måndag 8 maj 2017

En enda hemlighet

Foto: adlibris.com/se
På två dygn, (jag var ju tvungen att jobba idag), har jag läst En enda hemlighet av Simona Ahrnstedt.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så är den rike playboyen Alexander och läkaren Isobel denna boks huvudpersoner. De verkar först inte ha något gemensamt. Efter att sett varandra på diverse flygplatser så möts de för att Isobels biståndsorganisation har blivit av med sitt stora bidrag från Alexanders stiftelse. Efter en middag så löser sig den biten. Alexander berättar aldrig att pengarna slutade komma för att han inte skrivit på papper som han skulle. Utan att de själva förstår varför så dras de till varandra. Det visar sig att de har en del gemensamt ändå. T.ex. så är det ingen av dem som inners inne tror att det är någon som kommer att älska dem precis som de är. Tänk så fel de har.

Det hinner bli missförstånd flera gånger om och även riktigt dramatiskt på en av Isobels fältresor i Tchad, innan allt till sist ordnar sig. Som man ju vet att det ska göra, men ändå väntar på att få läsa om.

Sista boken i serien måste nu inhandlas, (den var för ny för att vara med på bokrean). Får se när det blir...

söndag 7 maj 2017

En enda natt

Foto: adlibris.com/se
På ett dygn har jag läst En enda natt av Simona Ahrnstedt. Bara det visar ju att det inte handlar om tung litteratur direkt.

Jag har kommit fram till att detta nog är mitt "guilty pleasure". Kärleksromaner som egentligen inte går ut på något annat än att huvudpersonerna ska få varandra i slutet. Naturligtvis kan det vara färgstarka personligheter (men oftast är de stereotypa), attraktion som det slår gnistor om, het passion, hemligheter och hinder som till slut övervinns eftersom kärleken är större. Fast kokar man ner allt till sin kärna så handlar det bara om att huvudpersonerna ska förstå att de inte kan leva utan varandra, att de gör varandra till bättre människor och att de inte kan vänta en minut till på att börja leva sina liv tillsammans. Många gånger har jag tänkt att man kan bli lite skadad av att läsa sådant. Tänk om man aldrig kan nöja sig med verkligheten? Kan kärlek vara så här på riktigt? Troligtvis inte! Kanske är jag skadad för livet, men jag kan inte sluta att, i alla fall ibland, läsa sådana här böcker.

Denna boks huvudpersoner heter Natalia De la Grip och David Hammar. Hon är född i Sveriges adel och överklass, jobbar i finansvärlden och vill inget hellre än att få en framstående post i familjens imperium. Problemet är att hennes pappa är en rasistisk mansgris som inte tycker att kvinnor passar i finansvärlden (eller kanske ens i arbetslivet). David däremot växte upp med en ensamstående mamma och fick genom stipendium gå på de fina skolorna. Hans erfarenheter som arbetarklass bland överklassens barn driver honom sedan genom livet till att lyckas. Han blir riskkapitalist och en efter en förgör han de som trampade på honom under uppväxten. När de två möts så dras de mot sin vilja till varandra. David tänker kapa familjen De la Grips imperium men kan trots det inte hålla sig borta från Natalia.

Familjehemligheter dras fram i ljuset och innan Natalia och David till slut får varandra så är deras liv för alltid förändrade. Förhoppningsvis mest till det bättre.

Det här är första delen i en trilogi. Det är alltid roligt att läsa serier och få se hur det går för karaktärerna efter att deras historia annars skulle vara slut. Nästa bok handlar om Natalias yngre bror Alexander och läkaren Isobel, men Natalia och David lär med största säkerhet skymta förbi, åtminstone i periferien, så att jag får reda på lite vad som hände sedan, när de "levde lyckliga i alla sina dagar".

fredag 5 maj 2017

Ljuset vi inte ser

Foto: adlibris.com/se
Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr är en tjock bok (600 sidor) och det har inte gått så snabbt att läsa den. Den är inte svårläst och den är bra, men det har ändå blivit så att jag ibland har läst mer och ibland mindre. (Det tog nog ungefär fem veckor att läsa den.)

Handlingen utspelar sig under andra världskriget. När boken börjar är det augusti 1944 och en liten fransk kuststad är under attack. I staden finns sextonåriga Marie-Laure som bor hos sin gammelfarbror efter att fadern och hon flytt från Paris. Artonårige Werner är en typ av radioexpert och har kommit dit med sin grupp i den tyska armén, för att avslöja motståndsrörelsen.

Snart flyttas handlingen bakåt i tiden och man får följa Marie-Laures och Werners uppväxt, på olika håll, med olika förutsättningar och olika framtidsdrömmar. Emellanåt kommer handlingen tillbaka till attacken 1944 men sedan återgår den till det som hände innan. För att visa hur deras väger ledde dem till samma lilla stad och till slut till ett betydelsefullt möte.

Endast några på kapitel på slutet berättar om vad som hände efter kriget.

På ett sätt är det sorgligt, det är ju ändå krig. Samtidigt så är det mänskligt, äkta och hoppfullt. Det är en fin bok. Den är bra skriven och jag är inte speciellt förvånad över att den vunnit en massa priser. Att läsa om människor i krig kan ju få en att fundera på hur man själv skulle bli i en sådan situation. Hur skulle människorna omkring en bli? Vilka skulle då vara riktiga vänner och vilka skulle snabbt vända kappan efter vinden? Fast jag undrar hur mycket det är värt att fundera på sådant. Jag tror inte att vi någonsin kan veta säkert hur vi skulle reagera och bete oss. Då är det nog inte heller så mycket värde i att fundera över det. Jag ska istället fundera på vilken bok jag ska läsa härnäst.