De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Foto: adlibris.com/se

Igår lyssnade jag färdigt på De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. Jag säger det direkt. Jag kommer inte ihåg när jag läste/lyssnade på en bok som krävde en sådan koncentration och skapade en sådan förvirring.

Boken börjar med ett terrordåd i en bokhandel. Två killar och en tjej tar gisslan och skjuter omkring sig. Tjejen filmar vad som händer. Redan här är jag förvirrad. Jag får inte grepp om vem som är berättaren och ett tag tror jag att det är en fjärde person som är med och genomför dådet, men så är det inte. Efter detta görs ett litet hopp i tiden och en författare får ett brev från ett mentalsjukhus för brottslingar. Det är tjejen från terrordådet som vill träffa honom. När han kommer dit så berättar hon för honom att hon inte är den person som alla säger att hon är. Hon är från framtiden. Sedan fortsätter min förvirring. Ibland är det tjejen som är berättaren och ibland är det författaren. Det aviseras dock inte när berättarperspektivet ändras, utan helt plötsligt inser jag att nu har det ändrats igen.

Tjejen berättar om sitt liv i framtidens Göteborg och författaren forskar i den bakgrund som alla tror är hennes. Den identiteten är en belgisk tjej som konverterat till islam och som blivit torterad i ett läger där hon hölls fången. Författaren får kontakt med en kille som torterats i samma läger och det visar sig att flera fångar i lägret fått sina minnen förändrade. Då tror jag att jag äntligen förstår och att detta inte är en sci-fi-bok. Slutet har dock en knorr som gör att allt ställs på ända och jag lämnas med känslan av förvirring.

Jag tror att jag skulle kunna ta känslan av att inte förstå allt, men det som verkligen var jobbigt med denna bok var att jag inte hängde med i bytena av berättare. Det var riktigt störande att inse att man inte visste vem som berättade. Efter ett tag så förstod jag, men sen växlade det igen utan att jag märkte det, om och om igen.

The light we lost

Foto: adlibris.com/se

The light we lost av Jill Santopolo rekommenderades av Reese Witherspoons bokklubb och jag läste att det skulle vara en romantisk bok för personer som i vanliga fall inte tycker om romantiska böcker. Om man gillade Livet efter dig och En dag så skulle man gilla den här boken. Jag tyckte att båda de böckerna var väldigt bra. Jag säger alltså direkt att jag hade rätt så höga förväntningar på den här boken. Dessutom hade jag valt den till min bokcirkel och ville inte behöva skämmas. Nu har jag lyssnat färdigt på den, och det är mycket möjligt att jag får be bokcirkeln om ursäkt. Den levde inte alls upp till nivån på de böcker som den jämfördes med. Med det sagt så ska jag väl även säga att det inte var en dålig bok, men den var inte speciell och den gav mig inte de känslosvall som uppstod när jag läste de andra.

Lucy och Gabe möts 11 september och kysser varandra för första gången efter att tvillingtornen har fallit. Gabe går sedan tillbaka till sin förra flickvän och det dröjer några år innan de träffas igen, och blir ihop. De är ihop tills Gabe beslutar sig för att ta ett fotografjobb som tar honom till krigshärjade områden i världen. Lucy försöker sedan gå vidare med sitt liv utan sitt livs stora kärlek. Hon träffar en annan man och gifter sig, får barn, vägrar bli hemmafru och skapar sig en framgångsrik karriär som producent för barnprogram. Trots att hon lever ett liv som är bra på många sätt så kan hon inte glömma Gabe. Hon slutar egentligen aldrig att älska honom. Trots att hon älskar sin man så kan hon inte låta bli att jämföra honom med Gabe och föreställa sig hur hennes liv varit om hon varit gift med honom istället. Ibland kommer Gabe tillbaka till New York, och de träffas. Han säger vid ett tillfälle att han vill att "hans" New York ska vara oförändrat när han kommer tillbaka dit.  Jag tänker att han vill att även Lucy ska vara oförändrad och bara finnas där för honom när han dyker upp. Detta är en osympatiskt drag hos honom och jag blir irriterad på både honom Lucy. De har ju valt bort varandra men ändå kan de inte låta varandra vara.

Jag tror att tanken är att man ska känna att Lucy och Gabe delar en stark kärlek, som inga omständigheter eller avstånd kan släcka. Jag blir mest irriterad på dem, och det är nog definitivt inte tanken. Kanske hade jag upplevt boken annorlunda om jag inte haft så höga förväntningar, p.g.a. de böcker som den jämfördes med. Om du inte läst de böckerna så rekommenderar jag dem istället.