Främlingen

Foto:adlibris.com/se

I tisdags läste jag ut Främlingen av Diana Gabaldon. Min mamma har haft denna bok i bokhyllan länge och hon har även läst alla uppföljare. Mitt intresse väcktes när tv-serien kom och min syster såg den och berättade hur bra den var. Då tänkte jag att jag ska nog läsa de där böckerna i alla fall. För jag ville läsa innan jag såg tv-serien. Så nu när jag läst färdigt första boken så har jag börjat titta på tv-serien, som är baserad på denna, den första boken, i serien.

Boken börjar 1945 och Claire reser till Skottland med sin man Frank för att de ska få tid att lära känna varandra igen efter att ha varit ifrån varandra under kriget. Det kan inte vara lätt att som nygifta skiljas åt av ett krig, men de verkar ändå rätt så nöjda med varandra och livet, nu när kriget är över. Lugnet blir dock kortvarigt, för på en kulla bland högländerna, i en cirkel av stenar, förändras Claires liv på ett dramatiskt vis. Hon dras genom en spricka i en av stenarna, genom tiden, tillbaka 200 år. Först tror hon att hon har hamnat i en filminspelning av en historisk film. Sedan blir hon tillfångatagen av några skottar, efter att de räddat henne från att bli våldtagen av en engelsk kapten (som råkar vara en förfader till hennes man). Under kriget var Claire sjuksköterska vid fronten och kunskaperna hon fick då får hon snabbt användning för nu. I skottarnas grupp finns den unge, snygge Jamie och Claire drar rätt hans axel som gått ur led. Att detta är början på en kärlekshistoria mellan Claire och Jamie förstår man, men det blir mycket spänning och problem framöver.

Om man föreställer sig att man skulle dras 200 år tillbaka i tiden så föreställer jag mig att man skulle blir rätt så rädd. Kanske rent av få lite panik. Claire däremot tar det rätt så lugnt. Det tar ett litet tag innan hon är övertygad om vad som hänt, men hon håller hela tiden huvudet kallt och berättar inte för någon om vad som hänt. Hon har sinnesnärvaron att inse att folk inte skulle tro på henne och att det bara skulle skapa problem att berätta sanningen. Jag vet inte riktigt hur realistisk den reaktionen är. Men å andra sidan så är ju hela grejen med tidsresor orealistisk också... När hon väl berättar för Jamie så tar även han denna information mycket lugnt. Han litar på henne, även fast det låter helt knäppt. Anmärkningsvärt lugn även hos honom alltså.

Jag tyckte mycket om denna bok. Jag drogs genast in i den och ville bara läsa vidare. Stundtals satt jag bara och mös och njöt av den känsla den gav mig. Det var ett tag sedan jag fick den känslan av en bok och det var mycket angenämt att uppleva den igen. På många sätt är det kanske en trivial bok, utan något större djup, men jag dras med i kärlekshistorien och alla problem som dyker upp och bara det att boken kan göra det med mig har ett stort värde. Jag kommer fortsätta med nästa bok så fort jag åker hem till mamma och kan låna den.

Soul surfer

Foto: adlibris.com/se

Först såg jag filmen Soul surfer och sedan började jag följa Bethany Hamilton på Instagram och nu har jag läst hennes bok Soul surfer. 

Bethany har surfat sedan hon var liten. Båda hennes föräldrar kom till Hawaii för att de ville surfa och blev sedan kvar. Även hennes bröder är aktiva i sporten. När Bethany var 13 år blev hon attackerad av en haj och förlorade sin vänsterarm. Boken handlar om attacken, men framförallt om hennes väg tillbaka. Hon berättar mycket om sin tro på Gud och hur den hjälpt henne. Hajattacken gjorde Bethany till en kändis och hon tänker att hon ska använda sitt kändisskap för att göra gott och berätta om Jesus.

