Min pappa Ann-Christine

Foto: adlibris.com/se

På bara några dagar har jag läst Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine. Jag hade sett dem hos Skavlan så jag tyckte att det skulle bli intressant att läsa boken där Ester berättar om hur hennes pappa Åke blev Ann-Christine.

Kapitlen i denna bok är överlag väldigt korta, ibland bara några rader. Historien berättas inte kronologiskt utan det hoppar lite fram och tillbaka mellan Esters barndomsminnen och hennes vuxna kamp med att acceptera sin pappas livsval. Detta gör att boken känns episodisk och kanske gick det alldeles för fort att läsa den. Kanske kräver den egentligen mer eftertanke än jag gav den...

Jag tror att boken har varit ett sätt för Ester att bearbeta det som hänt. Ibland funderade jag över hennes mamma och hennes systrar. Man fick inte veta så mycket om hur de reagerade. Det är verkligen Esters berättelse om sin pappa.

Åke arbetade som präst och skulle ha beskrivits som en typisk man. Med alla förutfattade meningar vi skapar utifrån det så var det nog en stor chock för hans omgivning när han valde att bli Ann-Christine. Kan det ha varit så att han var så typiskt manlig för att kompensera för de tankar och känslor som han så länge dolde? Det ligger nära till hands att tro det.

Ester vill vara accepterande och fördomsfri men har svårt att hantera denna förändring. Hon känner det som att hon förlorar sin pappa. Det är inte så svårt att förstå de känslorna. Till slut känns det dock som att hon på något vis landar i detta och konstaterar att hennes pappa fortfarande finns där, i Ann-Christine.

Pottungen

Foto: adlibris.com/se

Då har jag läst ut Anna Laestadius Larssons andra bok; Pottungen. Återigen får man följa hertiginnan Charlotta, Sophie Piper (född von Fersen) och den tidigare pottungen Johanna. När denna bok tar vid så har det gått 12 år sedan man lämnade karaktärerna i slutet av första boken. En del saker har förändrats men det mesta är detsamma. Det är samma elände och samma orättvisor i samhället. Kvinnorna är nu i 35-årsålder och livet har gett dem mer erfarenhet. Fast det hjälper ju inte så mycket då ingen av dem har några direkta möjligheter att styra sina egna liv.

Det är mest intressant att följa Johanna. Hon är ju den karaktär som är helt påhittad och som man följaktligen inte kan läsa om någon annanstans. Hon verkar ett tag vara den som har mest möjlighet att faktiskt förändra sitt liv. Efter allt elände hon gått igenom så unnar jag henne verkligen lite lycka och framgång. Fast saker och ting blir inte som hon tänkt sig eller som jag hoppats. Trots det är hon en stark och handlingskraftig person så jag har fortfarande hopp om att situationen kan förändras igen, i tredje boken (undrar när den kommer ut...).

Jag läste inte denna bok lika snabbt som den första. Kanske beror det på att böckerna är rätt så lika och det känns inte riktigt som att det är mycket nytt som händer nu. Det är mycket av samma bekymmer och intriger. Då blir ju inte drivet att läsa vidare lika starkt. Fast det är en bra bok och jag kommer definitiv att läsa nästa bok när det kommer.