To kill a mockingbird

Foto: adlibris.com/se

Nu har jag läst Harper Lees klassiker To kill a mockingbird. Jag hade naturligtvis hört titeln tidigare. Jag förstod att detta var en känd bok i USA. I både filmer och andra böcker har karaktärer läst och refererat till denna bok. Trots det hade jag inte alls koll på vad den handlade om. När jag frågade om bokens handling fick jag svaret att den handlar om en rättegång mot en svart man som våldtagit en vit flicka. Det finns ju med i boken men jag skulle nog inte säga att det är det den handlar om. Dels så dröjer det över halva boken innan det blir någon rättegång och dels så är det så mycket annat som det handlar om, också.

8-åriga Scout Finch är bokens berättare. Först förstod jag inte att hon var en flicka. Jag tyckte Scout lät som ett killnamn, men hon heter egentligen Jean Louise. Scout berättar om livet i den lilla staden i södra USA på 30-talet. Hennes pappa, Atticus, är advokat och hennes mamma dog när hon var liten. Hon har en äldre bror, Jem,  och en bästa vän, Dill, som bor hos sin moster i den lilla staden på somrarna.

Genom Scouts ögon får man se livet i staden. Man får se hur folk beter sig och höra om deras åsikter. Det är inte alltid som Scout förstår allt, och det är ett snyggt författargrepp att ändå låta läsarna förstå genom det som Scout berättar. Även om familjen Finch är väldigt liberala i sina åsikter i rasfrågor, med tanke på tiden, så märks det ändå att ingen ansåg vita och svarta människor ha samma värde. Det är som att Scout tycker att man ska vara extra snälla mot de svarta, och att man inte kan förvänta sig detsamma av dem som av vita, vanliga, människor. Idag skulle även det anses vara en form av rasism, med inslag av exotism kanske. Fast på den tiden pratade man ju inte om rasism, för den "normala" åsikten var att svarta och vita inte var jämlika. Synen på svarta blir extra tydlig genom rättegången. Det är omöjligt för en svart man att vinna mot en vit mans ord.

Förutom att handla om rasismen som fanns i 30-talets samhälle så handlar boken också om att bo i en småstad där alla känner alla, om familjerelationer och rädsla för det man inte känner till. Det finns många trådar att nysta i och jag förstår att boken har lästs och diskuterats flitigt i de amerikanska skolorna genom åren. Det ska bli intressant att se hur diskussionerna kommer gå imorgon kväll, då bokcirkeln träffas för sista gången detta år.

Barkhes kors

Foto: adlibris.com/se

Barkhes kors är sista delen i Bodil Mårtenssons trilogi om familjen Barkhe. Korset är Valdemarskorset som familjen fick som tack från kung Valdemar. Korset var smitt av en muslimsk smed under korstågen. Han förbannade korset eftersom han blev tvingad att smida den kristna symbolen. Korsets historia vet inte familjen om, men nu är korset stulet och det kommer att spela en avgörande roll i familjens öde.

Mycket har gått så illa för Frans Barkhe och hans döttrar. Jag funderar många gånger på om det kan ordna sig. Är det en sådan bok där saker ordnar sig? Jag kan väl säga så mycket som att det ordnar sig bättre för en del än det gör för andra. Vissa karaktärer får vad de förtjänar och andra inte.

Barkhes äldsta dotter, Hanna, får vara med om mycket hemskt i denna bok. Hon förtjänar så mycket bättre än vad hon får. Hon möter kärleken, förlorar den, blir bortgift med en man som på många sätt liknar kung Joffrey i Game of Thrones, får oväntad hjälp och hittar styrkan att ta tag i sitt eget öde. Jag imponeras av hur hon, i en tid då kvinnor inte har något egen makt, ändå tar kontroll över sitt liv till slut. Hon får betala ett högt pris och frågan är hur hennes liv blir efter att allt är över... Jag skulle verkligen inte vilja behöva göra det hon gör, men jag kan ändå inte klandra henne.

Även de yngre Barkhedöttrarna får möta och hantera stora problem. Problem som är större än vad så unga flickor ska behöva hantera. När de yngsta ställer till ödesdigra problem för andra så tänker jag på att de trots allt bara är tre och sex år. De är små barn och de förstår inte vad de ställer till med.

Gillar man historia och gärna får den till sig i romanform så rekommenderar jag varmt trilogin om familjen Barkhe.

The girls

Foto: adlibris.com/se

The girls är Emma Clines debutroman. Den är inspirerad av det som hände runt Charles Manson på 60-talet i USA. Den fokuserar på flickorna, som dras till en karismatisk ledare.

Bokens huvudperson heter Evie, och hon är fjorton år. På många sätt är hon en person som man verkligen kan föreställa sig dras in i en sekt. När hennes föräldrar skildes så flyttade hennes pappa och hon har endast haft sporadisk kontakt med honom efter det. Hennes mamma började fokusera på att hitta en ny man och samtidigt bli lite modernare. Evie hade en kompis, men hon vill inte längre veta av henne. Allt detta gör Evie till en mycket ensam person, som bara går och väntar på att någon ska se henne.

En dag ser Evie ett gäng tjejer i parken. De verkar så fria och bekymmerslösa. Speciellt en av dem fångar Evies uppmärksamhet. När hon stöter på den 19-åriga Suzanne igen så gör hon allt för att få lära känna henne.

Suzanne tar med Evie ut till ranchen där hon bor, tillsammans med en brokig skara människor, alla kretsande som flugor runt Russell. Russell vill få skivkontrakt och han har en syn på välden och livet som han vill sprida. Evie fastnar snabbt och lätt i Russells nät. Hon vill så gärna höra till och bli sedd. Mest av allt vill hon bli sedd av Suzanne, som hon både vill vara som och ha som sin egen. För att uppnå detta gör Evie vad som helst, och låter vem som helst göra vad som helst med henne.

Detta är en fascinerande, stark och hemsk bok. Eftersom den är inspirerad av verkliga händelser så får berättelsen extra tyngd. På vissa sätt har jag svårt att förstå Evie, hur lätt hon väljer att inte se det som hon inte vill se och bara flyter med. (Ranchen och folket där är egentligen rätt sunkiga, på flera sätt.) På ett annars sätt är det mycket lätt att förstå henne. Hon har ingen som bryr sig om henne. Att bli sedd och uppskattad är naturligtvis värt hur mycket som helst. Problemet med förståelsen ligger nog i att jag tänker att de flesta människor ska ha en gräns, som de inte korsar. Man kan vara beredd att flytta på gränsen, men inte hur långt som helst. Kanske Evie helt hade suddat ut sina gränser... Kanske blir det så om man känner sig tillräckligt osynlig och betydelselös i välden...

