Konsten att skapa en tjej

Foto: adlibris.com/se

Jag gillade Caitlin Moran förra gången jag läste henne, och hon var fantastiskt rolig att titta och lyssna på när hon besökte Skavlan. Så jag såg fram mot att läsa hennes nys bok, Konsten att skapa en tjej. Nu har hon skrivit skönlitteratur, med inspiration från sitt eget liv. Jag ville egentligen läsa boken på engelska men jag ville börja direkt och bokhandeln hade den bara på svenska så då fick det bli så.

Johanna Morrigan är fjorton när boken börjar. Hon är tjock och har en supande pappa, en förlossningsdeprimerad mamma och fyra bröder. Familjen lever på bidrag, i Wolverhampton. Johanna lånar böcker på biblioteket och vill uppfinna sig själv. När hon av en händelse läser en musiktidning så kommer hon på att hon skulle kunna bli musikkritiker. Hon skapar ett alias, Dolly Wilde, och får ett jobb på en musiktidning i London och hoppar av skolan.

Caitlin Moran skriver underhållande och bra, och trots att jag på ett sätt inte alls kan identifiera mig med bokens Johanna så förstår jag ändå hennes behov av att skapa sig själv, och inse att ingen annan kan göra det åt en, man måste göra det själv. På sin väg mot självupptäckt lever Johanna/Dolly ett på många sätt hårt och lössläppt liv. Hon börjar dricka och röka för att det verkar vara det givna i musikvärlden och hon hoppar i säng med alla som vill, och inte bor för långt från tågstationen. Att hon till slut ska krascha på något sätt är väl givet, för dramaturgins skull. Som sjuttonåring inser hon några saker som hon i alla fall inte vill vara, och att hon inte ska vara någon annan än den hon själv vill. Detta är insikter som vi alla får göra, mer eller mindre, tror jag. Att jag kan förstå Johanna trots att våra erfarenheter är helt väsensskilda tycker jag vittnar om Caitlin Morans goda författarskap och förmåga att engagera och nå sina läsare.

Många av de band som det skrivs om är sådana som jag aldrig hört talas om. Kanske har man inte det om man inte var tonåring i England, i början av 90-talet? Eller så är det bara inte den sortens band som jag känner till. Några av dem har jag naturligtvis hört talas om men det är bara Take That som jag faktisk har koll på, och Johanna gick och lyssnade på dem först när hon bestämt sig för att hon inte behövde såga allt och att det kan vara kul med band som fjortisar skriker för.

Om du gillade Konsten att vara kvinna kommer du gilla Konsten att skapa en tjej också.

Death comes to Pemberley

Foto: adlibris.com/se

Stolthet och fördom av Jane Austen är en klassiker och en fantastisk bok. I Death comes to Pemberley  har deckarförfattarinnan P.D. James skrivit en fortsättning, som tar vid sex år efter slutet på Jane Austens bok.

Elizabeth och Darcy lever lyckliga, med sina barn, på godset Pemberley. Varje höst har de en bal och när boken börjar är det dagen före denna bal. Alla har fullt upp med förberedelserna och först på kvällen pustar paret Darcy ut tillsammans med Elizabeths äldre syster Jane, som kommit tillsammans med sin man. Lugnet avbryts av en vagn som i rasande fart anländer, med en hysterisk Lydia. Lydia är Elizabeths och Janes yngsta syster och hon och hennes man Wickham är aldrig inbjudna till Pemberley p.g.a. de problem de ställt till med tidigare. Lydia skriker att hennes man är död.

Detta är upptakten till det mordmysterie som boken kretsar kring. Eftersom brottet begåtts på Pemberleys mark så blir Darcy och Elizabeth indragna. Darcy mer än Elizabeth, eftersom kvinnor inte spelade de stora rollerna i samhället på denna tid. Han blir nästan mer huvudperson i boken än vad Elizabeth blir, och det är inte speciellt mycket tid som de kan spendera tillsammans, bara de två. Det finns följaktligen inte rum för så mycket romantik i boken.

Jag har inte läst något av denna författare tidigare, så jag vet inte hur hon brukar skriva. Däremot så har jag läst flera av Jane Austens böcker och jag tycker att denna bok har ett språk som liknar hennes. Det känns lite gammeldags, och jag förstår inte alla ord, (vill poängtera att jag läste den på engelska). Om Jane Austen hade skrivit om ett mord så skulle hon ha kunnat skriva ungefär så här, tror jag. Det måste räknas som ett gott betyg till denna bok och dess författarinna.

Boken har faktiskt stått i min bokhylla ett tag och anledningen att jag läste den just nu är att en miniserie baserad på boken nu sänds på svt 1 på lördagar. Jag valde att inte se det första avsnittet förra lördagen och har nu sett det på svt play istället, efter att ha läst färdigt boken. Direkt kunde jag upptäcka vissa skillnader och jag undrar varför de valt att ändra på saker, så som de gjort. T.ex. så är det Elizabeths föräldrar som är på Pemberley, istället för Jane och hennes man. Kanske tycker man att Elizabeths hysteriska och pinsamma mor är en roligare karaktär att ha med, till skillnad från den lugna och korrekta Jane.

Jag tyckte om boken och det var roligt att "återse" karaktärer som känner sedan tidigare, och se hur det gått för dem. I kväll kommer andra avsnittet på tv och då kommer jag titta.

Gone girl

Foto: adlibris.com/se

Gone girl av Gillian Flynn har fått mycket bra kritik och en film baserad på boken har nyss kommit ut. Jag är inte speciellt förtjust i deckare så om min bokcirkel inte valt denna bok så hade jag nog aldrig läst den. Eftersom den fått så fantastiskt bra kritik så var jag dock lite nyfiken.

Jag skulle inte direkt kalla denna bok för en deckare. Det är mer en psykologisk thriller. Det handlar om Nick och Amy Dunne. På deras femte bröllopsdag så försvinner Amy, och vardagsrummet visar spår av en strid. Nick säger att han inte har något med saken att göra men naturligtvis så bli han ändå misstänkt.

Varannat kapitel handlar om Nick, vad som händer honom och hur han reagerar på det som hänt. Varannat kapitel är från Amys dagbok. Genom dagboken och Nicks tankar på det förflutna så man reda på hur de träffades och blev kära, m.m. Som läsare inser man snabbt att de inte har riktigt samma syn på det som hänt dem i livet. Detta gör att man inte vet vem av dem man ska lita på. Vems version är sanningen? Eller kanske ligger den någonstans mitt emellan?

När jag närmade mig mitten av boken tappade den fart lite men det var bara tillfälligt för snart var det så spännande igen att jag fick tvinga mig själv att sluta läsa på kvällen. Det går inte att säga så mycket mer utan at avslöja alldeles för mycket. Däremot kan jag säga att jag är rätt så nöjd med att jag faktiskt började ana slutet innan jag var där. I en bok som för övrigt haft rätt så överraskande vändningar så tycker jag att det var bra gjort. Kanske berodde det på att jag vid det laget hade lärt känna karaktärerna rätt så bra och faktiskt kunde göra en kvalificerad gissning av hur de skulle agera.

Gillar man spänning så ska man verkligen läsa denna bok. Vill man ha romantik och stärka sin tro på kärleken, så ska man läsa något annat.

Paper Towns

Foto: adlibris.com/se

Jag ville läsa något av John Green igen. Jag ville se om han "alltid" var bra. Redan i somras köpte jag Paper Towns, och nu blev det läge att läsa den.

Quentin Jaconson går sista året på high school. Han är inte speciellt populär men har sitt gäng av vänner. Granne med honom bor Margo Roth Spiegelman. De var vänner som barn men nu står Margo högre i tonårshierarkin och de umgås inte längre. En natt knackar Margo på Quentins sovrumsfönster och ber honom följa med henne och hjälpa till med den 11-punkts-lista som hon tänker gå igenom under natten. Trots att det är skola nästa dag så följer Quentin med henne och får vara med om skadegörelse, hämnd, inbrott, att göra saker han aldrig skulle kommit på själv. Margo påpekar dock att det inte är alla dessa saker samtidigt, som att det skulle göra det bättre... och det gör det kanske.

