr Weston vill jag veta hur allt ska sluta.

Det som mest slår mig under läsningen är hur oerhört annorlunda det var att leva på denna tid. Det fanns verkligen inte många möjligheter för kvinnor och livet verkar så begränsat. Trots det så kan jag också tycka att det stundtals verkar så idylliskt att ta promenader i parken, läsa en bok i skuggan av ett träd, dricka te i salongen, promenera till kyrkan varje söndag och ibland gå på en bal ock dansa. Med största säkerhet skulle jag dock tröttna på det om det var det enda jag kunde göra. Livet nu kan vara så fyllt av måsten och krav och det är väl när man känner sig tyngd av det som man tycker att denna "enklare" tillvaro verkar tilltalande.

Även om jag först tyckte Agnes Grey var långsam och tråkig så ångrar jag inte att jag läste den och den tog sig ju längre in i den jag kom.

The Twilight Saga: The Official Illustrated Guide

Foto: cdon.se
Här kommer ytterligare ett tips för alla Twilightfans. The Twilight Saga: The Official Illustrated Guide är en bok som jag har hållit på att läsa under en längre tid. Man skulle kunna säga att det är som en uppslagsbok till hela Twilight-serien.

I denna bok kan man läsa om alla karaktärerna, deras bakgrund, varför de kör den bil de gör och allt annat man kan tänkas vilja veta. Man kan se släktträd, kartor och illustrationer.

Det är inte direkt en bok som man plöjer igenom, för den har ju ingen handling. Trots det så rekommenderar jag den till alla som gillar Twilight.

onsdag 4 januari 2012

Twilight: The Graphic Novel Volume 1 & 2

Här kommer ett litet tips för alla som älskar Twilight.


Twilight: The Graphic Novel Volume 1 & 2 är den första boken i Twilightsagan i serieformat. Bilderna är mycket vackra och det var ett nöje att läsa dessa böcker, även om det gick rätt så snabbt :)

adlibris.com/se
Foto:
Kanske att dessa böcker kan vara ett alternativ om man är sugen på Twilight men inte orkar ta tag i hela den vanliga boken. Hela storyn är med här så vad det gäller handlingen så missar man inget viktigt. Om man läst alla de vanliga böckerna är detta ett roligt tillskott till Twilightsamlingen.

Jag tycker att det är en fin detalj att framsidorna på böckerna blir till en bild; Bella och Edward i gläntan i skogen.