Ögonblick som förändrar livet

Foto: adlibris.com/se

Igår kväll läste jag ut Annika Östbergs självbiografi Ögonblick som förändrar livet. Jag lyssnade en gång på Annika när hon var på besök i Västerås, och berättade om sitt liv. Efter det köpte jag hennes bok och gav den till min mormor i julklapp det året. När mormor dog fick jag de böcker som jag gett till henne genom åren, så på det viset kom denna bok tillbaka till mig. Det första som hände när slog upp boken var att ett bokmärke föll ut. Det föreställde en flicka som vattnade blommor. På baksidan hade mormor skrivit att jag hade gett bokmärket till henne när hon var sjuk, 1993. Då kände jag mig så rörd och en lite tår rann ner för min kind.

Annika verkar ha haft ett rätt så vanligt och bra liv i Sverige ända tills hennes mamma gifte sig med en amerikan och tog med henne till USA. Där trivdes hon inte alls, speciellt inte med mammans nya man. När hon var 13 år rymde hon med en kille som var typ 24 år. De körde till San Fransisco och där kände Annika sig hemma, bland hippies och andra tonåringar som rymt. Killen tog det snart slut med men hon hittade nya och hon hittade droger. När hon var sexton blev hon gravid och gifte sig. Hon födde sedan en son och försökte hålla sig ifrån droger, men det gick inte så bra. Hon prostituerade sig för att finansiera sitt missbruk, innan hon gjorde en kraftansträngning för att skapa ett vanligt liv åt sig och sonen. Hon skilde sig, gifte om sig och försökte vara en vanlig hemmafru. Det höll bara ett tag. Sedan lämnade mannen henne och hon var tillbaka på gatan. Sonen fick flytta hem till sin pappa (fast han var alkoholist) och Annika träffade en ny man. Den mannen var den som senare sköt ihjäl två män, varav en polis. Paret åkte fast. Mannen tog sitt liv i häktet och det var Annika som åkte fast för morden. Efter det tillbringade hon 28 år i fängelse.

Fängelse är ju en värld som man mest sett på film. Det är svårt att förställa sig hur det är, men Annika beskriver tydligt sitt liv innanför murarna. Hon berättar om gängkulturen, vakter som utnyttjar internerna, kärleksrelationer, vänskap och regler som allt mer tar ifrån internerna möjligheten att skapa sig ett eget liv i fängelset. Hon berättar om sin inre kamp och hur hon finner tron på Gud. Hon berättar om hur hon tillslut blir förflyttad till Sverige, trots att hon då redan gett upp hoppet om att någonsin lämna fängelset i Kalifornien.

Jag slås av hur mycket hemskt tragiskt som Annika varit med om. Drogerna tog kontrollen över hennes liv. Hennes behov av dem drev henne in i så mycket destruktivt. Männen hon var med utnyttjade henne och att hon var ihop med den man som förseglade hennes öde berodde på att han var den första man som inte var beredd att dela henne med andra. Om hon hade känt sig mer älskad hemma så hade hon kanske inte rymt hemifrån. Jag undrar hur hennes mamma kände... Undrar om hon hade dåligt samvete för att hon inte brydde sig mer om sin dotter när hon hade svårt att finna sin plats i det nya landet.

En stark och gripande skildring av en kvinnas liv. En kvinna som till slut fick komma hem och där finna frid och frihet.

Tre önskningar

Foto: adlibris.com/se

Tre önskningar är Liane Moriartys debutroman. Den handlar om trillingarna Lyn, Cat och Gemma. Lyn är ordningsam, strukturerad och driver ett framgångsrikt cateringföretag. Hon är lyckligt gift, har en liten dotter och bor flott vid Sydneys hamn. Cat är tävlingsinriktad, lite aggressiv och duktig på sitt jobb inom pr. Hon får reda på att hennes man är otrogen mot henne och hennes liv slår i spillror. Gemma upplevs som en fri själ, fladdrig, oansvarig och oförmögen att få ett förhållande att hålla mer än sex månader.

Man får följa dem alla tre och samtidigt som de brottas med nuets problem får man tillbakablickar som allt eftersom visar hur de blev de personer de är idag. Det som verkar perfekt har sina brister. Det som ser hopplöst ut får lösningar. Det oväntade kan ske.

Även om man knappats kan kalla det för djup litteratur så gillar jag boken väldigt mycket. För vem vill ha djup litteratur hela tiden? Jag dras in i trillingarna Kettles värld och jag engagerar mig. Jag kan känna igen mig i olika drag och erfarenheter hos dem alla tre.

En liten rolig detalj i boken är att med jämna mellanrum så kommer det små kapitel när någon person, som man inte vet vem den är, beskriver en situation då den sett trillingarna och berättar vad den tyckte och tänkte om dem. Så ibland får man dem beskrivna lite mer utifrån. Man får veta hur andra uppfattar dem. Vad de själva tycker om varandra och sig själva får man för övrigt veta hela tiden. Det måste vara speciellt att vara trilling...

En trevlig och bra bok, med lagom mycket allvar.

Bröderna Lejonhjärta

Foto: adlibris.com/se

Jag har faktiskt inte läst Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren förut. Det är flera av hennes böcker som jag inte läst. Sett dem på film har jag däremot gjort, de flesta skulle jag tro.

Nu har vi bestämt att vi ska läsa Bröderna Lejonhjärta med våra elever i sexan, så då var jag ju tvungen att läsa den själv först. Så att jag kunde göra uppgifter till och så.

Boken handlar om 10-årige Skorpan som är sjuk och döende. Han har en äldre bror, som heter Jonatan, som alla tycker om. Jonatan är tretton år. Jag som bara sett filmen trodde att han var äldre. Jag blev lite förvånad över att även Jonatan är ett barn. Han behandlas inte som ett barn och jag skulle nog påstå att han inte heller beter sig som ett barn. En eldsvåda bryter ut och Jonatan dör när han räddar Skorpan från elden. Strax därefter dör även Skorpan och de återser varandra i Nangijala.