Nästa dag är Margo borta och Quentin ägnar resten av boken åt att ta reda på vart hon tagit vägen. Han tror hon lämnat spår till honom, men de är inte så lätta att följa. Detta sökande får Quentin att utvecklas som människa, förstå sina vänner på ett helt nytt sätt och dessutom knyta nya vänskapsband. 

John Green är en fantastisk författare och han verkar vara en naturbegåvning på att uttrycka sig och använda språket till att få sina läsare att känna med hans karaktärer. Boken är jättebra och jag tror att nästan vem som helst kan tycka om den, den vänder sig inte bara till en viss typ av läsare. 

Om man vill så finns det mycket att fundera på under läsningen av denna bok. Man kan fundera på titeln och vad den betyder, speciellt intressant blir det eftersom det förändras under bokens gång. Det finns också många referenser till annan litteratur och musik. Walt Whitmans Leaves of Grass spelar stor roll för Quentins sökande och jag har läst "Song of myself" från den samlingen, men det var så länge sedan att jag inte kunde ha några speciellt smarta tankar om den nu. Det som är bra är att man inte behöver förstå alla dessa referenser för att förstå boken och ha stor behållning av den. Fast som alltid så ger det ju en till dimension om man förstår referenserna.

The Hobbit

Foto: adlibris.com/se

Jag har nu lyssnat på The Hobbit av J.R.R. Tolkien. Efter att ha kämpat med hans andra böcker och inte riktigt kunnat njuta av dem så tänkte jag att det kanske skulle gå bättre att lyssna. På sätt och vis gjorde det väl det och på sätt och vis inte. Jag har lyssnat på hela boken, men någon större fantast kommer jag nog aldrig bli... av böckerna alltså. Jag tycker att filmerna är jättebra! Verkligen jättebra! Böckerna däremot blir väldigt sega. Även denna bok, mycket kortare och "enklare" bok är det.

Allt börjar med att trollkarlen Gandalf tycker att Bilbo Baggins ska följa med en grupp dvärgar på äventyr. Trots att hober inte är så äventyrliga av sig så följer Bilbo med, och det är på denna resa som han hittar Ringen. När man sett filmerna så känns det som att draken Smaug spelar en väldigt stor roll, men jag upplever det annorlunda i boken. Smaug är ett problem som det inte ägnas mer tid åt än det gör åt farliga spindlar eller att rymma från alver. Samma sak gäller bågskytten Bard, som spelar en stor roll i filmen, och naturligtivs är han viktig även i boken men han är inte alls med lika mycket. Sammanfattningsvis kan man väl säga att saker och ting går mycket snabbare fram i boken än vad det gör i filmerna. Det har en naturlig förklaring då det gjorts tre filmer på en enda bok.

Jag kan absolut se de litterära kvalitéerna i detta verk och han som läser var fantastisk. Han gjorde olika röster till alla karaktärer och han sjöng alla sånger, med stor inlevelse. Trots det så blev jag stundtals uttråkad och vandrade iväg i tanken för att sedan återvinna fokuset och fundera på om jag missat något viktigt.

Shadow Tag

Foto: adlibris.com/se

Shadow Tag av Louise Erdrich är en bok som jag inte direkt tycker om. Personerna i den är inte så lätta att tycka om, de är osympatiska och svåra att förstå. När man kort beskriver handlingen låter det däremot rätt så intressant.

Irene och Gil är gifta. Han är konstnär och hon är hans ständiga modell. De har tre barn och på ytan verkar allt bra. Irene upptäcker att Gil läser hennes dagbok. Då börjar hon skriva saker bara för att manipulera honom, och har en äkta och ärlig dagbok inlåst i ett bankfack.

Snart förstår man att både Irene och Gil har alkoholproblem och efter ytterligare ett tag förstår man att det även finns våldsamma inslag i deras vardag. Gil har aggressionsproblem och han blir våldsam mot både barn och fru. Det skrivs dock inte så mycket och tydligt om detta, det blir mer i förbifarten. Trots detta verkar inte Irene rädd för honom, så det är svårt att förstå varför hon inte lämnar honom. Kan det vara så att hon på något sätt går igång på det? Lite sade-masochistiskt?

Jag tycker att titeln var intressant att fundera över. Efter ungefär halva boken så leker hela familjen leken shadow tag, ute i snön, i gatlampornas sken. Leken går ut på att man ska ta de andras skuggor utan att själv bli tagen. Familjen verkar lycklig i denna stund, men jag funderar på symboliken... De går ut och in i varandras skuggor, vill vinna, få övertag genom att hålla undan sin egen skugga och ta andras... Irene har levt i Gils skugga genom att vara objektet för hans konst men samtidigt inte ha något eget värde, karriär, mål i livet o.s.v. Genom sina försök att manipulera honom via dagboken vill hon kanske ta sig ur hans skugga och istället få övertag, få vara den som skuggar honom. I slutet av boken påpekas hur barnen står mitt på dagen utan skuggor, när de "blir fria" från sina dysfunktionella föräldrar.

Speciell bok, som inte ropade på mig att läsa vidare men gav anledning till en del funderande.

Torka aldrig tårar utan handskar

Jag har under den senaste veckan läst Jonas Gardells böcker; Torka aldrig tårar utan handskar, alla tre delarna; 1. Kärleken, 2. Sjukdomen och 3. Döden. Jag har sett tv-serien tidigare så jag visste vad jag hade att vänta mig. Däremot så hade jag inte läst något av Jonas Gardell tidigare. Jag tycker att han skriver bra. Han har ett vackert, poetiskt och målande språk.

Jag funderar lite på de tre delarnas namn. De kändes faktiskt mer logiska för mig innan jag läst böckerna. Jag trodde av, tycker jag själv, naturliga skäl att första boken skulle handla om Benjamin och Rasmus kärlekshistoria, men den handlar om deras liv fram till att de träffar varandra. Boken slutar faktiskt efter deras första möte. Första boken är också den som är mest kronologisk. I del två och tre hoppar handlingen mellan olika personer och tider på ett sätt som jag tror kanske skulle kunna vara förvirrande för en del läsare. Eller så är det inte det, för jag blev inte förvirrad, men jag reflekterade över att det var ett fasligt hoppande fram och tillbaka. Samtidigt är det detta som möjliggör att man som läsare får lära känna fler karaktärer lite mer, än vad man hinner göra i tv-serien. Allt detta hoppande i handlingen gör att läsaren redan tidigt vet hur det kommer att sluta, men syftet är nog inte att överraska med slutet utan att berätta historien så som den var.

Rasmus växer upp i lilla Koppom i Värmland och efter studenten flyttar han till Stockholm för att kunna blir den han redan vet att han är, och komma ut som homosexuell. Mitt hjärta värker för honom och hans behov av att vara till lags, vilket gör att han låter sig utnyttjas av alla som vill ha honom. 

Foto:cdon.se

Benjamin växer upp i Stockholm, men som Jehovas vittne så lever han ändå i en isolerad värld. I den världen finns det strikta regler och Benjamin är mycket bra på att följa dem och bete sig rätt ( i alla fall utåt). När han knackar dörr så möte han Paul, som är arketypen för en fjollig bög. Paul vill bara i förbifarten försäkra sig om att Benjamin vet att han är homosexuell. Det är första gången som Benjamin öppet måste konfronteras med det som han inom sig känt redan tidigare. 

På julafton hemma hos Paul möts sedan Rasmus och Benjamin och vid första ögonkastet så vet Benjamin att det är Rasmus han väntat på och varit på väg mot hela livet. Detta möte förändrar allt för dem. Efter det blir de ett par.

Att sedan läsa om hur aids kommer till Sverige är som att läsa om en helt annan tid, en annan värld. Det är hemskt att läsa om hur människor insjuknar och sedan dör. Hur de förvägras vård och felbehandlas, med flit, för att den allmänna åsikten i samhället var att de fick skylla sig själva. Sjukdomen ansågs vara ett staff för deras felaktiga leverne. Oavsett vad man tycker om någon annans livsval är det inte på något sätt okej att sätta sig till doms över andra människor och utmäta straff. Detta var på 80-talet och då levde jag. Jag var dock för liten för att ha några minne av att jag hörde talas om detta, men det känns som sagt som en annan tid. Synen på homosexuella har också förändrats otroligt mycket sedan detta utspelade sig och även detta är svindlande. Tänk att så stora förändringar ändå skett, bara under min livstid.