Jag tycker att Bethany verkar vara en fantastisk människa. Det är så starkt gjort att inte deppa ihop utan bara ta tag i livet igen, trots att hon förlorat en arm. Hon fick lära sig surfa med nya tekniker och har trots sitt handikapp kunnat bli en professionell surfare. När man tänker efter så inser man att det finns mycket som blir svårt att göra med bara en arm... och att paddla sig ut på en surfingbräda med bara en arm måste ju bli dubbelt så jobbigt och vara en klar nackdel i tävlingar. Att hon hela tiden litade på Guds kärlek till henne är också imponerande. Många skulle kanske börja tvivla vid stora motgångar. Fast å andra sidan är det ju just då som man behöver sin tro som mest, så det var helt rätt tänkt av henne tycker jag.

The girl on the train

Foto: adlibris.com/se

När Paula Hawkins bok The girl on the train dök upp i min bokcirkel så kändes det som att jag sett den någonstans förut. Efter lite efterforskning så visade det sig att jag hade rätt. Jag följer Reese Witherspoon på Instagram och hon tipsar ibland om böcker hon läser och gillar. Hon hade tipsat om denna bok för att den var så spännande, och även berättat att den ska bli film. Detta gjorde att jag blev lite extra nyfiken. Det gick lite trögt i början av min läsning men det hade nog mindre med boken att göra än med min egen brist på energi.

Bokens huvudperson heter Rachel om hon pendlar in till London med tåg varje dag. Nästan varje dag stannar tåget en stund på samma ställe, så att Rachel kan titta in i trädgården hos ett par som hon tycker ser fantastiskt lyckliga och lyckade ut. Hon fantiserar ihop ett helt liv åt detta par, som hon inte alls känner på riktigt.

Ganska snart förstår man att Rachel har problem. Hon har blivit av med jobbet och förlorat sin man, p.g.a. att hon dricker för mycket. Hon fortsätter dock att pendla in till London, för hon vill inte berätta för Cathy, som hon bor hos nu, att hon blivit av med jobbet. Jag tycker inte att det är så lätt att tycka om Rachel hela tiden. Stundtals kändes det som att boken inte hade några sympatiska karaktärer. Kan detta bero på att jag har svårt att identifiera mig med Rachels alkoholism? Jag tycker nämligen att det är lättare att tycka om henne när hon är nykter. Hon gör så dumma grejer när hon druckit och när hon gör det så blir jag irriterad på henne.

En dag ser Rachel något hon inte väntat sig i den trädgård där hon tittar in varje dag. Detta sätter igång en hel serie av händelser, som blir bokens mysterium. Rachel vill lösa mysteriet och det vill jag också. Jag räknade ut hur det låg till men inte så fasligt långt före det uppdagades.

Boken har två andra stora kvinnoroller, och varannat kapitel är  skrivet från något av deras perspektiv. Det är ofta intressant när man kan få läsa om samma händelser från olika synvinklar. Det ska bli spännande att se filmen när den är klar, men än så länge så är det endast dessa tre kvinnoroller som är tillsatta.

Denna bok har jämförts med Gone girl och de har vissa likheter, t.ex. växlandet mellan olika karaktärer och mysteriet med en försvunnen kvinna. Den här boken är dock inte lika raffinerande och originell, men den är helt klart spännande.

Död tills mörkret faller

Foto: cdon.se

Jag har inte sett tv-serien True blood. Fast jag har ju hört talas om den. Jag hittade de tre första böckerna som serien bygger på, som ljudböcker, och till ett så bra pris att jag slog till. De senaste dagarna har jag lyssnat på den första av Charlaine Harris böcker; Död tills mörkret faller. 

Sookie Stackhouse är huvudperson, och hon är inte som alla andra. Hon kan läsa folks tankar. Man skulle ju kunna tänka sig att det vore en kul egenskap, men Sookie tycker mest att det är jobbigt och anstränger sig allt som oftast för att ha en mur mellan sin hjärna och alla andras.

Vampyrer lever öppet i samhället, anses vara offer för ett virus, och dricker syntetiskt blod. Bill levde under amerikanska inbördeskriget och har följaktligen hängt med ett tag. När Bill och Sookie träffas uppstår kärlek. Det Sookie tycker är det bästa med Bill är att hon inte kan läsa hans tankar och bara kan slappna av när hon är med honom.