I Nangijala är det lägereldarnas och sagornas tid. Tyvärr så är inte allt bara bra och trevlig. Den onde Tengil har tagit makten över Törnrosdalen och invånarna i Körsbärsdalen försöker hjälpa dem. Jonatan ger sig av för att befria Orvar ur Katlagrottan. Skorpan ger sig av efter honom och de får vara med om otroliga äventyr.

Boken handlar mycket om vad det är att vara modig. Jonatan säger att vissa saker måste man göra, även om man är rädd, för annars är man bara en liten lort. Skorpan tycker oftast att han mest är en liten lort men han får tillfälle att visa både för sig själv och andra att så inte är fallet. Det handlar också om broderskärlek, att stå upp för det som är rätt och kanske om att få nya chanser.

The perks of being a wallflower

Foto: adlibris.com/se

Jag har sett filmatiseringen av Stephen Chboskys The perks of being a wallflower en gång, men det var ett tag sedan. Jag kom ihåg en del av filmen men inga detaljer direkt. När jag nu läste boken så kändes det inte som att jag visste allt som skulle hända, innan det hände. Nu är jag sugen på att se om filmen...

Bokens huvudperson är den 16-årige Charlie. Boken är skriven som att Charlie skriver brev till någon och berättar om allt som händer det första året på High school. Som läsare vet man inte vem denna någon är  och jag är inte heller säker på att Charlie känner personen särskilt väl.

Man får tidigt veta att Charlie hade en kompis som dog. Han har gått i terapi för att bearbeta detta och även att hans moster, som han stod nära, dog när han var sju. Charlie blir nu vän med Sam och Patrick, som blev syskon när Sams mamma gifte sig med Patricks pappa. Charlie blir nästan direkt förälskad i Sam, han tycker hon är den vackraste och trevligaste tjej han träffat. Syskonen tar sig an Charlie, trots att han är några år yngre än de är. Genom dem blir Charlie, för först gången tror jag, en del av tonårskulturen, (eller vad man ska kalla det för). Innan har han nog varit väldigt ensam. Han är väldigt känslig och introvert. Han är också väldigt duktig i skolan och får en massa extra uppgifter av sin litteraturlärare.

Charlie har inte helt lätt att hantera situationer som blir stressande och pressande. Man märker att han lider av någon sorts psykisk ohälsa. I slutet av boken förstår man mer om vad detta beror på, men det sägs aldrig rakt ut. Man får liksom lista ut det själv med hjälp av de ledtrådar man får.

Jag känner mycket empati för Charlie. Det är inte lätt att känna sig utanför och annorlunda och bara vilja få höra till. Samtidigt så önskar jag många gånger att han inte bara gjorde det han tror att andra vill att han ska göra. Jag önskar att han funderade på vad han vill och agerade utifrån det, (det är också vad Sam säger åt honom att hon vill, i slutet av boken).

Man skulle kunna säga att boken handlar om tonåringar och deras problem, men det är djupare än så. Det handlar om psykisk ohälsa, att hitta sig själv, att våga gå vidare och att våga minnas.

Barkhes son

Foto: adlibris.com/se

För typ en vecka sedan lysande jag färdigt på Barkhes son av Bodil Mårtensson. Detta är andra boken i trilogin om familjen Barkhe.

Frans Barkhe gifter sig igen och familjedynamiken på Barkhehus förändras återigen. Jag gillar hans nya fru; Maria Perle. Hon verkar inte vara en typisk 1600-talskvinna. Hon har fått utbildning i klostret och vet mycket om allt möjligt, även sådant som man kanske inte tror att man kan lära sig i ett kloster.

Äldsta dottern Hanna skickas till hovet på Rosenborgs slott, för att kunna göra ett fördelaktigt giftermål. Detta är extra viktigt eftersom hennes yngre syster Magde rymt för att undkomma ett arrangerat äktenskap. Det är inte lätt att vara dotter till en sådan maktlysten man som Barkhe. Döttrarna finns bara till för att göra som han säger och bidra till fördelar. Vid hovet möter Hanna för första gånge kärleken, men det blir inte konfliktfritt.

Barkhes tidigare älskarinna Elna dyker också upp igen. Nu har hon återhämtat sig från alla vedermödor och tagit sig till hovet. Hon tänker stå vid sitt ord och hämnas på Barkhe och hela hans familj. Man förstår att det inte kommer att finnas några gränser som hon tvekar att korsa. Hon kommer göra vad som helst.

Det ska bli spännande att lyssna på sista boken, för att se hur allt kommer att ordna sig. Eller kanske, vad kommer att ordna sig. Det finns ju faktiskt inga garantier för att allt blir bra.

Harry Potter and the cursed child

Foto:
https://en.wikipedia.org/wiki/Harry_Potter_and_the_Cursed_Child

Harry Potter and the cursed child är inte en skönlitterär roman. Det är ett teatermanus. J.K. Rowling står som författare tillsammans med John Tiffany och Jack Thorne. Denna teater hade premiär nu i sommar, i London, på samma dag som boken släpptes. John är pjäsens regissör och Jack har skrivit manus. Så jag antar att det J.K. Rowling gjorde var att hon var med och kom på historien. Det är stor skillnad på att läsa en vanlig bok och att läsa ett teatermanus. Böckerna om Harry Potter är är så detaljrika och detaljerade att detta känns mycket fattigt i jämförelse. Det är roligt att få träffa alla karaktärer igen, men jag vill ha mer. På några timmar läste jag igenom dessa 330 sidor och det kan ju omöjligt ha samma tyngd som tidigare tegelstenar till böcker, (både bokstavligt och litterärt). Jag tycker att det är bra, men det lämnar mig med en känsla av att inte fått tillräckligt.

Berättelsen börjar när Harrys och Ginnys andra son Albus ska börja på Hogwarts. I rask takt tar vi oss fram till Albus fjärde läsårsstart. Det är då själva äventyret tar sin början. Då kan man ju lätt tro att det är Albus som det handlar mest om i denna berättelse, men jag skulle nog säga att det väger rätt så lika mellan tonåringarnas och de vuxnas perspektiv. Är man ett fan av Harry Potter så är det givet att man ska läsa detta, men man ska samtidigt vara på det klara med att det inte går att jämföra med tidigare böcker, för det är ju ett teatermanus (jag vet att jag påpekat det några gånger nu).