Jag tycker att böckerna är bra och de berättar om en del av år historia, som i alla fall jag inte hade direkt koll på. Jag rekommenderar varmt dessa böcker, både för historielektionen och för själva historien, som innehållet mycket hjärta, smärta och värme.

Lady Chatterleys älskare

Foto: cdon.se

Lady Chatterleys älskare av D H Lawrence kom ut 1928. Då ansågs den vara kontroversiell och erotiskt utmanade. Den var förbjuden i många länder och gavs till en början endast ut i censurerade versioner. Med dagens mått mätt så är den inte så uppseendeväckande men jag förstår att den var banbrytande på sin tid. Att en gift kvinna från överklassen har en affär med sin mans skogvaktare, och blir kär i honom, var nog bara det upprörande, även utan de erotiska skildringarna.

Connie blev lady Chatterley när hon under första världskriget gifte sig med sir Clifford. De var endast gifta en månad innan han återvände till kriget. Han kom sedan hem förlamad från midjan och nedåt. Livet på godset Wragby är nog rätt så tråkigt och Connie känner sig gammal vid 27 års ålder. Att lyssna på Clifford och hans vänners så kallade intellektuella diskussioner, tröttnar jag också på (när ett helt kapitel inte innehåller något annat), så det roar nog inte Connie i längden heller.

Efter ungefär halva boken får Connie ihop det med skogvaktaren Oliver Mellors. Till att börja med är det bara en fysisk affär och skogvaktarens vulgära språk är en aning smaklöst, även för mig som nutidsmänniska. Allt eftersom så förändras dock relationen. Ladyn och skogvaktaren finner i varandra det de sökt efter och inte hittat någon annanstans. Hur klyschigt det än låter så blir de hela tillsammans. Deras kärlek beskrivs med ett mycket vackers språk och det är en av de stora behållningarna av boken.

Naturligtvis är inget enkelt och eftersom de båda är gifta på var sitt håll så är det inte bara för dem att rymma tillsammans (som de gör i en av filmatiseringarna). Boken slutar inte i total lycka men med hoppfull förväntan och tilltro till framtiden. Med det får man nöja sig...

Jungfrutronen

Foto: http://www.tradera.com/item/341337/210846215/sue-monk-kidd-jungfrutronen-9-cd-

Jag har lyssnat på Jungfrutronen av Sue Monk Kidd. Eftersom jag gillat andra böcker av denna författare så förväntade jag mig att gilla denna. Så blev inte riktigt fallet.

Jessie är en kvinna i fyrtioårsåldern. Hennes dotter har börjat på college och hon själv har börjat tröttna på det mesta, trots att hon har en förstående man som älskar henne. Jessies mamma hugger av sig ett finger (med flit alltså) och hennes vänninor ringer Jessie och säger att hon måste komma hem till ön och ta hand om sin mamma. Motvilligt återvänder Jessie. Modern bor granne med ett kloster och Jessie blir förälskad i munken broder Thomas. Naturligtvis skapar detta problem.

Jag har svårt att identifiera mig med karaktärerna. Kanske för att jag inte har hela familjelivet bakom mig och följaktligen inte riktigt kan se att jag skulle tröttna på det. Samtidig så kan väl alla tröttna på att ha det som de har det, i vilken fas i livet man än är. Trots det så blev boken seg. Det kändes ofta som att inget hände. Först på slutet blev det lite intressant, när allt skulle redas ut. Denna bok får alltså en tumme ner från mig.

Ljusets dotter

Foto: cdon.se

Jag har lyssnat på Ljusets dotter av Elisabet Nemert. Flera gånger har tårarna runnit nerför mina kinder av rörelse och sorg över det som sker i denna bok.

Maria är halt efter att hennes höft blev skadad då hennes far kastade in henne i väggen (eller spisen eller någon annan möbel, kommer inte riktigt ihåg). Hon lever i ständig skräck för fadern (och de andra ungdomarna i socknen som plågar henne så fort de får tillfälle) och gör vad hon kan för att ta hand om sin misshandlade och hunsade mor. Hennes äldsta storebror Tobias är den enda som försöker skydda dem. Den andra brodern, Anders, gör allt för att efterlikna fadern. Det är ett hemskt liv som familjen lever, i slutet av 1800-talet. Fadern är förman på godset Edsberg och gottar sig i den makt han åtnjuter p.g.a. sin tjänst. Familjen är på många sätt isolerad och eftersom man inte ska lägga sig vad som sker i någon annans familj så är det nästan ingen som ger sitt stöd till den skadade familjen.

Det som förändrar Marias liv är musiken. Av en händelse får hon spela på sin morfars gamla fiol, (hos morbrodern som hon och Tobias besökt i hemlighet) och hennes otroliga talang börjar sedan upptäckas. Denna talang tar henne in i de fina salongerna och ända till kungens slott i Stockholm. En ny präst bidrar också på många sätt till att familjen tillslut kan läka.

Jag ska inte berätta allt som händer, men jag ska säga att jag tyckte om denna bok. Visst, slutet var väl förutsägbart, men början var så erbarmligt eländig att karaktärerna förtjänade ett lyckligt slut. I början var det nästan plågsamt att höra allt om faderns misshandel och de andra sockenbornas förakt. Det var skönt när det äntligen började hända lite positiva saker. Man orkar inte alltid höra om hur mycket hemskheter som helst. En gammal tant i boken sade att det krävs en till synes hopplös situation för att ett mirakel ska kunna ske. Det blev bokens nyckelmening och det som hänger kvar hos mig nu när jag lyssnat färdigt.

The ocean at the end of the lane

Foto: adlibris.com/se

Neil Gaimans senaste bok; The ocean at the end of the lane, är en speciell historia. Jag förstod inte allt och jag vet inte om det är meningen att man ska det.

Boken handlar om en man som tänker tillbaka på våren då han var sju år. Han är tillbaka där han bodde som barn, för en begravning. Han lämnar den och kör till den väg där han bodde. Längst ner finns en gård där han knackar på. Han kommer ihåg att det bodde en flicka där som hette Lettie, och att det fanns en damm på baksidan, som Lettie sade var en ocean. Han ber damen i huset om att få sitta vid dammen. Där sitter han sedan och minns våren när han var sju år.

Pojken är en vanlig pojke, med mamma, pappa och lillasyster. Han är mörkrädd och älskar böcker. När han träffar Lettie förstår man snabbt att hon och hennes familj inte är vanliga alls. De vet saker som inte andra vet och när konstiga och hemska saker börjar hända så är det Lettie, hennes mamma och mormor som kan hjälpa till och ställa saker till rätta igen.

Jag har inga problem med att acceptera fantasy-stuket, men jag hade uppskattat lite mer förklaringar. Även fast han frågar så svarar inte Lettie på hur länge hon varit elva år. Kanske alltid? Samtidigt är det något tilltalande med det mystiska, att inte veta allt, och kanske inte behöva veta heller... Att vara människa innebär att inte veta allt.

Speciell men bra bok.

Flammande skyar

Foto: cdon.se

Efter den förra läsningen som var rätt så känslomässigt krävande så behövde jag något som var mer lättviktigt. Något som inte krävde så mycket av mig men ändå var underhållande. Valet föll på Flammande skyar av Nora Roberts. Jag har läst flera böcker av henne och gillar deras kombination av romantik och spänning.

Baksidan på boken ger sken av att vildmarkspiloten Meg Galloway är bokens huvudperson, men jag skulle med bestämdhet hävda att det är polisen Nate Burke. Efter en uppslitande skilsmässa och svårigheter att gå vidare efter att hans partner blivit dödad i en mörk gränd (och han själv bara skadad) så flyttar Nate från Baltimore till en liten håla i Alaska för att bli polischef där. Han tänker att han ska kunna leva ett händelselöst liv där och att folk inte ska märka att han är känslomässigt avstängd. Han räknade inte med att Alaskas storslagna natur och det lilla samhällets invånare skulle väcka liv i honom. Meg är tjejen han blir kär i och mer dramatiskt blir det när ett grabbgäng hittar en frusen, dödad man i en grotta uppe på berget och den mannen visar sig vara Megs pappa som försvann för 16 år sedan.