Boken handlar om Sookies och Bills begynnande kärlekshistoria, men också ett mordmysterium, då kvinnor som gillar vampyrer börjar dödas. Detta är inte litteratur med hög kvalitet och det är lite trivialt, men det är också underhållande. På många sätt tycker jag att det är lite som en Harlequin-roman, fast med vampyrer. Sookie är oskuldsfull och har en känsloregister som mycket liknar det som kvinnorna i just Harlequin-romaner uppvisar. Troligtvis hade jag tyckt att detta var ännu bättre när jag var yngre. :-)

Katedralen vid havet

Foto: cdon.se

Jag hade fått höra från mer än en person att Katedralen vid havet av Ilfonso Falcones skulle vara en helt fantastisk bok. Problemet med att få höra sådan är att man bygger upp höga förväntningar, ibland så höga att boken i fråga får svårt att leva upp till dem. Så blev det denna gång. Jag tyckte helt klart att det var en bra bok, men eftersom jag hört att den skulle vara så fantastisk så blev känslan ändå att den inte riktigt levde upp till den beskrivningen. Däremot så tyckte jag att Johan Rabaeus var mycket bra som uppläsare. Han läste med stor inlevelse och gav olika röster till karaktärerna. Det är nog den bästa uppläsningen jag hört på länge.

Boken utspelar sig i 1300-talets Spanien, mest i Barcelona. Feodalsystemet gör livet svårt för bönderna, som måste lyda och tjäna sina herrar. Att markens herre kan lägra bruden på hennes bröllopsnatt är en rättighet som man snabbt stiftar en hemsk bekantskap men i boken. Bonden Bernat tvingas se på när hans unga brud Francesca våldtas och blir sedan tvingad att göra samma sak han, så att ingen senare kan säga att det är herrens barn. Hans fru blir inte sig själv efter detta och hon kan inte knyta an till pojken hon föder. Bernat tvivlar inte på att det är hans son, då de båda har samma födelsemärke ovanför ögat som alla män i deras släkt. Francesca tvingas sedan överge sitt hem för att bo på godset och amma herrens egen son. Bernat flyr då med sin lille son till Barcelona, där de har möjlighet att få sin frihet, (om ingen hittar dem innan utsatt tid går ut).

Det är en hemskt eländig start på boken. Jag tycker så synd om Francesca och Bernat. De kunde säkert fått en bra liv tillsammans om de fått en bättre start på sitt äktenskap. Det var verkligen helt sjukt hur herrarna kunde utnyttja börderna hur som helst. Mer elände följer senare i boken. Jag undrar vid flera tillfällen om det någonsin ska bli någon lycka för pojken Arnau, som sedan blir bokens huvudperson. Det klart att det är saker som går bra ibland men det är så mycket som går dåligt också.

Parallellt med Arnaus liv får man följa byggandet av katedralen Santa Maria del Mar. Han blir mycket engagerad i byggandet av den kyrkan då den är folkets kyrka, tillägnad jungfrun. Jungfrun som blir hans mor, då han inte har något minne av sin egen. Man får följa Arnaus resa från fattigdom till makt och rikedom i en tid då kyrkan och kungen hade stor makt, även över de rika.

Kafka på stranden

Foto: adlibris.com/se

Ända sedan jag läste en bok där huvudpersonen läste böcker av Haruki Murakami har jag tänkt att jag ska läsa något av honom. Det har inte blivit av förrän nu, när denna bok valdes av bokcirkeln. Kafka på stranden beskrivs som Haruki Murakamis bästa och konstigaste bok. Eftersom jag inte läst något annat av honom är det omöjligt att säga om det stämmer. Däremot kan jag säga att den var bra, och den var konstig.

Det handlar om en femtonårig kille som rymmer hemifrån. Det handlar också om en gammal man som kan tala med katter. De två verkar inte ha något med varandra att göra men till slut ser man samband och hur de påverkar varandras liv. Det är svårt att beskriva bokens handling utan att börja räkna upp märkliga händelser; som en hel skolklass som unisont förlorar medvetandet på en utflykt i bergen, ett makrillsregn, och hur gubben på KFC-loggan dyker upp.