Nu ser jag fram mot att se filmerna om Newt Scamander och hans fantastiska vidunder. Första filmen har premiär i höst och kommer förhoppningvis att tillfredsställa en del Harry Potter - abstinens (trots att det utspelar långt innan Harry föddes). Trailern ger i vilket fall en bra känsla så jag är optimistisk.

Stoner

Foto: adlibirs.com/se

John Williams bok Stoner gavs ut 1965, men har nått ny popularitet på senare tid. Fast den var kanske aldrig riktigt populär när de var ny...

Boken handlar om William Stoner. Vi får följa honom genom livet, från hans födelse i slutet av 1800-talet till hans död i mitten av 1900-talet. Det är inte en händelserik bok, precis som Stoners liv inte är ett händelserikt liv. Han växer upp på en liten gård på landet och skickas till universitet för att lära sig om nya jordbruksmetoder. Där upptäcker han litteraturen och börjar studera litteraturvetenskap. Han väljer att inte återvända till gården, utan stannar på universitet där han börjar undervisa. Stoner gifter sig, men det blir inte ett lyckligt äktenskap. Trots det håller de fast vid varandra. Jag undrar om det är tidens ideal eller Stoners personlighet som gör att han bara härdar ut trots att varken han eller frun egentligen är lyckliga. Han får senare i livet uppleva passionerad kärlek, men eftersom han inte överger det liv han en gång valt så blir det bara under en begränsad tid. På många sätt lever Stoner ett mediokert liv. Han inser själv att han större delen av sitt yrkesliv varit en medioker lärare och han har inga framgångar i privatlivet, det är högst begränsat och enkelt. Så vad utmärker honom då? Kanske hans tålamod. Att han stretar på trots att livet inte blir så mycket bättre, trots att det stundtals är kämpigt och ibland nästan outhärdligt i mina ögon.

Jag hade vissa besvär med att komma in i boken. Det kändes som att det inte hände något. Efter drygt en tredjedel så gick det lite lättare men jag kan inte beskriva den som en bladvändare. Den är på ett sätt lika intetsägande och tråkig som dess huvudperson. På samma gång lika genomtänkt och välskriven som sagda huvudperson. Jag har hört, och kan förstå, att en del människor verkligen gillar denna bok. Jag är nog inget stort fan, men jag kan förstå dess värde.

Räfvhonan

Foto: adlibris.com/se

Räfvhonan är den sista delen i Anna Laestadius Larssons trilogi. Här får vi följa Charlotta, Sophie och Johanna under den tid som leder fram till att Bernadotte blir Sveriges kronprins.

Charlotta blir äntligen drottning, inte något hon längtat speciellt efter, men hennes man har länge suktat efter kronan. Sophie Piper delar nu det fersenska palatset med sin äldre bror Axel, som aldrig gift sig (kanske för att han inte kunde få Marie Antoinette). De två vännerna planerade att lämna Sverige tillsammans, men när Charlotta blev drottning så blev det inget med det. Sophie och Axel håller fast vid alla gamla aristokratiska vanor, vilket mer och mer leder till allmänhetens missnöje med dem. De blir symbol för allt som är fel i klassamhället.

Johanna, som var pottunge på slottet när Charlotta först kom till Sverige, driver nu krog och bordell. Hon har hankat sig fram bra sedan hon lämnade sin man i slutet av förra boken. Nu står han plötsligt på hennes tröskel igen, efter alla år, och vill att hon ska lita på honom igen.

Det är både intressant, lärorikt och underhållande att läsa om dessa kvinnor och deras liv vid 1800-talets början. Man riktigt förstår hur mycket research författaren måste ha gjort. Eftersom Charlotta skrev dagbok under hela sitt liv så finns det mycket material som detaljerat berättar om hovlivet på denna tid. Böckerna har en feministisk ton, trots att det begreppet nog inte fanns när dessa kvinnor levde. De levde i en värld helt dominerad av män, men de vill ändå styra sina egna liv. De var inte nöjda med att bara vara pjäser i någon annans spel.

Om man är intresserad av historia och vill få den till sig på ett mer lättillgängligt sätt så är denna bok, och dess föregångare, ett perfekt val.

Without you

Foto: adlibris.com/se

Förra sommaren, när jag skulle lämna Budapest, använde jag de sista ungerska pengarna till att köpa en bok på flygplatsen. Det var Without you av Saskia Sarginson. Jag började till och med att läsa den förra sommaren. Baksidan lockade med spänning och början levde upp till mina förväntningar. Sedan blev det segt. Jag hade inte lust att läsa och det kändes som att det inte hände något nytt. Boken blev liggandes och någon gång läste jag ett kapitel, utan att fångas och fortsätta. Nu bestämde jag mig för att det var dags att läsa färdigt. Och tro det eller ej men nu fångades jag av historien igen. Nu när jag började närma mig slutet blev det spännande igen och jag ville se hur det skulle gå. Någon annan kanske skulle uppleva det annorlunda men för mig kändes mitten som en transportsträcka, men som helhet är det ändå en bra bok.

Handligen utspelar sig i mitten av 1980-talet i Suffolk i England. 17-åriga Eva och hennes pappa är ute och seglar när det blir en väldig storm. Pappa Max räddas, men Eva kan inte hittas. Endast hennes flytväst återfinns. Max kan inte komma ihåg vad som hänt och mamma Clara går in i sin egen sorg och klandrar Max för att han inte tagit tillräckligt bra hand om Eva. Alla tror att Eva är död, utom hennes lillasyster Faith. Hon tror att Eva räddats av en vild "sälman" och att hon befinner sig på ön en bit från kusten. Ingen tror på Faith, eftersom det inte finns några tecken som tyder på att hennes teori skulle kunna stämma.

Historien berättas utifrån alla familjemedlemmars synvinkel. Vi får även följa Eva, som faktiskt är vid liv på ön så som Faith tror. Fast allt är inte vad det först verkar. En stor familjehemlighet nystas upp under berättelsens gång. En bok om familjeband, sorg, saknad, hopp och tro.

Sjöfararna

Foto: adlibris.com/se

Sjöfararna av Diana Gabaldon är 1040 sidor, så det är en riktig tegelsten. Jag har nu läst den på ungefär en vecka. Det är sådant man kan göra när man är ledig och inte har så mycket för sig. Det är ju också så att det hela tiden händer något i boken så man vill läsa visare och se hur det går.