Ända fram till slutet funderar jag på vem mördaren är. Det finns flera alternativ och Nates misstankar sträcker sig till flera av invånarna i Lunacy. Vid några tillfällen verkar bevisen peka tydligt åt något håll men jag tänker att det nog bara är för att vilseleda (och det har jag rätt i). En av mina första misstankar visar sig vara rätt men jag kände mig aldrig säker och hann misstänka de flesta av de möjliga kandidaterna. Fast jag gillar att allt inte var förutsägbart, även om det var givet att den skyldige skulle tas fast till slut och Nate och Meg skulle få varandra och troligtvis leva lyckliga i alla sina dagar. Lagom underhållande och inte så krävande alltså :-)

Längtan bor i mina steg

Foto: adlibris.com/se

Jag började igår och idag är jag klar med Klara Zimmergrens Längtan bor i mina steg. Jag kan inte komma ihåg när jag senast läste en bok så fort, så det måste varit länge sedan.

Klara skriver om sin längtan efter barn. Förts halvan av boken läser jag med en gråtklump i halsen. Det finns så mycket som jag känner igen mig i. Man har passerat 30 och de flesta vänner är nu gifta och har börjat skaffa barn, en del har redan flera. Själv har man fortfarande bara sig själv. Ingen att ens försöka skaffa barn med. Klara får råd om att hon måste älska sig själv först, för att sedan kunna älska någon annan. När man minst anar det kommer det hända, då kommer hon träffa honom. Det var så skönt att läsa hur hon sågade det uttalandet. Hur ska man kunna vara aningslös när man inte vill något hellre? Jag tycker att det känns lite hoppfullt att hon faktisk var närmare 40 när hon till slut träffade honom. Det är alltså inte kört än. Klara tänkte ett tag på att skaffa barn själv och det skulle inte jag göra. Jag känner att jag vill ha hela paketet, hela familjen.

Sedan fortsätter problemen med att de inte kan få barn. De gör sju IVF-försök utan framgång. Under den delen av boken är inte gråten så nära för jag kan inte relatera så personligt till detta, men jag känner ju folk som haft svårt att få barn. När gråten väl kommer, med hulk och tårar, är det bokens slut och Klara och hennes man möter sin adoptivson. Då gråter jag för att det löste sig till slut. Gråter för att Klara tackar Gud för att det inte blev något barn via IVF eftersom det var meningen att de skulle ha just detta baran.

Hon skriver krasst och ärligt om sina resa fram till ett barn. Jag rekommenderar boken.

Allegiant

Foto: adlibris.com/se

Nu har jag läst den sista delen i Veronica Roths trilogi: Allegiant. Det finns en stor skillnad mellan denna bok och de två som kom före. I de två första är det hela tiden Tris som är berättaren, allt ses ur hennes perspektiv. I denna bok växlar historien mellan att berättas av Tris och Tobias. Tobias som Tris är ihop med och som nu använder sitt riktiga namn och inte smeknamnet Four. Flera gånger får jag påminna mig om att han är berättaren, när jag inte får ihop tankarna som berättaren har med Tris. Man tycker ju inte att det ska vara så svårt att fatta eftersom varje kapitel inleds med kapitelnummer och namnet på den person som ska berätta. Trots det glömmer jag och får påminna mig själv flera gånger. Så snabbt vande jag mig alltså, genom de två första böckerna, vid hur denna historia berättades.

Nu får man reda på hur allt hänger ihop. Informationen som släpptes i slutet av förra boken förklaras och visar sig vara sanning med viss modifikation. Tris, Tobias och några till lämnar den värld och det samhälle som är allt de tidigare känt till för att ta reda på vad som finns utanför. De måste sedan hantera den verkligheten med allt vad det innebär. Det visar sig naturligtvis att världen utanför inte är bättre eller lättare att leva i, bara annorlunda.

För första gången under läsningen av dessa böcker blir jag lite förvånad. Slutet överraskar mig. Fast nu i efterhand kan jag tänka att det ändå fanns saker som pekade mot just detta slut, fast jag uppenbarligen inte ville se dem. Slutet är både tragiskt och hoppfullt. Jag avslöjar det inte, om man vill läsa själv...

Insurgent

Foto: adlibris.com/se

Insurgent av Veronica Roth är fortsättningen på Divergent. Nu är alla invigningsriter över och det samhälle som Tris och de andra levt sina liv i börjar falla samman. Alla är inte nöjda med hur samhället är uppbyggt och tänker inte längre nöja sig med att stanna på sin plats. Det utbryter krig mellan falangerna och de falanglösa, som visar sig vara en stor och organiserad grupp, ger sig också in i konflikten.

Denna bok är både bättre och sämre än den förra. Bättre för att den stundtals är mer spännande och sämre för att jag ibland blir lite uttråkad. Det är något visst med att lära känna en ny grupp av karaktärer i en bok, samtidigt som de lär känna varandra. Detta avklarades ju redan i första boken och de karaktärer som man lärde känna där förändras inte så mycket i denna bok. Som tur är dyker några nya upp och några som bara var med lite förut får nu större plats, (några försvinner så klart också).

Tris kämpar för att få reda på sanningen i denna bok. Sanningen om det samhälle hon känner till och det som finns utanför det. Det som i slutet uppdagas är något som jag hade på känn. Fast än vet man inte allt om det, så det finns fortfarande möjlighet för sista boken att överraska. Bristen på stora överraskningar hittills talar dock emot det. Det ska ändå bli spännande att se hur allt reder upp sig till slut. Hur ska de få ordning på allt som nu är i totalt kaos?

Divergent

Foto: adlibris.com/se

Jag har precis läst färdigt Divergent av Veronica Roth. Det är nog i princip omöjligt att läsa denna bok och inte göra jämförelser med Hungerspelen. Även här är huvudpersonen en tjej som måste visa oerhörd styrka och mod i en framtid då samhället lever enligt strikta regler för att upprätthålla ordning.

Beatrice är en sextonårig tjej som växt upp med bror och föräldrar bland de osjälviska, en av fem falanger i samhället. De andra fyra falangerna har andra egenskaper som de värderar högst, beroende på vad de tycker var den största och viktigaste orsaken till att samhället förföll i krig och elände. När de är sexton år får alla medborgare genomgå ett test som ska visa vilken falang de passar bäst i. Sedan måste de välja om de ska stanna med sin familj i den falang de växt upp eller lämna familjen och välja en annan falang. Att Beatrice inte kommer stanna hos de osjälviska förstår man snabbt. Att det är något annat speciellt med henne uppdagas också i bokens början, vid testerna. Hon är divergent (vet inte om det har översatts till något annat på svenska), vilket betyder att hon kan passa in i flera falanger. Hon väljer de tappra och ändrar sitt namn till Tris. Sedan följer initieringsperioden för de nya anhängarna. De tappra kommer efter en rad utmaningar och tester att anta tio personer, trots att de fått nitton nya "rekryter".

Det är ett inrutat samhälle som boken utspelas i, utifrån att man ska tillhöra en grupp och sedan bete sig som den gruppen tycker att man ska göra. Om man har andra egenskaper så får man inte visa dem. Det verkar som att många tror att man inte har fler egenskaper. Att vara divergent som Tris anses mycket farligt och folk dödas för att vara det, för att de då inte passar in i de mallar som samhället bestämt är okej. Man kan också blir falanglös och får då leva helt utanför samhället, i fattigdom och elände. Jag undrar vilken falang jag skulle hamna i? Jag tror inte på de tappra eller de osjälviska, inte de fridfulla heller. Kanske de lärda eller de ärliga? Fast kanske säger detta bara mest om hur jag ser på mig själv... Jag skulle i vilket fall som helst inte vilja vara tvungen att bara vara en sak. Trots det så skulle jag säkert foga mig, om det var det samhälle som jag växt upp i. I slutändan kommer det säkert att bli något sorts krig eller revolution som gör att de måste omforma sitt samhälle till något annat, som är mer jämlikt och öppet.