Killen som kallas sig Kafka har fått en profetia uttalad över sig; en som mycket liknar den Oidipus fick. När han ger sig av hemifrån kunde man ju tro att han försöker undkomma profetian men han bestämmer sig senare för att försöka uppfylla de istället och på så sätt bli av med den. Det är däremot svårt att veta om han lyckas för alla frågor får inte svar och alla teorier kan inte styrkas eller avfärdas.

Boken är lång och jag kände mig inte så hågad att läsa den i början, men ju mer jag läste desto mer drogs jag in i den. Bitvis är den mycket vacker. Den är också filosofiskt och skruvad, och man skulle kanske kunna säga att den har drag av fantasy, fast jag tycker samtidigt inte alls att den känns som en fantasy-bok, (kanske är min definition av genren för snäv...). Även fast alla mina frågor inte får svar så störs jag inte så mycket av det. På något sätt förstår man att detta inte är en sådan bok som kommer att ge svar på alla frågor. Man måste vara beredd på att boken är speciell, men om man tror att man  gillar sådant, eller är beredd att testa så rekommenderar jag boken.

Hämnden bär Prada

Foto: adlibris.com/se

För flera år sedan läste jag Djävulen bär Prada av Lauren Weisberger. Jag förfasades och irriterades över den hemska chefen Miranda Priestley. Nu har jag läst fortsättningen; Hämnden bär Prada.

Det har gått 10 år sedan Andy lämnade jobbet som Mirandas assistent på tidningen Runway. Tillsammans med Emily, (som också varit Mirandas assistens) startar hon bröllopsmagasinet The Plunge. Det går bra för dem. Så bra att tidningskoncernen där Miranda jobbar vill köpa upp deras tidning. Andy hade trott att hon skulle slippa Miranda men nu är hon alltså tillbaka i hennes liv och Emily börjar återgå till den person hon var på Runway. Man skulle kunna säga att detta är bokens huvudspår men jag tycker att det som verkligen är grejen är att följa Andy genom bröllop, det första barnet och allt som hör det till, plus en del oväntade saker också,  för att till slut se henne landa som den person hon vill vara vid typ 36 års ålder.

Miranda är lika vidrig i denna bok som i den första, men jag upprörs inte lika mycket denna gång. Troligtvis för att det inte är någon nyhet i detta. Man förväntar sig inget annat av Miranda, hon är en minst sagt endimensionell karaktär. Det sägs att inspirationen till henne är Anna Wintour, chefredaktör på Vogue. Författaren till boken jobbade som hennes assistent under en tid där.

Det här får nog räknas som typisk chick-lit och ibland är det precis vad man vill ha.

Min pappa Ann-Christine

Foto: adlibris.com/se

På bara några dagar har jag läst Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine. Jag hade sett dem hos Skavlan så jag tyckte att det skulle bli intressant att läsa boken där Ester berättar om hur hennes pappa Åke blev Ann-Christine.

Kapitlen i denna bok är överlag väldigt korta, ibland bara några rader. Historien berättas inte kronologiskt utan det hoppar lite fram och tillbaka mellan Esters barndomsminnen och hennes vuxna kamp med att acceptera sin pappas livsval. Detta gör att boken känns episodisk och kanske gick det alldeles för fort att läsa den. Kanske kräver den egentligen mer eftertanke än jag gav den...

Jag tror att boken har varit ett sätt för Ester att bearbeta det som hänt. Ibland funderade jag över hennes mamma och hennes systrar. Man fick inte veta så mycket om hur de reagerade. Det är verkligen Esters berättelse om sin pappa.

Åke arbetade som präst och skulle ha beskrivits som en typisk man. Med alla förutfattade meningar vi skapar utifrån det så var det nog en stor chock för hans omgivning när han valde att bli Ann-Christine. Kan det ha varit så att han var så typiskt manlig för att kompensera för de tankar och känslor som han så länge dolde? Det ligger nära till hands att tro det.

