tisdag 31 augusti 2021

Shuggie Bain

Foto: adlibris.com/se
Douglas Stuarts Shuggie Bain är en av de nominerade böckerna till årets bok i Sverige, nu 2021. Jag skulle säga att detta är en eländig bok. Allt är eländigt och det känns hopplöst. Känslan av hopplöshet är det som jag har svårast för. Om det händer hemska saker vill jag att det ska finnas något sorts hopp om att det kan bli bättre. I denna bok är livet eländigt och det finns inget hopp om att det ska bli bättre. 

Shuggies mamma är alkoholist. Hans pappa har stuckit. Hans äldre halvsyskon lämnar hemmet så fort de kan. Shuggie är den som blir kvar och får ta hand om sin mamma Agnes. Shuggie passar aldrig in med de andra barnen på gatan i Glasgow. De kallar honom fikus och han försöker följa sin brors råd och övar på att gå som en kille. 

Bokens första och sista kapitel utspelar sig i början av 90-talet, men den största delen av handlingen utspelar sig under första halvan av 80-talet, när Shuggie är liten. Man får även en tillbakablick till hur hans föräldrar hade det i början av sitt förhållande. Hoppen i tiden annonseras inte alltid så tydligt, vilket gör att man själv måste begripa var i tiden man är. Något annat som också skapar viss förvirring är att Shuggies pappa kallas för Shug, och senare framgår det att de båda egentligen heter Hugh. 

Jag började lyssna på boken på engelska. På ett sätt var det fantastiskt att lyssna på den skotska dialekten, men det krävdes för mycket koncentration. Efter drygt tio minuter insåg jag att jag inte fattat vilka personerna som beskrevs var. Då bytte jag till svenska och började om.  Boken är inte dåligt skriven, och det är inte en dålig bok. Trots det gillar jag den inte direkt. Allt är bara så hopplöst så det är deppigt att lyssna på den. Nu vill jag ha något mer lättsamt.

 

tisdag 10 augusti 2021

Resten av allt är vårt

Foto: adlibris.com/se
Jag är rätt så säker på att jag tidigare nämnt att jag gillar Emma Hamberg. Speciellt gillar jag att lyssna på när hon läser sina egna böcker. Resten av allt är vårt är en självbiografisk bok som handlar om året efter hennes skilsmässa. Personerna har inte fått andra namn utan hon, hennes ex-man och hennes bästa vännina (som hon gjort kokböcker med, jag har en), o.s.v. har alla sina egna namn. Om hon skulle ha ändrat några namn så vet jag i och för sig inte det, men dessa namn är de verkligen så jag gissar att det gäller för övriga också. 

Emma har sina tre döttrar boende hos sig på heltid. Hon ska skriva den fjärde och sista boken om Rosengädda. Dessutom ska hon försöka börja dejta. Allt detta har sina utmaningar. Det är ju inte så att jag kan kan känna igen mig i hennes situation direkt. Jag har ju inte barn eller en ex-man. Trots det så drar hon in mig i sin värld och jag engagerar mig. Jag gläds, förfasas och åker med i bergochdalbanans alla turer. Emma har en fantastisk förmåga att beskriva allvarliga saker på ett humoristisk sätt. Hon gör detta på ett sätt som jag inte kan komma på att jag läst hos någon annan på det viset. Sedan så läser hon så bra också. Jag tror bara att det finns en bok av henne som jag ännu inte läst eller lyssnat på. Jag kommer lyssna på den också. 

 

söndag 8 augusti 2021

Amerikansk jord

Foto: adlibris.com/se
Amerikansk jord av Jeanine Cummins är omdebatterad i USA och nominerad till årets bok här i Sverige. Mycket positiva omdömen om den kan läsas på nätet. Allt detta gjorde ju att förväntningarna var rätt så höga. Det är sällan bra när det blir så och det var det inte denna gång heller. Jag tycker att boken är bra, hemsk och gripande. Trots det tycker jag inte att den är fantastisk och det där ohämmade engagemanget infinner sig aldrig. 

Lydia är 32 år och bor i Acapulco med sin man och deras 8-årige son Luca. Hon har en bokhandel och hennes man är journalist. I staden styr knarkkartellen Los Jardineros, och som butiksinnehavare betalar Lydia för beskydd, för det måsta alla göra. Förutom det så verkar hon inte tänka så mycket på det. Det förändras när hon blir vän med en litteraturälskande man som besöker hennes butik och han visar sig vara ledare för kartellen. Hennes man skriver ett reportage om denne man och det är då hon förstår hur det ligger till. Hon tror först att inget behöver förändras men hon kan inte ha mer fel. Efter publicering i tidningen skjuts hela hennes familj ihjäl och det är endast hon själv och Luca som kommer undan. 

Boken handlar om deras resa genom Mexico, mot USA och friheten som de kan få där. De möter migranter från Centralamerika, som rest mycket längre än de själva, och får sällskap med två tonårssystar från Honduras. Det är hemska öden som systrarna flyr från och de får alla möta mer hemskheter under resans gång. Det hemskaste är väl att det är ungefär så här det är i verkligheten. Utan att vara speciellt insatt så tror jag att detta är en trovärdig skildring av migrationen till USA, från och via Mexico. Önskar bara att boken hade gripit mig mer...