Detta är tredje boken i serien om Claire och Jamie och det blir ju lite som att återse gamla vänner. Nu återser de varandra efter att ha varit skilda åt i 20 år. Claire var övertygad om att Jamie hade dött i slaget vid Culloden, men när det visar sig att han överlevt så går hon än en gång genom stenarna och tiden och förflyttas 200 år bakåt i tiden, för att kunna återförenas med sitt livs kärlek. Det är lite svårt att tänka sig att Claire nu snart blir 50 år. Hon är precis som tidigare, endast några silverstån i hennes bruna hår avslöjar att hon blivit äldre. Jag tycker väl att de borde märkas på något mer sätt. Mer än hårfärgen ändras väl mellan 28 och 48?

Även om Claire nu tror att de ska leva lugnt på Jamies ägor så vill ödet annorlunda och tar dem ända till Västindien. Eftersom Jamie blir otroligt sjösjuk så fort han kommer på en båt så var det svårt att föreställa sig hur de skulle kunna bli sjöfarare, som titeln antyder. Och mycket riktigt mådde han mycket dåligt, väldigt länge, men en liten kines som kunde akupunktur kunde till slut hjälpa. Allas misstänksamhet mot denna kines visar tydligt på hur folk såg på människor från andra kulturer på denna tid (1700-tal). Det var exotiskt men det gick inte att lita på folk som inte var som en själv. Även om mycket har förändrats sedan dess och många av oss är mer beresta så kan man fortfarande se dessa åsikter när det kommer till kritan, speciellt nu med alla flyktingar som sprids över Europa.

Tv-serien har nyss visat andra boken men det är kontrakt skrivet för att spela in en tredje och fjärde säsong så nästa år räknar jag med att kunna se denna bok i tv-serieformat. Vill man läsa böckerna så tycker jag att man ska börja från början. Var beredd på tjocka böcker, men det är underhållande så det går bra ändå.

Bridget Jones Mad about the boy

Foto: adlibris.com/se

Jag har läst de två tidigare böckerna som Helen Fielding skrivit om Bridget Jones. I min C-uppsats i svenska gjorde jag till och med en jämförelse mellan Bridget Jones dagbok och Norrtullsligan av Elin Wägner. Följaktligen tyckte jag att det var rätt så givet att jag skulle läsa Bridget Jones Mad about the boy. Det har ju nu kommit ut en trailer om en ny film om Bridget och hur hon blir med barn. När jag såg den insåg jag att det var lämpligt att ta tag i boken. Även om de två första filmerna inte är exakt som de två första böckerna så kan man tydligt se att de har böckerna som förlagor. Denna tredje bok verkar inte ha någon enda liten likhet med den nya filmen (ett uttalande jag gör med säkerhet trots att jag inte sett filmen).

I denna bok har Bridget hunnit bli 51 år och hon har varit änka i fem år. Hon har två små barn och saknar Mark så att det stundtals är rent plågsamt. De var lyckligt gifta tills han plötsligt dog (mina som exploderade på människorättsadvokatuppdrag i Sudan, tror jag...).

Vännerna tycker nu att Bridget måste ta tag i dejtandet igen, eftersom hon i princip är en pånyttfödd oskuld vid det här laget. Via Twitter träffar hon 29-årige Roxter, som delar hennes humor och blir hennes "toyboy". Känner man Bridget så vet man att inget någonsin går speciellt smidigt för henne och det har inte ändrats. Att jonglera två småbarn (och allt vad det innebär), ny älskare, manusskrivande (som kan bli ny karriär), sociala medier, bantande, vänner och att hänga med i modetrender blir ju i princip omöjligt till slut. Fast det är ju underhållande att som läsare följa hennes bravader, även om denna bok har en allvarligare underton än de tidigare. När Bridget till slut inser att det inte funkar och att hon bara måste acceptera läget och inse att hon bara borde fokusera på barnen och låta dagarna gå, (även om hon kommer vara ensam resten av livet), så kan jag inte låta bli att börja gråta. Jag är inte helt säker om det berodde mest på Helen Fieldings författarskap eller mina egna problem och ömma punkter...

Kan väl också säga att jag tidigt i boken insåg att det fanns en helt annan man i Bridgets närhet som naturligtvis skulle vara mycket passande för henne. Fast hon måste ju få hela toyboy-grejer ur sitt system innan hon ens kan se någon annan. Bra bok i vilket fall som helst!

Övertalning

Foto: bokus.com

Övertalning gavs ut först efter Jane Austens död. Den har en mognare hjältinna än alla hennes andra böcker. Anne Elliot har hunnit bli 27 år och hennes chanser på äktenskapsmarknaden anses inte längre vara stora, om de nu någonsin varit stora (hennes far och storasyster har nog aldrig tyckt det). Upptakten till romanen är att Anne som 19-åring blev övertalad att bryta förlovning med den man hon älskade, för att han inte hade varken ställning eller pengar. Hon har aldrig slutat älska honom och han gjorde senare karriär inom flottan och fick både kaptenstitel och förmögenhet.

Det är inte svårt att känna sympatier för Anne. Hon är en oerhört godhjärtad och tålmodig person. Trots att hennes familj i princip aldrig bryr sig om henne och hennes åsikter så är hon vänligheten själv. Hon lider endast i tysthet och propsar inte på att göra sina tankar hörda. Som tur är finns det vänner som uppskattar henne, utan det hade det känts nästan omänskligt att vara så vänlig och tålmodig som Anne är.

Naturligtvis dyker kapten Wentworth upp i Annes liv igen, och alla som läst Jane Austen vet hur det alltid slutar. Vägen dit är dock krokig och andra alternativ för både Anne och kapten Wentworth måste synas och förkastas.

Första gången jag försökte läsa en bok av Jane Austen var i tonåren. Jag orkade då inte mer än hundra sidor innan jag gav upp. Det var ju inte alls samma sak som att se det på tv och det gick så långsamt. Nu har jag läst fem av hennes sex romaner och jag tycker att det är mycket trivsamt, ibland roligt, och som bokens efterord påpekade mer samhällssatir än romantik. Mitt tonårsjag hade nog räknat med mer romantik men nu som vuxen, (när jag vet vad jag kan förvänta mig) så tycker jag mycket bra om Jane Austens böcker.