Ester vill vara accepterande och fördomsfri men har svårt att hantera denna förändring. Hon känner det som att hon förlorar sin pappa. Det är inte så svårt att förstå de känslorna. Till slut känns det dock som att hon på något vis landar i detta och konstaterar att hennes pappa fortfarande finns där, i Ann-Christine.

Pottungen

Foto: adlibris.com/se

Då har jag läst ut Anna Laestadius Larssons andra bok; Pottungen. Återigen får man följa hertiginnan Charlotta, Sophie Piper (född von Fersen) och den tidigare pottungen Johanna. När denna bok tar vid så har det gått 12 år sedan man lämnade karaktärerna i slutet av första boken. En del saker har förändrats men det mesta är detsamma. Det är samma elände och samma orättvisor i samhället. Kvinnorna är nu i 35-årsålder och livet har gett dem mer erfarenhet. Fast det hjälper ju inte så mycket då ingen av dem har några direkta möjligheter att styra sina egna liv.

Det är mest intressant att följa Johanna. Hon är ju den karaktär som är helt påhittad och som man följaktligen inte kan läsa om någon annanstans. Hon verkar ett tag vara den som har mest möjlighet att faktiskt förändra sitt liv. Efter allt elände hon gått igenom så unnar jag henne verkligen lite lycka och framgång. Fast saker och ting blir inte som hon tänkt sig eller som jag hoppats. Trots det är hon en stark och handlingskraftig person så jag har fortfarande hopp om att situationen kan förändras igen, i tredje boken (undrar när den kommer ut...).

Jag läste inte denna bok lika snabbt som den första. Kanske beror det på att böckerna är rätt så lika och det känns inte riktigt som att det är mycket nytt som händer nu. Det är mycket av samma bekymmer och intriger. Då blir ju inte drivet att läsa vidare lika starkt. Fast det är en bra bok och jag kommer definitiv att läsa nästa bok när det kommer.

Barnbruden

Foto: adlibris.com/se

Barnbruden är en debutroman av Anna Laestadius Larsson. Det är den första boken i en tänkt trilogi. Andra boken kom ut i höstas och jag vill läsa den också. Jag gillar ju historiska romaner så jag trodde nog att jag skulle gilla denna bok, och det gjorde jag också.  Det är en roman, men den handlar om riktiga personer, som har funnits på riktigt. Detta gör att en hel del är sant samtidigt som en del är påhittat och utbroderat för berättelsens skull.

Den femtonåriga Hedvig Elisabeth Charlotta är barnbruden som kommer till Sverige för att gifta sig med hertig Karl, bror till kung Gustav III. Eftersom kungen och drottningen inte fått några barn trots att de varit gifta i nio år är tanken att Charlotta tillsammans med Karl ska producera en tronarvinge.

Charlotta blir redan på båtresan från Tyskland till Sverige vän med Sophie von Fersen. Det är hennes äldre bror Axel som senare har ihop det med den franska drottningen Marie Antoinette, om vi ska tro på rykten och hörsägen.

Rykten och hörsägen är vad en del av bokens handling bygger på. Även om Charlotta skrev ner oerhört mycket om sitt liv vid hovet så skrev hon inte ner allt klart och tydligt, så författarinnan har haft möjlighet att fylla ut luckorna.

En tredje person som historien kretsar kring är flickan som kallas Pottungen. Hon får ta hand om Charlottas potta och hålla henne sällskap när hon är mörkrädd om nätterna. Charlotta tar henne under sina vingars skydd och gör Pottungens liv bättre och lättare än det är för de andra ungarna som jobbar och sliter i slottet.

Även om man kan fascineras över hovets överdåd och extravaganser så är det ändå tydligt att alla måste dansa efter kungens pipa. Är man dessutom kvinna så har man i princip inga val alls i livet. Ens familj bestämmer allt oavsett vad man själv tycker. Detta är något som som Charlotta, Sophie och Pottungen alla får erfara, trots att deras situation och ställning är så olika.

