Too much happiness

Foto: adlibris.com/se

För första gången på länge har jag läst noveller. Vet knappt om jag gjort det sedan jag gick på universitetet. Alice Munro har skrivit flera novellsamlingar och jag har läst Too much happiness.

Denna samling består av 10 noveller. Vid flera tillfällen försökte jag hitta gemensamma nämnare, det som länkar dem samman. Jag hade en så trivial idé som renovering ett tag, men den höll naturligtvis inte. Var och en av novellerna skulle kunna få sin egen analys och de skulle alla passa in i en litteraturkurs på universitetsnivå. Jag påmindes om mina litteraturstudier och vad jag själv läste då. Ibland saknar jag att inte kunna/hinna/orka gräva ner mig i litteratur på det sätt som man då var tvungen att göra. Novellerna i denna samling är mycket olika. Huvudpersonerna är både vuxna och barn, kvinnor och män. De utspelas på olika platser i världen. Händelseförloppet kan vara kort eller sträcka över större delen av ett liv. Lycka, eller snarare bristen på lycka, är nog den minsta gemensamma nämnaren för dessa noveller. Det är alltid någon som mår dåligt och är eller blir trasig som människa på något sätt.

Detta är ingen läsning som gör en glad, men jag uppskattar den ändå för den fick mig att tänka. Jag förstod inte allt som hände hela tiden. Allt fick inte en förklaring. En del saker var rätt så märkliga. Då är det extra tillfredsställande när man tycker sig kunna tyda någon liten replik eller händelse och tro sig förstå vad som menas, så där underliggande.

Eldens hemlighet

Foto: adlibris.com/se

Nu efter påsklovet ska jag läsa Eldens hemlighet av Henning Mankell med mina elever. Eftersom jag inte läst den förut var jag ju tvungen att läsa den själv först, så det har jag gjort nu på lovet.

Boken utspelas i Mocambique och handlar om den tolvåriga flickan Sofia. Först blir hennes pappa och en del syskon dödade i en attack på deras by. Sofia, hennes syster, mamma och en bror överlever. De vandrar länge men hamnar tillslut i en by bestående av människor som flytt från flera olika platser. Flickorna får börja skolan och byns vita präst talar om för alla att de måste hålla sig till stigarna. De får aldrig ta genvägar, hur bråttom de än har. Sofia beskriver det som att det ligger små soldater i jorden. Jag undrar om mina elever kommer att förstå att det handlar om minor...

Sofia och Maria leker och Sofia hamnar utanför stigen. Minan dödar Maria och tar båda Sofias ben. Sofia får länge bo i staden, först på sjukhuset och sedan på ett hem (hon måste lära sig gå med proteserna innan hon kan återvända hem).

Om man bor i ett välmående land som Sverige så skulle man aldrig råka ut för en mina, men man kan ju bli av med sina ben av andra orsaker. Om man blev det så vore det inte lika besvärligt som det är om man är en fattig flicka i Afrika. Naturligtvis vore det hemskt men man skulle nog kunna leva ett rätt så normalt liv ändå. Om man bor i en hydda i en by där stigarna blir lervälling vid regnperioderna blir nog livet svårare.

Trots att Sofias liv är väldigt olikt vårt så är det också saker som är precis lika. Det ska bli spännande att se vad eleverna tycker, om de kan känna med Sofia och se likheter såväl som olikheter.

Det finns två böcker till och det vore kul att läsa dem också och se hur det går för Sofia. Extra intressant blir det eftersom Sofia finns på riktigt.