Mycket i boken är förutsägbart. Jag tror faktiskt inte att jag blev överraskad av något. Jag räknade ut en del saker direkt och fick senare rätt. Då kan man ju tro att det var tråkigt läsning, men så var inte fallet. Det är underhållande att följa Tris genom alla strapatser, glädjas åt hennes framgångar, uppröras över orättvisorna och förfasas över hemskheterna.

En olikhet mellan intrigen i Divergent och Hungerspelen är att här finns det bara ett möjligt kärleksintresse. Man förstår direkt att det är han och även om han ska verka mystisk så förstår jag snabbt vem han är.

Om man gillar Hungerspelen och andra dystopier i liknande stil så kommer man gilla Divergent också. Jag ska i alla fall fortsätt med nästa bok direkt :-)

The invention of wings

Foto: adlibris.com/se

Sue Monk Kidds senaste bok heter The invention of wings. Den har jag läst nu. Jag har inte läst denna författare förut men jag har sett filmatiseringen av henne bok Honungsbiets hemliga liv. Det är en jättebra film och denna historia skulle även den göra sig bra som film. Fast än så länge är den ju inte ens översatt så vi får nog vänta ett tag på en eventuell film.

Handlingen börjar 1803 när Sarah Grimké fyller 11 år. Då får hon slavflickan Hetty som present. Slavar hör till vardagslivet i Charleston på denna tid och Sarah är helt klart i minoritet med sina känslor om att detta inte känns bra. Hon försöker att inte ta emot Hetty (som är det namn de vita gett henne, av sin mamma kallas hon Handful) men lyckas inte med det. Hon försöker senare frige Handful men även det sätter föräldrarna stopp för.

Boken följer Sarah och Handful genom livet. De blir osannolika vänner och Sarah lovar Handfuls mamma att hon ska göra allt hon kan för att Handful ska bli fri. Hon börjar då med att läsa Handful läsa, men det dröjer många år innan hon verkligen kan göra en insats för en verklig frigivning.

Det är svårt att förstå hur det är att leva i ett samhälle där i princip alla tycker att det är normalt, rätt och bestämt av Gud att vita människor ska äga svarta. Man vet ju om att det varit så men det känns långt bort, trots att det finns rasism och främlingsfientliga åsikter och strömningar i samhället även idag. De hemskheter som slavarna utsätts för är nästan obeskrivliga och Sarahs mamma är en hård och elak kvinna så det är inte lätt för slavarna som bor och jobbar där. Personligen skulle jag inte kunna göra så vidriga saker mot andra människor och leva med mig själv. Fast grejen är väl att de inte såg på slavarna som människor. Inte ens de människor som vid denna tid ville avskaffa slaveriet tyckte att de svarta skulle vara jämställda med de vita. De ville skicka tillbaka dem till Afrika. Sarah blir med tiden en radikal kämpe för avskaffandet av slaveriet och för kvinnofrågan. Hon förskjuts i princip från Charleston och sin familj p.g.a. det. Ändå känner hon att hon måste göra det som hon känner är rätt. Det är imponerande hur hon fortsätter att kämpa i motvind för det hon tror på trot att hon får försaka så mycket. Hon har dock stöd av sin lillasyster, så helt ensam är hon inte.

Många av karaktärerna i boken är styrda av samhället regler och normer. Även om slavarna har det sämst och får utstå omänskliga bindningar så kan man faktiskt säga att de vita är nästan lika styrda av alla regler för hur deras kön, samhällsklass o.s.v. ska bete sig. Att vara kvinna på denna tid gav inte mycket valfrihet. Om man tillhörde en rik och högt aktad familj som Sarah så skulle man bara gifta sig och ta hand om familj och hem. Så att Sarah bryter sig loss från den konvenansen är anmärkningsvärt.

När jag läst ut boken och läste författarens anteckningar på slutet så fick jag reda på att Sarah och hela hennes familj har funnits på riktigt. Alla de stora och viktiga händelserna i henne liv är verkliga. Handful är däremot påhittad. Jag slås av att jag aldrig hört talas om Sarah eller hennes syster Angelina, trots att de verkar ha varit mycket framstående i kampen mot slaveriet och för kvinnors rättigheter. Det visar väl bara hur lite vi lär oss om andra länders historia, fastän detta handlar om USA, som vi ändå har en del koll på.

Det här är en riktigt bra bok. Jag rekommenderar den varmt till alla som tycker att det är intressant med historia och vill läsa något som faktisk är mycket inspirerat av verkligheten.

Flugornas herre

Foto: cdon.se

De senaste veckorna har jag läst Flugornas herre av nobellpristagaren William Golding tillsammans med några elever i en fördjupning i svenska. Jag såg verkligen fram emot att få göra en sådan här fördjupning med elever som själva hade fått välja det. 23 elever valde denna fördjupning och det fanns precis böcker till alla. Sedan var det kanske bara ungefär hälften av dem som faktiskt engagerade sig i arbetet och läste och skrev reflektioner enligt det schema jag hade gjort. Även om jag var lite besviken över de som inte brydde sig så mycket så var det väldigt roligt och givande att jobba med dem som faktiskt visade engagemang.

Boken handlar om ett gäng pojkar som blir strandsatta på en öde ö efter att deras plan kraschat. I början försöker de ha regler och ordning. De hittar en snäcka som de blåser i när de ska ha möten och den som ska prata får hålla i snäckan. Man kan se snäckan som en symbol för demokrati och ordning. Det var riktigt intressant att se om jag kunde leda eleverna i deras funderingar till att förstå det. Några kom till denna insikt och det gjorde mig stolt.

Det går inte så bra för pojkarna på ön och den bräckliga ordning som de försöker bygga upp slås till slut i spillror och allt övergår i kaos. När det verkligen är kört för ordning och reda går snäckan sönder, som en symbol för ordningens undergång. Det är hemsk att föreställa sig att pojkar som inte är äldre än 12-13 år skulle blir till vildar som dödar och skövlar allt i sin väg. Samtidigt så tror jag inte att det är omöjligt. Grupptryck och utnyttjande av människors rädslor kan ha en oerhörd påverkan på vad någon kan ta sig till. På så sätt kan hela boken ses som en symbol för världen och vad mänskligheten kan ta sig till i en utsatt situation.

Jag hade läst boken förut, men det vara några år sedan. Jag tycker att den är intressantas p.g.a. all symbolik. Jag ville låta eleverna utveckla sin förmåga att tolka och analysera. Som ren underhållning så är historien lite seg till att börja med, tempot ökar först mot slutet. Fast även det passar med bokens dramaturgi.

Om man inte läst denna klassiker från 50-talet så tycker jag att man ska göra det. Faktumet att den är skriven för så pass länge sedan märks inte speciellt mycket (bara en del "gamla" ord, sade elverna). Den känns tidlös och det är med säkerhet därför som den blivit en klassiker.

Varför deppar Gilbert Grape?

Foto: bokman.nu

För snart en vecka sedan läste jag ut Varför deppar Gilbert Grape? av Peter Hedges. Jag hittade den i skolans förråd för flera år sedan och tänkte att jag skulle läsa den, eftersom jag sett filmen och gillar den. Nu äntligen har jag alltså kommit till skott.

Rätt så tidigt kände jag att boken och filmen har samma känsla. Jag kan inte förklara vad den känslan är men något i berättartonen är lika. Troligtvis beror det på att Gilbert är berättaren både i boken och filmen och att författaren till boken även skrivit manuset till filmen. Trots det tycker jag ändå att det är lite anmärkningsvärt, för jag kommer inte på många andra filmer där känslan är densamma som i böckerna de är baserade på.

Gilbert är 24 år och lever med sin otroligt feta mamma och sina syskon i den lilla staden Endora. Hans lillebror är utvecklingsstörd och hans pappa har hängt sig. Han har ett förhållande med en äldre gift kvinna och livet i allmänhet är inte så händelserikt.

Becky kommer till den lilla staden för att hälsa på sin mormor. Hon blir betydelsefull för Gilbert genom att öppna hans ögon för vem har är och vad han känner. Hennes roll är större i filmen än i boken, och där är det ännu tydligare hur betydelsefull hon är för Gilbert.