Om man tycker om historiska romaner med en rätt så stor dos sanning så tycker jag definitivt att man ska läsa den här boken.

Konsten att höra hjärtslag

Foto: adlibris.com/se

Idag läste jag ut Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker. Jag hade lite svårt att komma in i denna bok. Den var inte svår och den var inte dålig. Trots det så kände jag inte att jag drogs in i boken. Efter halva boken gav jag upp om att känna den känslan, men mot slutet kom den faktiskt. Då ville jag verkligen veta hur allt hängde ihop och då först kunde jag på riktigt uppskatta det vackra i historien.

Julias pappa är en känd advokat i New York, men en dag försvinner han och alla spår slutar i Bangkok. Julias mamma hittar ett kärleksbrev som hennes man skrivit till en kvinna i Burma, men aldrig skickat. Julia bestämmer sig då för att leta efter kvinnan, i pappans hemland. Hon anländer till byn där fadern växte upp och där kvinnan han skrev brevet till ska bo. I byn tehus träffar hon en man som verkar ha väntat på henne. Han börjar berätta en historia för henne.

Historien handlar om pojken Tin Win, som blir blind, och om flickan Mi Mi som föddes med missbildade fötter. Livet förändras för dessa två när de finner varandra. Mellan dem uppstår en överjordisk kärlek. En kärlek som inga omständigheter kan ta död på.

Berättelsen om Tin Win och Mi Mi känns på många sätt som en saga. En sådan kärlek som den de delar, har jag aldrig hört talas om i verkligheten. Jag har faktiskt svårt att föreställa mig att den skulle finnas på riktigt. Jag tror att omständigheter, problem, avstånd och liknande faktiskt skulle kunna påverka känslorna man har för någon annan. Om man sedan inte hörde från denna person på lång tid så skulle man nog ge upp hoppet om att ses igen, och troligtvis skulle man gå vidare med sitt liv. Kanske är det pessimistiskt att tänka så, eller så är det bara realistiskt.

The forgotten garden

Foto: adlibris.com/se

Jag har läst en bok av Kate Morton tidigare, och efter att ha läst The forgotten garden så tror jag att jag kan säga vad som är hennes stil. En historia som utspelar sig i olika tider, där personen i nutid försöker lösa ett mysterium som som har någon anknytning till hennes familjs historia. Så har det i alla fall varit i de två böcker som jag läst och genom att läsa lite om hennes andra böcker så tror jag att det är ungefär det upplägget i dem också.

2005 dör Nell och hennes dotterdotter Cassandra ärver allt. Detta innefattar även en stuga i Cornwall, och eftersom Cassandra aldrig hört talas om att hennes mormor har en stuga i England så blir hon mycket förvånad. Hon visste inte ens att mormodern hade lämnat Australien någon gång. Cassandra åker till England för att ta reda på hur saker och ting hänger ihop. Genom sina gammelmostrar och Nells gamla anteckningsböcker får hon nämligen reda på att Nell hittades i en hamn i Australien, helt ensam, som fyraåring. Nell hade alltså rest till England för att leta reda på sitt ursprung, och då köpt stugan. Som läsare får man följa Cassandras resa och hennes sökande efter sanningen, men också den resa Nell gjorde 1975 och de händelser, i början av 1900-talet, som ledde fram till att Nell hamnade på den där båten till Australien.

Jag tyckte mycket om boken. Den var spännande och gripande. Man ville hela tiden veta vad som hade hänt. När det var en tredjedel kvar av boken trodde jag att jag hade räknat ut hur det låg till, men Cassandra var inne på ett annat spår så jag blev ivrig att läsa färdigt för att se om jag hade rätt.

