Träskkungens dotter

Foto: adlibris.com/se

Det är inte alltid som man direkt dras in i en bok, men med denna var det så. Direkt när jag började lyssna på Träskkungens dotter av Karen Dionne så var jag fast. Jag tyckte att denna bok var spännande och jag ville bara lyssna vidare för att få se hur det skulle gå.

Helena närmar sig trettio, hon har en man och två små döttrar. De bor på Michigans halvö och hon försörjer sig på att göra sylt som hon säljer. En dag hör hon på radion att en fånge dödat två vakter och rymt från fängelset i närheten. Denna fånge är Helenas pappa.

Fram till att hon var tolv år bodde Helena med sina föräldrar ute i träsket. Hon träffade aldrig andra människor och som sin fars lilla skugga (hans smeknamn på henne) så lärde hon sig allt om att överleva ute i naturen. Det hon inte visste var att hennes pappa kidnappat hennes mamma när hon var fjorton år, våldtagit henne och sedan dess hållit henne kvar i träsket.

I ungefär varannat kapitel får man följa Helena i nutid, då hon beger sig ut i vildmarken för att hitta sin förrymde far. Detta eftersom hon inser att ingen annan än hon har en chans att hitta honom. De andra kapitlen är tillbakablickar på Helenas barndom i träsket. De kapitlen inleds med en bit från H.C. Andersens saga Dykungens dotter. När boken är slut har man fått höra i princip hela sagan också. Författaren har helt klart inspirerats av sagan där dykungen fångar prinsessan, behåller henne som fånge i dyn och får ett barn med henne. Barnet blir en dubbelnatur med faderns hemska arv och moderns goda. På samma sätt kan man hävda att Helena är, om inte en dubbelnatur så i alla fall bärare av mycket motstridiga känslor för sina föräldrar. Hon älskar sin pappa, samtidigt som hon inser att han är ett monster.

Och så levde de lyckliga

Foto: adlibris.com/se

Ibland vill man inte ha spänning, utan bara något som är trevligt. Det försökte jag förklara för min pappa i helgen. I och för sig gällde det filmer just då, men samma princip gäller för böcker. Ibland vill man bara ha något som är trevligt. Lucy Dillons böcker är trevliga.

Och så levde de lyckliga handlar om Anna och Michelle. Anna har gift sig med Phil och försöker få livet att gå ihop med hans tre döttrar sedan ett tidigare äktenskap, en energisk dalmatiner och sin egen oerhörda längtan efter ett eget barn. Michelle har lämnat allt för att böja om i Longhampton. Hon öppnar inredningsbutik men berättar inte för någon om sitt förflutna. Inte ens för nya bästa väninnan Anna.

Som jag redan påpekat så är detta en trevlig bok. Den kräver inte så mycket av läsaren, men jag gillar att varje kapitel börjar med några rader om en bok som någon av bokens karaktärer läst och ger sitt omdöme om. Anna är litteraturälskare ut i fingerspetsarna och vill inget hellre än att sprida denna kärlek vidare. Att läsa om hennes kärlek till böcker och specifika historier tilltalar mig, eftersom jag delar denna kärlek med henne.