fredag 16 februari 2018

Koka björn

Foto: adlibris.com/se
Tidigare i veckan lyssnade jag färdigt på Koka björn an Mikael Niemi. Jag börjar med att säga att detta inte var en bok som fångade mig. Jag kan se dess litterära värde och det är absolut inte en dåligt bok, men jag drogs inte riktigt med.

I största delen av boken så är det samepojken Jussi som är berättaren. Han har växt upp under hemska förhållanden med alkoholiserade föräldrar, men rymmer och hittas och tas om hand av prosten. Denna prost är Lars Levi Laestadius, men han kallas bara prosten. Han tar hand om Jussi som om han vore hans egen son, men folket i bygden accepterar honom inte.

En vallpiga försvinner och hittas död. Prosten är lite som en detektiv och tillsammans med Jussi samlar han bevis. När länsman och folket tror att det är en björn som ligger bakom flickans död så förstår prosten att så inte är fallet. Det sker sedan fler överfall och fler bevis samlas in. Denna del av historien är den intressantaste att följa. Vem är våldsmannen och kommer han att åka fast?

Det berättas också om väckelsen och prostens arbete i församlingen. Man skulle ju kunna tro att man som troende skulle tycka att det var intressant att läsa om det, men jag tyckte inte att det kändes speciellt uppseendeväckande. Folk blev frälsta och berörda av anden, vilket naturligtvis är en stor sak, men inte annorlunda än idag.

Alla andra i bokcirkeln tyckte om boken, och som sagt så tycker jag inte at den var dålig, men den fångade mig inte heller. Ibland blir det väl bara så...