Det var många frågor som man ville ha svar på, inte bara vad som hänt Nell. Man förstod också att även Cassandra varit med om någon sorts tragedi, eftersom hon bodde hemma hos sin mormor och inte ville träffa folk. Det var många karaktärer att engagera sig i, och det var det jag gjorde (Det är väl det bästa med läsning?). Alla större karaktärer hade djup och kändes intressanta. De karaktärer som var mer endimensinella var de som var elaka, de var mer enkelspåriga, även om de hade motiv till sina handlingar. Boken var tjock, över 600 sidor, men ändå hade man kunnat berätta mer om flera karaktärer, som nu fick stå tillbaka för de som var viktigare.

Boken innehåller också sagor, från en sagobok som finns med i handlingen (Nell hade den i sin lilla resväska när hon hittades i hamnen). Jag önskar att denna sagobok vore verklig. Den beskrivs så vackert och sagorna är klassiska men ändå speciella. Det verkar dock som att boken och dess författare är påhittade för denna roman.

Jag heter inte Miriam

Foto: adlibris.com/se

Jag har inte läst något av Majgull Axelsson tidigare, men har nu upptäckt att jag har en bok av henne, oläst i bokhyllan. Det får bli en annan gång. Nu har jag läst Jag heter inte Miriam.

Miriam fyller 85 år och hennes son med fru och dotter ska fira henne. Det är då hon uttalar de ord som gett boken dess titel. Sedan får läsaren allt eftersom reda på vad som hänt Miriam tidigare i livet. Trots att hon tidigare aldrig gjort det berättar också Miriam för sitt barnbarn Camilla.

Miriam föddes som den romska flickan Malika. Under nazisternas makt sattes hon och henne lillebror på barnhem för att sedan föras till Auschwitz. Senare flyttas Malika till Ravensbrück och det var när hon kom fram dit som hon tog den judiska Miriams identitet.

Alla återblickar sker inte i kronologisk ordning, utan allt eftersom målas bilden av denna kvinnas liv upp. Jag väntade länge på att få läsa om hur hon kom till Sverige, och det var först i slutet av boken som det berättades om det. Man kan ju tro att detta gör att det blir rörigt och svårt att förstå, men jag tyckte inte att det var något problem. Det var faktisk kul med en bok som krävde något av mig som läsare. Ibland vill man ha något enkel som man bara kan segla igenom och andra gånger vill man ha något mer. Detta betyder inte att boken var krävande, den var faktiskt givande. Jag tycker att den var jättebra.

Naturligtvis så är det hemskt att läsa om det som hände i koncentrationslägren under andra världskriget. Det är obegripligt hur man kunde utsätta andra människor för så vidrig behandling. Fast det var kanske just det som var grejen, att de inte tyckte att det var människor, i alla fall inte människor med något värde.

Jag har ju hört talas om att människor på denna tid inte visste vad som försiggick i koncentrationslägren, och det märks i denna bok på reaktionerna som flyktingarna möter när de kommer till Sverige. Folk kunde inte förstå vad som verkligen hade hänt. Det var kanske nästan lika obegripligt på den tiden. Det som förvånade mig lite och gjorde mig lite ledsen var hur många inte ville prata om det som hänt. Man skulle bara glömma och gå vidare. Miriam kände hela tiden att det inte var acceptabelt att gå och må dåligt för det förflutna. Hon stängde in de känslorna, för hon ville till varje pris passa in i det svenska samhället. Det måste ha varit oerhört svårt att göra något sådant. Fast har man överlät två koncentrationsläger så är nog just överlevnadsinstinkten starkare än de personliga känslorna.

En mycket bra bok som jag starkt rekommenderar.

Let it snow

Foto: adlibris.com/se

Jag tänkte att jag skulle läsa Let it snow - Three holiday romances av John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle under julen för den utspelar sig på julafton, men så blev det inte. Nu har jag läst ut den, lite efter jul.

Jag tycker att det är en rolig idé. Tre författare skriver varsin historia och de hänger ihop med varandra.

Den första historien handlar om Jubilee som ska resa med tåg till sin mormor och morfar (kan också vara farmor och farfar, det framgick inte vad jag kan komma ihåg). P.g.a. en snöstorm så kommer hon inte så långt utan tåget kör fast. Hon har pratat med en kille på tåget och en hel trupp cheerleaders har också dykt upp i cafévagnen, som nu sålt slut på allt ätligt. Genom fönstret ser hon en våffelresaurang, så hon lämnar tåget och går dit. Där träffar hon en kille som hon trots att hon inte känner, följer med hem.

