 |
| Foto: adlibris.com/se |
Först såg jag en trailer för en film, och det väckte mitt intresse. När jag insåg att det var en bok först så bestämde jag mig för att läsa den boken. Det tog ett tag, för den är rätt så lång, men nu har jag läst färdigt Steglitsan av Donna Tartt. Det var bra att jag läst några recension innan jag började läsa för då var jag beredd på att den bitvis var långsam, för det hade en del personer uttryckt på nätet.
Boken handlar om Theo Decker. Hans liv förändras när muséet som han och hans mamma besöker utsätts för ett terrordåd och hans mamma dör. Hans pappa hade stuckit ett år tidigare och hans farfar kan och vill inte ta hand om honom. Istället hamnar han hos en kompis rika familj på Manhattan. Hans liv förändras igen när hans pappa dyker upp och tar med sig honom till Las Vegas. Där blir han kompis med Boris och hans liv kommer mest att bestå av droger och kriminalitet.
Livet kommer att förändras igen, men det som hela tiden följer med Theo är en målning som han fick med sig från muséet. Hans liv blir sammanvävt med tavlan, både känslomässigt och på sätt och vis fysiskt.
Jag tycker ofta synd om Theo. Det är så mycket hemskt som händer honom. Det är så mycket sorg och olycka. Till slut blir jag dock även irriterad på honom. Det finns nämligen positiva saker i hans liv också, nya chanser och människor som bryr sig. Trots detta hamnar han i nya problem, problem som han själv skapar. Jag tycker att han borde ha utnyttjat chanserna till nystart bättre, men uppenbarligen hade han inte förmåga till det.
Boken är välskriven och jag förstår att den fått bra kritik. Personligen tycker jag dock att den hade vunnit på att vissa bitar kortats ner. Jag skulle gärna se filmen också, för jag tror att historien kommer göra sig bra som film.