Barkhes döttrar

Foto: cron.se

Barkhes döttrar av Bodil Mårtensson är den första i en trilogi om familjen Barkhe. Det är mitten av 1600-talet och Skåne tillhör Danmark. Frans Barkhe är länsman i Helsingborgs slottslän och han styr med järnhand, även hemma på Barkhehus. När boken börjar ska hans andra fru just föda hans sjätte barn. Eftersom han bara har döttrar sedan tidigare och kungen har påpekat hur viktigt det är med en son som kan ta över så är Barkhe minst sagt angelägen om att det blir en son denna gång. Då detta är upptakten till boken så säger det sig ju nästan själv att det inte går som han önskar.

Vi får även följa Barkhes döttrar. Hanna, som är äldst och första fruns enda barn, är fjorton år och anses vara giftasvuxen nu. Hon måste använda all sin list och klokhet när hon måste kämpa mot Barkhes frilla Elna. Elna är en hemsk kvinna, och fastän hon bara är sjutton år och en köpmans dotter har hon bestämt sig för att med alla medel få makt över Barkhe och hans hus. Jag förstår att det är enda sättet för henne att komma någonstans i det samhället som var då. Kvinnor hade ju ingen egen makt, men det går inte att tycka om henne eller känna sympati för henne, för hon är helt vidrig.

Krig mot Sverige hotar också och en hel del politiskt spel får man också läsa om. Även om inte jag är någon historieexpert så känns det trovärdigt och historiskt korrekt. Jag kommer med spänning fortsätta att lyssna på de följande två böckerna också.

Simma med de drunknade

Foto:adlibris.com/se

Lars Mytting har tidigare skrivit en bok om ved. Det låter otroligt tråkigt tycker jag, så jag var inte superentusiastisk över att läsa Simma med de drunknade. Till att börja med kvarstod den känslan. Det var en långsam start och jag drogs inte in direkt. Sedan hände något... Ju mer jag läste desto mer drogs jag in och desto mer ville jag läsa. Till slut ville jag inte lägga boken ifrån mig. Jag ville bara få veta hur allt hängde ihop. För som i en deckare uppdagades och löstes mysteriet, allt eftersom.

Edvard växer upp på en potatisgård i Norge, med sin farfar. När han är i 10-årsålder får han reda på att hans föräldrar dog i Frankrike och att han själv, då som treåring, var försvunnen i fyra dagar. Hans farfar vill inte prata om detta så det är först efter farfaderns död som Edvard får anledning och möjlighet att börja forska i sitt och sin familjs förflutna. Det som drar igång allt är att en fantastisk vacker kista, gjord av Edvards farfars bror, har stått och väntat på att farfadern skulle dö. Edvard hittar också kuvert med familjemedlemmarnas namn. Intressant fakta avslöjas i dessa kuvert och får Edvard att ge sig ut i världen för att finna svar. Han får resa runt i Europa och rota i hemligheter från andra världskrigen men vissa spår leder tillbaka ända till slutet av 1800-talet.

Att berätta mer vore att säga för mycket. Man måste få läsa och uppleva själv. Jag rekommenderar verkligen denna bok. En av de bästa jag läst på senare tid!

Glada hälsningar från Missångerträsk

Foto: cdon.se

Jag kände att jag behövde något lättsamt som gick snabbt att läsa och då valde jag verkligen rätt när jag tog Glada hälsningar från Missångerträsk av Martina Haag ur bokhyllan. På två dagar har jag läst denna bok. Den var lättsam, lättläst och rolig. Eftersom mina elever läser böcker och skriver bokrecensioner just nu så har även jag läst en del på lektionerna. Idag började jag skratta högt när jag läste så jag fick lov att berätta för elverna vad som var så roligt.

Nadja är bokens huvudperson. Hon är 44 år och eftersom hon inte kan bli gravid och inte ens har en man så står hon i kö för att få adoptera som ensamstående. Precis när hon tror att hon ska få sin dotter från Kina så ändras adoptionsreglerna och ensamstående får mycket svårare att adoptera. Hennes enda chans är att kunna visa att hon är gift, inom en månad. Hon gör en deal med sin syster. Systern ska fixa en man åt henne om hon åker upp till Missångerträsk i Norrland och passa systerns rullstolsburna svärfar medan systern och hennes man åker till Paris för att blåsa liv i sitt äktenskap.

Naturligtvis är det upplagt för missförstånd och komplikationer. Systerns svärfar lägger sig i planerna och försöker para ihop Nadja med sin gudson, (som alltså inte vet något om adoptionsproblemen). Naturligtvis är det äkta kärlek som till slut segrar. Fast det först efter diverse förvecklingar och problem, som ofta är skrattretande roliga att läsa om.

Americanah

Foto: adlibris.com/se

Jag läste någonstans att Chimamanda Ngozi Adichie sagt att hennes bok Americanah handlar om kärlek och hår. Jag tycker att det känns som en lite förenklad beskrivning. Jag skulle säga att den handlar om ras, identitet och att hitta sin plats i livet och på jorden.

Ifemelu är bokens huvudperson. Hon är född och uppvuxen i Nigeria men åker till USA efter college. Där upptäcker hon att hon är svart. Färgen på hennes hud har aldrig tidigare varit något som hon tänkt på. Till att börja med är livet i det nya landet inte så lätt och hon förlorar kontakten med pojkvännen Obinze. Det är genom en ny pojkvän som hon får uppehållstillstånd och jobb, (en vit och rik pojkvän). Det förhållandet håller inte men Ifemelu har fått in foten i den amerikanska kulturen. Hon startar en blogg om ras och detta kan hon faktiskt leva på. Hon får även en stipendium till Princeton och det går 12 år innan hon bestämmer sig för att återvända hem. Det visar sig att det inte är så enkelt att återvända. På 12 år har hon hunnit skaffa sig en hel del amerikanska vanor.

Boken var lång och bitvis kändes det som att samma budskap hade kunnat förmedlas på lite färre antal sidor. Det var intressant att läsa om en kultur som är helt olik min egen men jag insåg också att jag inte riktigt hade referensramarna till att föreställa mig allt i boken. Jag vet i princip inget om att leva i Nigeria så när det beskrevs hur Obinze skulle ta på sig en kaftan när han skulle på en fest så insåg jag att jag föreställt mig honom i kostym. Kanske hade han kostym på jobbet, men att kaftan var ett plagg som var ett alternativ fanns inte riktigt i min föreställningsvärld. Fast å andra sidan så är det ju givande att få vidga sina vyer genom litteratur. Så om man vill läsa om något som ligger utanför de referensramar som de flesta av oss svenskar har så är denna bok ett bra alternativ. Samtidigt så tror jag att upplevelsen av att komma till en ny kultur kan appliceras på helt andra kulturer också. Det behöver ju inte vara Afrika och Nordamerika. Det kan lika gärna vara Asien och Europa. Känslorna som uppstår i mötet och krocken med en ny kultur liknar nog varandra oavsett vilka kulturer det handlar om.

