Skynda att älska

Foto: adlibris.com/se

På några dagar har jag nu läst Skynda att älska av Alex Schulman. Jag hade fått höra att den skulle vara väldigt gripande och att folk hade gråtit när de läst den. Jag måste då på en gång erkänna att jag varken blev speciellt rörd eller grät.

Boken handlar om hur Alex bearbetar sorgen efter att hans pappa dött. Han stängde av alla känslor i fem år och var sedan tvungen att ta tag i dem. Jag antar att skrivandet av boken säkert var en del av hans bearbetning av känslorna för pappan som dött.

Eftersom ingen som står mig så nära har dött så kan jag inte fullt ut förstå hur en sådan här sak påverkar en människa. Den närmaste personen som dött för mig var morfar, och det hände när jag var nio år så det är ju ett tag sedan. Att förlora en förälder måste ju vara hemskt men jag tror inte att man veta hur det känns innan man upplevt det själv. Eftersom min pappa var ung när jag föddes så får jag förhoppningsvis vänta länge på hans död. Det var skillnad för Alex. vars pappa var 57 år (tror jag) när han föddes.

Att ha en så gammal förälder är följaktligen något som jag inte heller upplevt. Det måste vara speciellt att ha en så gammal pappa... Min farfar är inte ens så gammal som Alex pappa var när han dog. Nu känner jag att jag kanske verkar lite oförstående och kall, men det är inte det att jag är oempatisk.. Jag har bara lite svårt att identifiera mig med Alex och hans uppväxt. Jag har inte föräldrar som rökte, svor och bjöd hem kändisar från tv (Alex pappa jobbade på SVT). Alex liv känns lång från mitt på de flesta sätt och hans bok lyckas inte beröra mig på något djupare plan. Samtidigt kan jag förstå att andra kan bli berörda av den.