Jag gillade boken, men jag är inte så säker på att jag hade gillat den lika mycket om jag inte sett filmen först och gillat den. Det är nog första gången som jag tyckt så... Oftast blir man ju besviken på filmer efter att ha läst böckerna. Jag tror att jag kanske hade tyckt Gilbert varit lite vulgär, när han i förbifarten berättar att han gick och lade och runkade... Fast eftersom jag redan känner honom och den resa han gör så har jag en förförståelse för vem han är och reagerar inte så starkt på hans direkta och lite vulgära språk.

Jag tror inte vem som helst skulle gilla denna bok men om man gillar filmen så tycker jag att man ska läsa den. Det finns fler skillnader mellan film och bok att fundera på men jag slutar nu :-)

Hungrig

Foto:adlibris.com/se

Modellen Crystal Renn har tillsammans med Majorie Ingall skrivit boken Hungrig - En ung modells berättelse om aptit, ambition & ultimata kurvor. Jag har nyss läst ut dena bok och, får jag erkänna, känner mig lite kluven till den. Jag tar det från början...

Crystal upptäcktes av en talangscout när hon var 14. Han sade att hon kunde bli modell men hon var tvungen att gå ner en hel del i vikt först. När hon var 16 hade hon bantat ner sig till 45 kg, till sina 176 cm. Då flyttade hon till New York och började jobba som modell. Det var inte lätt för henne för allt kretsade runt hennes anorexia, hur lite hon skulle är och hur mycket hon skulle träna. Hon var i sin egen lilla bubbla där bara det existerade. Hon skriver att en del folk tror modeller är dumma, men hon menar att de "bara" är hungriga, och följaktligen inte kan tänka klart.

Det är nästa omöjligt att föreställa sig att man kan väga 45 kg och vara 176 cm lång. Inte konstigt att hon var olycklig och hade alla möjliga problem med kroppen och hälsan. Det sjukaste är dock att modellagenturen tyckte att det var bra att hon var så smal, och ibland även tyckte att hon skulle banta lite till. Det är verkligen sjukt!

Till slut orkade Crystal inte mer och gav upp. Hon bestämde sig för att bli plusmodell istället. Först då ramlade de stora jobben in. Nu fick hon tillbaka sin personlighet och var troligtvis mycket bättre och roligare att jobba med.

Boken budskap är helt klart att man ska hitta den storlek och form som ens kropp mår bra av och sedan trivas med det. Det är ju ett bra budskap, men det är några år sedan boken skrevs och jag var tvungen att kolla upp Crystal på nätet. Då fick jag se bilder från förra året där hon definitiv är långt från stl 46, som var den största hon hade. Hon är smal igen, fast inte riktigt lika smal som när hon började modella. Hon har naturligtvis kritiserats för denna viktnedgång, med tanke på hennes boks budskap. Jag förstår denna kritik, för jag känner också att hennes budskap blir lite urholkat p.g.a. att hon inte längre lever efter det själv. Hade hon sagt att hon kämpat mot sina ätstörningar och erkänt detta som ett misslyckande i denna kamp så skulle man kunna känna förståelse och medlidande för henne. Fast nu när hon bara säger att detta är den vikt som känns bra nu och slår ifrån sig kritiken kan jag inte låta bli att tycka att hon svikit sina ideal lite. Samtidigt så antar jag att man inte blir av med anorexia så lätt som det verkade ha gått för henne. Man måste antagligen fortsätta kämpa med det på något sätt under resten av livet. När jag tittade på bilder av henne kunde jag inte låta bli att göra reflektionen att hon såg gladare ut när hon vägde mer.

För egen del vet jag inte hur bra läsning detta var för mig. Medan jag läste kretsade mina tankar lite väl mycket runt vikt. Även om boken budskap inte är att man ska banta eller svälta sig själv så handlar det typ hela tiden om vikt på något sätt. Jag tror inte det är bra att tänka så mycket på vikt och utseende, som denna bok fick mig att göra, då kommer man bara på saker med sig själv att vara kritisk mot.

Nyckeln

Foto: adlibris.com/mondo

Nu har jag lyssnat färdigt på sista delen i Engelsforstrilogin; Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Denna bok var fylld av händelser och oväntade vändningar. I ingen av de andra böckerna fick mina förväntningar på vad som skulle hända byta riktning så många gånger. Troligtvis berodde detta på att huvudpersonerna aldrig tidigare varit så osäkra och splittrade i hur det trodde att allt skulle lösas. Kanske skulle man som läsare då ta ett steg tillbaka och tänka själv, men jag tycker att det är ett rätt så bra betyg för en bok att man går in i den så mycket att man tänker som karaktärerna och litar på dem. I vilket fall som helst så är sådan läsning den mest avkopplande, tycker jag.

Apokalypsen kommer närmare med stormsteg och Cirkeln av de utvalda får konkurrens av Rådet och deras cirkel av utvalda häxor. Spoilervarning! Nu i efterhand känns det rätt så självklart att det var de utvalda som skulle stoppa apokalypsen. Jag ifrågasätter varför jag tvivlade på det. Jag tror att det beror på att böckerna tidigt visade att de inte var som alla andra, genom att låta viktiga huvudpersoner dö tidigt. Trots det så blir det ett klassiskt slut med en räddad värld som kan leva vidare. Det hade varit för dystert med motsatsen, så jag är nöjd.

Jag tycker böckerna är bra. Huvudpersonerna är oerhört olika och visar många av samhällets sociala skikt. Jag tror att de genom det kan ge läsarna ökad förståelse för människor som inte är som de. Eftersom huvudmålgruppen är tonåringar så känns det extra bra, för man formas mycket under de åren till den vuxna människa man sedan ska bli, (med det inte sagt att man slutar utvecklas när man blivit vuxen).

Om man gillar fantasy och vill läsa en svensk variant på genren så rekommenderar jag dessa böcker.

The book thief

Foto: cdon.se

Nu har jag läst ut The book thief av Markus Zusak. Det tog ett litet tag att läsa ut den, för jag blev distraherad av de böcker som jag lyssnar på (och nyss skrivit om). Det betyder i detta fall inte att denna bok inte är bra, för det är den. Däremot så kräver den lite av sin läsare. Det är varken lättsamt eller speciellt lyckligt och enkelt.

Bokens berättare är Döden. Bara det är ju lite speciellt. Jag har nog inte läst någon sådan bok förut. Döden berättar om boktjuven, Liesel, som är nio år när historien börjar 1939, i Tyskland. Andra världskriget och Döden som berättare gör att man inte förväntar sig att detta ska bli en speciellt lycklig historia.

Liesels lillebror dör på tågresan som ska lämna barnen i fosterhem. Under begravningen stjäl Liesel sin första bok, en handbok i dödgrävning. Detta är också första gången som Döden kommer i kontakt med henne, men inte sista gången. Jag upplever att det ger en liten extra krydda till boken att man inte vet när Döden kommer träffa Liesel igen, och om eller snarare när han ska hämta henne.

Liesels fosterföräldrar är enkla men bra människor. Pappan blir mycket betydelsefull för Liesel, inte minst när han motar bort hennes mardrömmar med lästräning under nätterna. Mamman upplevs hårdare och strängare men hon är har ett hjärta av guld innerst inne. Visst kan det vara så ibland, att den som har det hårdaste skalet är mjukast på insidan? Liesel får en bästa vän i grannpojken Rudy, och de upplever många äventyr tillsammans. Familjen gömmer även juden Max i källaren under en tid. Det var verkligen modigt av dem att göra det. Hade han blivit upptäckt hade de alla råkat mycket illa ut. Man funderar ju ofta på hur vanliga tyskar upplevde kriget och det Hitler gjorde. Det fanns trots allt människor som inte köpte allt han sade utan insåg att det var fel. Det känns hoppfullt för mänskligheten tycker jag.

Jag tänker inte skriva om allt som händer och de relationer som formas och utvecklas, för det blir för mycket. Jag nöjer mig med att rekommendera denna lite annorlunda bok. Den finns även på film nu och den ser jag fram mot att se.