Den andra historien handlar om en kille som tillsammans med sina bästa vänner ska bege sig till våffelresaurangen för att den fjärde medlemmen i deras kompisgäng jobbar där och han har ring och sagt åt dem att de måste komma, och ta med sig ett Twisterspel, eftersom en hel trupp cheerleaders har dykt upp. Det blir inte så lätt att ta sig fram i snöstormen och mitt i allt detta börjar han se på sin bästa vän Angie med nya ögon.

Den tredje historien handar om Addie, som har problem med sin pojkvän, som kanske inte ens är hennes pojkvän längre. Hon kysste en annan efter att de grälat och då kom hon fram till att hon måste låta honom gå, fast hon fortfarande älskar honom. Sedan insåg hon sitt misstag och mailar honom för att se om de kan ses och reda ut allt, men han dyker inte upp. Detta råkar vara den kille som Jubilee träffade på tåget i den första historien, och på slutet av denna, den sista berättelsen, så dyker alla paren upp på Starbucks, där Addie jobbar, och naturligtvis ordnar sig allt till slut.

Det var tre mysiga och underhållande historier. Det var som sagt en kul idé men tre författare som skrev en historia var. Jag hade bara läst John Green förut men de andra två var också bra. Kanske är de alla lika bra författare eller så har de lyckats få till samma stil för att det ska passa ihop i samma bok. Vill man ha feel-good i julig miljö så är detta precis vad man letar efter.

Röd måne

Foto: cdon.se

De senaste dagarna har jag lyssnat på Röd måne av Elisabet Nemert. I sommar lyssnade jag på en annan av hennes böcker och det finns definitivt vissa likheter. Flicka med speciella talanger är socialt utstött, innan hon kommer i kontakt med adel och kungligheter i Stockholm. Historien är satt i en verklig historisk tid och kungligheter och adelsmän och -kvinnor är verkliga personer som har funnits. Det ger lite extra krydda till historien tycker jag. Det var också kul att en stor del av handlingen utspelas vid Skokloster. Kul eftersom jag varit där och därför kunde se miljön framför mig utan att behöva hitta på. Det är också roligt att språket i boken är lite gammaldags bara för att skapa rätt stämning. T.ex. använd ordet föga vid ett flertal tillfällen, och det är det ju inge som använder i dagligt tal nu, fast säkert då, på drottning Kristinas tid.

Bokens huvudperson är Indra. Som spädbarn hittas hon vid vägkanten, av läkekvinnan Ingrid som är på väg hem efter en förlossning. Trots att de flesta människor tror att Indra med sitt röda hår är en bortbyting så behåller Ingrid henne och uppfostrar henne som sin dotter. Hon lär henne allt hon kan om läkande örter och medicinalväxter. Det visar sig också att Indra har läkande händer. Hon kan lägga händerna på folk och lindra deras smärta och bota deras sjukdomar. Ingrid säger till Indra att hon aldrig får bota människor med bara sina händer, utan måste använda salvor och brygder också. Detta för att folk inte ska tro att det är trolldom.

Anklagelser om trolldom är det som slår sönder Indras liv när hon bara är sex år. Då blir hennes fostermor anklagad för att vara häxa. Gårdens dräng räddar Indra och de flyr till Stockholm. Med all säkerhet hade Indra annars blivit bränd på bålet även hon. Det är verkligen hemskt att tänka på de häxprocesser som pågick vi denna tid. Det fanns inte en chans för någon som blev anklagad att klara sig undan. De var tvungna att erkänna för att få ta emot nattvarden innan de brändes och inte dra ännu mer skam över sina familjer. Om de inte erkände så brändes de ju också så det fanns inget sätt att bli fri.

Jag tyckte om boken. Underbart lättsmält spänning och romantik, i historisk miljö. Det är nog en av mina favoritgenrer :-)