The Hobbit

Foto: adlibris.com/se

Jag har nu lyssnat på The Hobbit av J.R.R. Tolkien. Efter att ha kämpat med hans andra böcker och inte riktigt kunnat njuta av dem så tänkte jag att det kanske skulle gå bättre att lyssna. På sätt och vis gjorde det väl det och på sätt och vis inte. Jag har lyssnat på hela boken, men någon större fantast kommer jag nog aldrig bli... av böckerna alltså. Jag tycker att filmerna är jättebra! Verkligen jättebra! Böckerna däremot blir väldigt sega. Även denna bok, mycket kortare och "enklare" bok är det.

Allt börjar med att trollkarlen Gandalf tycker att Bilbo Baggins ska följa med en grupp dvärgar på äventyr. Trots att hober inte är så äventyrliga av sig så följer Bilbo med, och det är på denna resa som han hittar Ringen. När man sett filmerna så känns det som att draken Smaug spelar en väldigt stor roll, men jag upplever det annorlunda i boken. Smaug är ett problem som det inte ägnas mer tid åt än det gör åt farliga spindlar eller att rymma från alver. Samma sak gäller bågskytten Bard, som spelar en stor roll i filmen, och naturligtivs är han viktig även i boken men han är inte alls med lika mycket. Sammanfattningsvis kan man väl säga att saker och ting går mycket snabbare fram i boken än vad det gör i filmerna. Det har en naturlig förklaring då det gjorts tre filmer på en enda bok.

Jag kan absolut se de litterära kvalitéerna i detta verk och han som läser var fantastisk. Han gjorde olika röster till alla karaktärer och han sjöng alla sånger, med stor inlevelse. Trots det så blev jag stundtals uttråkad och vandrade iväg i tanken för att sedan återvinna fokuset och fundera på om jag missat något viktigt.

Shadow Tag

Foto: adlibris.com/se

Shadow Tag av Louise Erdrich är en bok som jag inte direkt tycker om. Personerna i den är inte så lätta att tycka om, de är osympatiska och svåra att förstå. När man kort beskriver handlingen låter det däremot rätt så intressant.

Irene och Gil är gifta. Han är konstnär och hon är hans ständiga modell. De har tre barn och på ytan verkar allt bra. Irene upptäcker att Gil läser hennes dagbok. Då börjar hon skriva saker bara för att manipulera honom, och har en äkta och ärlig dagbok inlåst i ett bankfack.

Snart förstår man att både Irene och Gil har alkoholproblem och efter ytterligare ett tag förstår man att det även finns våldsamma inslag i deras vardag. Gil har aggressionsproblem och han blir våldsam mot både barn och fru. Det skrivs dock inte så mycket och tydligt om detta, det blir mer i förbifarten. Trots detta verkar inte Irene rädd för honom, så det är svårt att förstå varför hon inte lämnar honom. Kan det vara så att hon på något sätt går igång på det? Lite sade-masochistiskt?

Jag tycker att titeln var intressant att fundera över. Efter ungefär halva boken så leker hela familjen leken shadow tag, ute i snön, i gatlampornas sken. Leken går ut på att man ska ta de andras skuggor utan att själv bli tagen. Familjen verkar lycklig i denna stund, men jag funderar på symboliken... De går ut och in i varandras skuggor, vill vinna, få övertag genom att hålla undan sin egen skugga och ta andras... Irene har levt i Gils skugga genom att vara objektet för hans konst men samtidigt inte ha något eget värde, karriär, mål i livet o.s.v. Genom sina försök att manipulera honom via dagboken vill hon kanske ta sig ur hans skugga och istället få övertag, få vara den som skuggar honom. I slutet av boken påpekas hur barnen står mitt på dagen utan skuggor, när de "blir fria" från sina dysfunktionella föräldrar.

Speciell bok, som inte ropade på mig att läsa vidare men gav anledning till en del funderande.