Eld

Foto:cdon.se

Den andra delen i Engelsforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren heter Eld. Den har jag lyssnat på den senaste veckan. Precis som första boken så var den spännande och jag har lyssnat varje dag. Jag undra hur allt ska sluta...?

De utvalda måste kämpa på flera fronter i denna bok. Någon ser till att apokalypsen som de ska stoppa närmar sig med stormsteg (mycket snabbare än beräknat) och samtidigt dyker rådet upp och ska ställa dem till svars för hur de har missbrukat sina magiska krafter. (Rådet håller koll på all magianvändning och anser sig vara kloka och alltid ha rätt.)

Samarbete blir nyckeln till att lyckas. Att tjejerna kan se förbi sina olikheter och verkligen samarbeta och lita på varandra är ett bra budskap. Ofta har man kanske lättare för att lita på och samarbeta bra med folk som liknar en själv, men att kunna komplettera varandra och se det positiva hos andra är viktigt och även givande, tror jag.

I Engelsfors startar en organisation som kallar sig för Positiva Engelsfors (PE). Många i samhället ansluter sig och anammar budskapet om att tänka positivt. Först verkar det bra men snart förstår man att det är något lurt med detta. Jag tänker faktiskt på Nazityskland. Folk går med i en rörelser som verkar bra först, men mer och mer vill man göra sig av med alla som inte passar in. PE tar över skolan där tjejerna går och de som inte går med blir utstötta. Man vill ju tro att sådant som liknar det som hände i Tyskland inte skulle kunna hända igen, men jag är inte så säker. Folk vill så gärna passa in och höra till. Om det dessutom verkar bra i början så tror jag att folk kan bli lurade. Som alltid vill man ju tror att man själv inte skulle gå på något sådant, men hur ska vi kunna veta det när vi aldrig varit med om något liknande? I Engelsfors så är det demonerna och de som hjälper dem som ligger bakom PE och allt de gör och som tur är lyckas de utvalda bekämpa dem och avvärja apokalypsen för den här gången. Däremot så är det fler av dem som stryker med. Från början var de sju utvalda och nu är endast fyra kvar. Jag undrar om fler ska behöva dö innan sista boken är slut. Deras uppdrag är att stänga den port som finns till demonvärlden i Engelsfors, så jag antar att sista boken slutar med att de lyckas med det.

Ser fram emot upplösningen :-)

Cirkeln

Foto: cdon.se

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har skrivit Cirkeln, som är den första boken i Engelsforstrilogin. Jag har elever som sagt att jag bara måste läsa dessa böcker, så det var kul att berätta för dem att jag nu gör det. Jag har på en vecka lyssnat på denna första bok i serien. Det är rätt så snabbt för mig att ha lyssnat på en bok på en vecka. Så fort jag vaknat har jag stoppat hörlurarna i öronen och sedan har jag lyssnat medan jag gjort mig iordning, ätit frukost och gått till jobbet. Som ni förstår så har det alltså varit rätt så spännande.

Den här boken är något så ovanligt som en svensk fantasytrilogi. Engelsfors är ett litet brukssamhälle där inget speciellt verkar hända, men det visar sig att "hinnan" mellan vår värld och andra dimensioner och världar är extra tunn där. Handlingen börjar med ett dödsfall och sedan väcks sex 16-åriga tjejer som häxor. De har till synes inget gemensamt och deras olikheter och konflikter är en drivkraft i handlingens utveckling. De får reda på att de är utvalda att rädda världen från en ondska som hotar. Dessutom blir deras skola utpekad som en ondskans plats.

I början hade jag lite svårt att hålla ordning på alla tjejerna, vem som var vem, hur de såg ut och hur deras familjer och vänskapsrelationer såg ut. Efter ett tag satte det sig dock och det var inga problem att hänga med. Innan jag hade kommit speciellt lång blev jag rejält överraskad av en dramatisk händelse i boken. Jag hade verkligen inte tänkt mig att det ens var en möjlighet att en sådan sak skulle kunna hända. Det känns uppfriskande att bli så överraskad av en bok. Sedan tyckte jag att det malde vidare och precis när jag började tänka att det behövde hända något nytt så tog händelserna fart igen. Det hade ju varit ännu bättre om jag aldrig behövt tänka att det borde hända något nytt, men det var ju bra att det gjorde det när jag tyckte att behovet uppstod.

Även om tjejerna är häxor och har magiska krafter så finns det också en del realistiska drag i boken. De privata problem som tjejerna brottas med känns som typiska tjej- och tonårsproblem, även om karaktärerna kanske är lite stereotypt beskrivna.

Jag kommer helt klart att lyssna på de två resterande böckerna också.

Little Bee

Foto: cdon.se

Jag har lyssnat på Little Bee av Chris Cleave. Det har tagit mig ett tag att lyssna klart, och det är väl inte direkt ett bra betyg.

Little Bee är en flicka från Nigeria som tar sig till England som flykting. När hon till slut tar sig ifrån flyktingförläggningen så letar hon upp Sarah som offrade ett finger för att rädda hennes liv på en strand i Nigeria, (Sarah var där på semester och stötte på rebeller som jagade Little Bee och hennes syster). Sarahs man har precis tagit livet av sig så hon har egna saker att bearbeta, samtidigt som hon vill hjälpa Little Bee.

Det har hänt tragiska saker i både Little Bees och Sarahs liv. Olika saker men alla tragiska på sitt sätt. Jag önskar att jag hade känt mig mer engagerad i deras öden. Trots det var det något med boken som gjorde att jag hade svårt att bry mig på riktigt. I teorin så bryr jag mig och tycker det är hemskt, det som hänt dem, men i praktiken så väcks inte min empati så mycket som den borde göra. Jag har hört andra som säger liknande saker om denna bok så jag tänker inte ha dåligt samvete för att de allvarliga teman som tas upp inte engagerar som de borde. Jag skyller på författaren.

Även fast boken verkar bra så tänker jag inte rekommendera den.

Beautiful redemption

Foto: cdon.se

Beautiful redemption är fjärde och sista boken i serien av Kami Garcia och Margaret Stohl. Här avslutas historien om Ethan och Lena och deras problematiska kärlek. Ännu en serie som jag återkommer till, men denna gång efter ett mycket kort avbrott. Det kändes bra att få avsluta denna serie. Eftersom jag hade alla böckerna så kändes det lite jobbigt att ha den sista liggande och vara "tvungen" att läsa annat emellan, (fast bokcirkelns val måste jag ju följa).

Det blir nästan omöjligt att skriva om denna bok utan att avslöja något, så... spoiler alert! Den tredje boken slutade med att Ethan offrade sitt liv för att återställa ordningen i världen, så att den inte skulle gå under. Denna bok handlar således om hur han ska kunna ta sig tillbaka till livet och Lena. Det var nämligen någon som skrev om hans öde så nu behöver han riva ut den sidan ur boken som innehåller allas öden.

För första gången i serien så är boken uppdelad i olika delar och Lena har en del där hon är jag-personen. Eftersom det hela tiden varit Ethan som är böckernas "jag" så får jag flera gånger i Lenas del påminna mig om att det är hon som är "jag". Det var nog ett nödvändigt val att göra för denna bok. Eftersom  Ethan och Lena är åtskilda så kan ju inte han berätta om vad som händer i den vanliga, levande, världen.

Det tydligaste budskapet i denna bok är att aldrig ge upp. Inte ens när det verkar omöjligt. Varken Ethan eller Lena ger upp om att de ska återförenas på något sätt. Man kan ju tycka att döden är ett rätt så definitivt sätt att skilja människor åt, men allt är ju inte så enkelt och vanligt i dessa böckers värld. Inte ens döden kan hindra detta kärlekspar från att återförenas. För naturligtvis så är det så det slutar. Jag tycker om lyckliga slut och speciellt när det varit någon form av kamp mellan gott och ont så skulle jag bli väldigt besviken om inte det goda segrade till slut.