Den oväntade resan

Foto: adlibris.com/se

När jag pluggade i Karlstad så gick jag på en konsert med bröderna Ådahl. De hade gett ut en ny skiva, Roots, som jag också köpte. Det jag visste om dem då var att de vunnit Melodifestivalen och att Frank var rösten till lejonkungen. Frank sade nästan ingenting, utan det var Simon som skötte allt mellansnack. Nu var det länge sedan jag lyssnade på cd-skivan jag köpte då, men nu när jag läst Simons självbiografi Den oväntade resan, så har jag plockat fram den igen.

Det är fascinerande att läsa om Simons liv. Han växte upp i en kristen familj, men någonstans längs vägen så tröttnade han på kyrka och religiositet. Han tyckte att det bara var tomt prat och yta. Det var inte på riktigt. Han försökte verkligen lämna Gud, men Gud ville inte lämna honom. Att läsa om allt han upplevt har fler gånger rört mig till tårar. Han har fått vara med om så mäktiga saker. Han skriver att han vill berätta om att Guds nådegåvor är till för alla kristna, att de är på riktigt och att vi kan få vara med om samma saker som apostlarna. Jag har inte sett mycket sådan i mitt liv, och det skulle verkligen vara fantastisk att få uppleva mer. Simon säger att det inte handlar om religion utan om en relation. Att Gud vill ha en relation med oss.

Vill man läsa en bok om mirakler, som händer helt vanliga människor, så ska man läsa den här boken.

Kallt som i graven

Foto: http://fabbethomas.blogg.se

Just nu läser alla mina eller i svenska böcker. De fick några olika alternativ att välja på. Några av böckerna hade jag själv inte läst så jag läste en av dem; Kallt som i graven av Robert Swindells.

Boken handlar om 17-årige Link som rymmer hemifrån p.g.a. en hemsk styvpappa. Link kommer till London, men det är inte lätt att få jobb och bostad där, så han blir uteliggare. Den hårda vägen får han lära sig om livet på gatan. Varannat kapitel är skrivet ur Links perspektiv.

Varannat kapitel är skrivet ur ett helt annat perspektiv. Då är det en medelålders man som är berättarjaget. Han har lämnat militären, men tycker inte att det är någon ordning i samhället. Speciellt uteliggare stör han sig på. Så han bestämmer sig för att rensa upp lite på gatorna.

Växlandet mellan Link och mördaren gör boken spännande och man vill veta hur det ska gå. Kommer Link att råka illa ut eller kommer mördaren att åka fast? Det är en lättläst bok som säker många skulle gilla.

After you

Foto: adlibris.com/se

Nu har jag läst After you av Jojo Moyes. Jag önskade mig den i julklapp eftersom den är en fortsättning på Me before you, som jag tyckte var en jättebra bok. Den här boken är inte lika bra som sin föregångare, men det är ju alltid roligt att de hur det går för karaktärer som man tycker om.

Förra boken slutade ju med Wills död och arvet han efterlämnade till Louisa, för att hon skulle kunna göra något av sitt liv. I början reste hon runt i Europa men nu har hon med hjälp av Wills advokat köpt en lägenhet i London och försöker där skapa sig ett liv. Problemet är att det inte går så bra. Hon saknar Will och lägenheten känns inte som hemma. Hon har ett jobb i en bar på en flygplats, men för övrig händer inte mycket i hennes liv. Allt detta förändras när hon ramlar ner från taket på sitt hus. Då träffar hon sjukvårdaren Sam, blir tvingad av sin pappa att gå med i en stödgrupp för sörjande och en oväntad gäst dyker upp och vänder upp och ner på allt.

Det är svårt att föreställa sig hur man skulle bete sig om man var i Louisas situation. Ingen som stått mig så när har dött... Jag kan ändå tänka mig att det är livsomvälvande. Will och Louisa förändrade varandra. Han fick henne att se mer av världen och mer av sitt eget värde. Att förlora honom var naturligtvis ett hårt slag för henne. Det är trevlig att följa henne på hennes väg mot att gå vidare i livet, och inse att hon kan älska igen och ha roligt, utan att det förminskar det som hon hade med Will.

Om man läst första boken tycker jag att man ska läsa denna också, men framför allt... Läs den första boken om du inte gjort det! Den kommer på film i sommar :-)

Brott och straff

Foto: adlibris.com/se

I december började jag läsa Fjodor Dostojevskijs Brott och straff. Jag läste den på universitetet och har länge tänkt att jag skulle vilja läsa om den. Mitt minne var att det var en bra bok, som jag skulle vilja läsa igen, i lugn och ro. Mitt andra möte med denna bok blev inte alls som jag förväntade mig. Det har tagit mig fyra månader, att på ren vilja, ta mig igenom den. Stundtals var den så tråkig... Hela kapitel kunde vara ett samtal där en teori diskuterades. Alla karaktärer var konstiga och många betedde sig helt bisarrt. När det hände lite och det verkligen handlade om karaktärerna och deras relationer till varandra så var det helt okej. Däremellan var det dock riktigt påfrestande ibland.

Jag kom ihåg att det handlar om studenten Raskolnikov, som mördar en pantlånerska och sedan har ångest över det. Nästan hela boken har han ångest, feber och vanföreställningar. Alla andra karaktärer verkar finnas där för att driva på Raskolnikovs historia, få honom att reagera och handla, eller inte handla. Även om några av de andra karaktärerna har sina egna historier så är detta Raskolnikovs berättelse och de andra spelar bara biroller. Allt utspelar sig under en sommar S:t Petersburg. Flera gånger måste jag påminna mig om att det är sommar och varmt. Det ryska och deprimerande får mig hela tiden att föreställa mig vinter, hårt väder.

När jag bara hade läst den här boken en gång så skulle jag nog ha rekommenderat den, eftersom den trots allt är en klassiker. Nu när jag läst den igen så skulle jag säga att man bör vara medveten om att man tar sig an en tegelsten som är tung på mer än ett sätt.

