Jorden runt på 80 dagar

Foto: adlibris.com/se

Jag läste början av Jorden runt på 80 dagar, av Jules Verne, med mina elever. Efter det så fortsatte jag att läsa resten av boken själv, eftersom jag inte läst den tidigare. Trots att den skrevs för så länge sedan så är den fortfarande underhållande.

Phileas Fogg är en högst excentrisk engelsman. Han lever enligt strikta regler och gör samma sak vid samma tidpunkt, varje dag. Han avskedar sin betjänt för att rakvattnet inte är exakt rätt grad. Det är då fransmannen Passepartout kommer in i hans liv, som hans nye betjänt. Phileas Fogg slår vad med några andra herrar på Reformklubben om att han ska kunna resa runt jorden på 80 dagar. Passepartout som trodde att han skulle få ett lugnt och behagligt liv är först inte så glad över detta äventyr. Med tiden blir han dock väldigt engagerad i det, och gör allt för att hjälpa Phileas Fogg att vinna vadet. Deras resa försvåras av att detektiv Fix förföljer dem, för att han tror att Phileas Fogg rånat the Bank of England. De hinner uppleva många äventyr på sin resa, bl.a. räddar de en ung indiska från att bli bränd på sin döda makes gravbål. 

Det märks att boken är från 1800-talet eftersom England har kolonier i stora delar av världen. Det förekommer inte så många kvinnor i boken och de som är med åstadkommer inte mycket, de har mest behov av att räddas och tas om hand. Hade boken skrivits idag så hade det nog varit annorlunda med den saken. 

Det är roligt att boken har speciella karaktärer och att de beskrivs rätt så ingående. Däremot så tror jag hade man kanske skulle ha svårt för att umgås med dem om de fanns på riktigt. Historien är underhållande och jag förstår att man har fortsatt att göra film, även på senare tid, med denna historia som grund. En bra bok, en klassiker, som kan rekommenderas till både barn och vuxna.

Slända i bärnsten

Foto: adlibris.com/se

Det har inte blivit så mycket läst de senaste månaderna. Orken och tiden har inte riktigt funnits. Jag har till och med börjat på flera böcker, något jag brukar undvika. Nu på slutet har jag haft fyra påbörjade böcker... Nu har jag dock läst ut en av dem. Slända i bärnsten av Diana Gabaldon är andra boken i serien om Claire och Jamie.

Denna bok tar inte riktigt vid där den förra slutade. Istället har det gått tjugo år och Claire har levt i sin  egen tid (på 1900-talet), men sin och Jamies dotter Brianna. Nu är hon dock reda att berätta för sin dotter om vem hennes riktiga far är och när han levde. Det är inte så svårt att förstå att Brianna har svårt att tro på att hennes mamma färdats i tiden och levt på 1700-talet, där hon mött och förälskat sig i Jamie (som är Briannas riktiga far). Sedan får man följa Claire och Jamie och vad som hände efter att första boken slutade och fram till att Claire återvänder till din egen tid.

Under läsningens gång funderar jag ju på vad som kan ha hänt som fått Claire att lämna Jamie. Och vad som sedan hindrat henne från att återvända till honom. Eftersom jag vet att det finns många fler böcker så vet jag ju att de kommer ses igen, men i nuläget så var det nog helt enkelt så att Claire var övertygad om att Jamie var död, och att det inte fanns något för henne att återvända till. Efter att hon valt att ge upp all modern bekvämlighet och allt som var bekant och tryggt för att stanna hos Jamie i 1700-talet så måste det ha känns som en otrolig förlust att mista honom. Att hon också gick tillbaka till sin första man och levde med honom tills han dog kan inte ha känns annat än konstigt. Det måste ha varit en stor lättnad när hon berättade allt för Brianna, och inte behövde hålla allt hemligt längre.

När jag får tid kommer jag att fortsätta att läsa fler böcker i serien, men nu får jag lov att ta tag i de andra böcker som ligger påbörjade, men inte avslutade.