I persikoträdets skugga

Foto: adlibris.com/se

I persikoträdets skugga är Joanne Harris tredje bok om Vianne Rocher. Vi mötte henne först i boken Choklad som också blev film med Juliette Binoche och Johnny Depp. Joanne Harris har en egen stil tycker jag. Berättartempot är ibland rätt så långsamt. Det handlar mer om relationerna mellan människor än en massa händelser. Det utspelar sig nästan alltid i Frankrike och det är inte ovanligt med kopplingar till mat och/eller magi. När denna bok börjar bor Vianne med sina döttrar och Roux på hans flodbåt i Paris. Hon får ett brev från Lansquenet, byn där hon bodde i första boken, och det brevet får henne att återvända dit efter åtta år.

Att läsa en bok som är en fortsättning på något man tidigare läst är som att återse gamla vänner. Det är inte samma sak som att läsa en hel serie, bok efter bok, i följd. Det är en annan sak när det gått flera år och man inte ens visste att det skulle komma en fortsättning. Jag tycker om känslan av återseende. Jag känner redan karaktärerna, och i detta fall även miljön. Det vara bara att återvända dit man en gång förut varit. Fast naturligtvis är inte allt detsamma. Nya karaktärer har dykt upp och man får anledning att göra nya bedömningar av gamla kända karaktärers egenskaper och handlingar.

Vianne däremot är densamma. Hon lägger sig i folks liv med största välvilja och välmening. Hon tror att det mesta kan lösas genom att bjuda på mat och choklad. Ofta har hon rätt, och får bevisat om igen att mat är ett universellt språk. Fast det biter förstås inte på alla, för då skulle ju bokens problem lösas direkt och det skulle inte bli så mycket till intrig. Hon får också anledning att tvivla på och nyupptäcka sina egna relationer till människor som hon står nära. Jag tvivlade också på en viss persons ärlighet och var ett tag rätt så säker på att jag visste hur det låg till, (det visade sig att det inte var som jag trodde).

Slutet är lite väl öppet för min smak. Viannes döttrar vill gärna stanna i Lansquenet och många av byns invånare vill gärna ha dem där, med sin chokladbutik. Roux däremot ville inte ens följa med tillbaka, fast han dök ändå upp på slutet. Hans motvilja att återvända och Viannes motvilja att slå sig till ro någonstans överhuvudtaget gör framtiden för dem osäker. Jag hade gärna sett ett slut som visade deras framtid lite tydligare. Å andra sidan så öppnar ju detta slut upp för ytterligare böcker i framtiden...

Tell the wolves I´m home

Foto: adlibris.com/se

Nu när jag varit hemma sjuk så har jag läst färdigt ungdomsboken Tell the wolves I´m home av Carol Rifka Brunt. Handlingen utspelar sig på 80-talet och tar upp ämen som syskonkärlek och -rivalitet, aids, ensamhet och rädsla för det ovana.

June är en 14-årig tjej som tycker om medeltiden, älskar sin morbror Finn, inte står så nära sin syster Greta längre och är utan även andra vänner. Finn är konstnär och bor i New York. Han dör av aids och familjen skyller allt på hans pojkvän, som June aldrig förut hört talas om.

Finns pojkvän Toby tar kontakt med June och sakta men säkert uppstår en vänskap mellan de två personer som kanske saknar Finn mest. Jag skriver kanske för även Junes mamma saknar Finn och sörjer över att de förlorat kontakten genom åren. Skulle jag ha beskrivit henne innan jag läst klart boken så skulle jag nog inte ha talat så vänligt om henne för det är hon som tvingar Finn att hålla tyst om Toby (trots att de bott ihop i 9 år). Längre fram i boken så får man reda på mer om deras syskonrelation och man får mer förståelse för varför hon handlat som hon gjort. Trots det så är det svårt att förstå hur man kan vara så hård mot sin bror bara för att han valt ett liv som inte tillhör normen. Fast det var ju annorlunda på 80-talet… folk visste inte så mycket om aids och homosexualitet var inte lika accepterat som det är idag.

June och Greta har också en komplicerad syskonrelation. June tror att Greta hatar henne och som läsare är man nog böjd att hålla med en del, i början. Senare visar det sig att det finns naturliga och förmildrande omständigheter till Gretas ibland elaka beteende. Författaren kanske vill belysa hur svåra syskonrelationer kan vara, men också hur nära man kan stå varandra och vilka problem det kan leda till. Alla som har syskon kan nog hålla med om att relationerna till dem inte alltid är lätta men att det finns ett band där som inte kan jämföras med något annat.

June är en rätt så udda person och det kändes inte givet att tycka om henne eller att förstå henne. Även om boken är skriven ur Junes perspektiv så tycker jag att jag hade svårt att få grepp om henne. Jag tror faktiskt att jag förstod flera av de andra karaktärerna bättre.

Detta är en bok med djup. Den belyser relationerna mellan syskon, familj och vänner och vad sorg kan göra med dessa relationer. Jag skulle nog säga att syskonrelationer och sorg, på olika sätt, är två stora teman i boken.

Beautiful chaos

Foto: cdon.se

I Beautiful chaos, den tredje boken i serien, så blir problemen värre än någonsin för Ethan och Lena. Efter att ha varit ifrån varandra en del i bok två så är deras förhållande nu hyfsat stabilt. Det hjälper ju dock inte så mycket när staden de bor i får utstå apokalyptiska plågor och det verkar som att hela världen går mot sin undergång. Detta efter att Lena vägrade att välja ljuset eller mörkret och då förstörde den ordning som har rått i välden. Nu måste de försöka rädda världen, fast först måste de räkna ut hur.

Ja, vad ska man säga… När jag läste denna bok kunde jag ju inte låta bli att tänka på världens undergång eftersom det är dit allt verkar vara på väg, (vid bokens slut ät det inte avgjort hur det blir). Man kan ju fundera på hur man skulle bete sig om allt var på väg att ta slut. Vilka sidor skulle det ta fram hos en? Skulle det visa sig att man är modigare än man tror eller skulle man bli en liten lort? Alla hoppas vi väl på att man skulle hantera svåra situationer med värdighet och mod, men jag tror att det är svårt att veta innan man hamnar i en sådan situation. Dessutom lär ju världens undergång vara något som vi bara upplever en gång och efter det så lär vi väl inte diskutera hur vi hanterade det. Fast det var ju tiden innan själva undergången som jag fundera på... Det är ju då vi kan göra en skillnad. Då skulle jag önska att jag kunde få betyda något positivt för människorna runt mig, fast det är en rätt så stor risk att jag skulle vara den som behövde något positivt från någon annan. Tur att man aldrig varit i riktiga krissituationer… Detta blev nog lite tjatigt, så nu slutar jag.

Hur som helst så är jag är spänd på att läsa sista boken i serien för denna slutade mer spännande än någon av de andra. Fast nästa bok blir en till bokcirkeln, (den verkar också bra). Jag får skynda mig att läsa så att jag kan återgå till sista delen i denna serie :-)

Beautiful darkness

Foto: cdon.se

I Beautiful darkness fortsätter problemen för Ethan och Lena. Eftersom Ethan är en helt vanlig dödlig så kan Lenas kyssar ge honom hjärtstillestånd...typ. Ethan vill att de ska vara ihop i alla fall men Lena är rädd för att skada honom. Hon tyngs också av att behöva välja om hon ska vara mörk eller ljus för resten av sitt liv. Alla av hennes sort måste ta det beslutet, men det är extra jobbigt för Lena eftersom hennes beslut kommer påverka alla andra i hennes familj också. Om hon väljer att bli ljus dör alla mörka familjemedlemmar och tvärtom, och det är inte så enkelt som att man självklart vill bli ljus och bli av med alla mörka. Allt detta gör att Lena lämna Ethan och hela sin familj och de måste med gemensamma krafter hitta henne och ta henne tillbaka. Det visar sig också att Ethan kanske inte är en helt vanlig dödlig trots allt...

I denna bok får man som läsare lära känna karaktärerna från första boken ännu mer. Det uppstår ny problem som måste lösas. När de väl löser sig så vet man samtidigt att det kommer nya problem, eftersom det kvarstår två böcker i serien. Om man gillar första boken kommer man gilla denna bok också. Jag kommer definitivt att läsa hela serien för att se om Ethan och Lena kan hitta en lösning, så att de kan ha en framtid tillsammans.