Den andra kvinnan

Foto: cdon.se

Vid den senaste bokcirklen så valdes Therese Bohmans Den andra kvinnan som nästa bok att läsa. Boken var inte så tjock och den var rätt så lättläst. Jag kan väl inte säga att det var någon stor litterär upplevelse men när jag läst färdigt så gillade jag den ändå på något sätt, trots att jag stundtals under läsningen inte varit alls förtjust.

Boken handlar om en ung kvinna, (jag tror att hon kan vara i 25-årsåldern, men det sägs aldrig), som jobbar i köket på Norrköpings lasarett. Hon bor i en liten lägenhet, har inte så många vänner och ser nog sig själv som en betraktare av livet. Alla andra har liv som pågår runt henne, men inget händer henne. Hon tycker inte att hon passar in. På ett sätt så ser hon sig själv som billig, vulgär och sämre än andra. Å andra sidan så har hon författardrömmar, har läst litteraturvetenskap och ser ner på andra som inte fattar hur patetiska de är när de försöker vara politiskt korrekta. Hon inleder en affär med en medelålders läkare på sjukhuset. Hon tycker att han ser och uppskattar henne på ett sätt som ingen gjort tidigare. På en fest hos hennes vännina träffar hon en tjej som hon genast dras till. De inleder en vänskap som stundtals gränsar till romans. Senare visar det sig att denna tjej är dotter till läkaren, och det ligger nära till hands att tro att vänskapen, i alla fall delvis, bygger på dotterns vilja att hämnas på en far som hon tycker övergett henne.

Slutet är oväntat, och det var nog det som gjorde boken för mig. Om allt bara runnit ut i sanden utan att något egentligen hände så hade boken känts så slätstruken. Eftersom något som inte jag väntat mig hände så känns det som att det blev något av det i alla fall. Jag tänker att boken handlar mycket om ensamhet, eller rädslan för ensamhet. Jag tror att många kan känna igen sig i det. Det kan jag i alla fall. Jag tror inte att jag är ensam om att vara rädd för den långvariga ensamheten. Att bli ensam i livet, för alltid... Att alla ska gå vidare med sina liv och att man själv ska bli ensam kvar. Fast om jag ska lyssna på boken så tycks den säga att saker kan hända, som gör att man kan förändra sitt liv. Även om just det som händer inte tar en ur ensamheten så ger det möjlighet till förändringar, som kanske kan leda till nya saker, som kanske kan ta en ur ensamheten. Lite hoppfullhet alltså...

Jorden runt på 80 dagar

Foto: adlibris.com/se

Jag läste början av Jorden runt på 80 dagar, av Jules Verne, med mina elever. Efter det så fortsatte jag att läsa resten av boken själv, eftersom jag inte läst den tidigare. Trots att den skrevs för så länge sedan så är den fortfarande underhållande.

Phileas Fogg är en högst excentrisk engelsman. Han lever enligt strikta regler och gör samma sak vid samma tidpunkt, varje dag. Han avskedar sin betjänt för att rakvattnet inte är exakt rätt grad. Det är då fransmannen Passepartout kommer in i hans liv, som hans nye betjänt. Phileas Fogg slår vad med några andra herrar på Reformklubben om att han ska kunna resa runt jorden på 80 dagar. Passepartout som trodde att han skulle få ett lugnt och behagligt liv är först inte så glad över detta äventyr. Med tiden blir han dock väldigt engagerad i det, och gör allt för att hjälpa Phileas Fogg att vinna vadet. Deras resa försvåras av att detektiv Fix förföljer dem, för att han tror att Phileas Fogg rånat the Bank of England. De hinner uppleva många äventyr på sin resa, bl.a. räddar de en ung indiska från att bli bränd på sin döda makes gravbål. 

Det märks att boken är från 1800-talet eftersom England har kolonier i stora delar av världen. Det förekommer inte så många kvinnor i boken och de som är med åstadkommer inte mycket, de har mest behov av att räddas och tas om hand. Hade boken skrivits idag så hade det nog varit annorlunda med den saken. 

Det är roligt att boken har speciella karaktärer och att de beskrivs rätt så ingående. Däremot så tror jag hade man kanske skulle ha svårt för att umgås med dem om de fanns på riktigt. Historien är underhållande och jag förstår att man har fortsatt att göra film, även på senare tid, med denna historia som grund. En bra bok, en klassiker, som kan rekommenderas till både barn och vuxna.

Slända i bärnsten

Foto: adlibris.com/se

Det har inte blivit så mycket läst de senaste månaderna. Orken och tiden har inte riktigt funnits. Jag har till och med börjat på flera böcker, något jag brukar undvika. Nu på slutet har jag haft fyra påbörjade böcker... Nu har jag dock läst ut en av dem. Slända i bärnsten av Diana Gabaldon är andra boken i serien om Claire och Jamie.

Denna bok tar inte riktigt vid där den förra slutade. Istället har det gått tjugo år och Claire har levt i sin  egen tid (på 1900-talet), men sin och Jamies dotter Brianna. Nu är hon dock reda att berätta för sin dotter om vem hennes riktiga far är och när han levde. Det är inte så svårt att förstå att Brianna har svårt att tro på att hennes mamma färdats i tiden och levt på 1700-talet, där hon mött och förälskat sig i Jamie (som är Briannas riktiga far). Sedan får man följa Claire och Jamie och vad som hände efter att första boken slutade och fram till att Claire återvänder till din egen tid.

Under läsningens gång funderar jag ju på vad som kan ha hänt som fått Claire att lämna Jamie. Och vad som sedan hindrat henne från att återvända till honom. Eftersom jag vet att det finns många fler böcker så vet jag ju att de kommer ses igen, men i nuläget så var det nog helt enkelt så att Claire var övertygad om att Jamie var död, och att det inte fanns något för henne att återvända till. Efter att hon valt att ge upp all modern bekvämlighet och allt som var bekant och tryggt för att stanna hos Jamie i 1700-talet så måste det ha känns som en otrolig förlust att mista honom. Att hon också gick tillbaka till sin första man och levde med honom tills han dog kan inte ha känns annat än konstigt. Det måste ha varit en stor lättnad när hon berättade allt för Brianna, och inte behövde hålla allt hemligt längre.

När jag får tid kommer jag att fortsätta att läsa fler böcker i serien, men nu får jag lov att ta tag i de andra böcker som ligger påbörjade, men inte avslutade.