Tell the wolves I´m home

Foto: adlibris.com/se

Nu när jag varit hemma sjuk så har jag läst färdigt ungdomsboken Tell the wolves I´m home av Carol Rifka Brunt. Handlingen utspelar sig på 80-talet och tar upp ämen som syskonkärlek och -rivalitet, aids, ensamhet och rädsla för det ovana.

June är en 14-årig tjej som tycker om medeltiden, älskar sin morbror Finn, inte står så nära sin syster Greta längre och är utan även andra vänner. Finn är konstnär och bor i New York. Han dör av aids och familjen skyller allt på hans pojkvän, som June aldrig förut hört talas om.

Finns pojkvän Toby tar kontakt med June och sakta men säkert uppstår en vänskap mellan de två personer som kanske saknar Finn mest. Jag skriver kanske för även Junes mamma saknar Finn och sörjer över att de förlorat kontakten genom åren. Skulle jag ha beskrivit henne innan jag läst klart boken så skulle jag nog inte ha talat så vänligt om henne för det är hon som tvingar Finn att hålla tyst om Toby (trots att de bott ihop i 9 år). Längre fram i boken så får man reda på mer om deras syskonrelation och man får mer förståelse för varför hon handlat som hon gjort. Trots det så är det svårt att förstå hur man kan vara så hård mot sin bror bara för att han valt ett liv som inte tillhör normen. Fast det var ju annorlunda på 80-talet… folk visste inte så mycket om aids och homosexualitet var inte lika accepterat som det är idag.

June och Greta har också en komplicerad syskonrelation. June tror att Greta hatar henne och som läsare är man nog böjd att hålla med en del, i början. Senare visar det sig att det finns naturliga och förmildrande omständigheter till Gretas ibland elaka beteende. Författaren kanske vill belysa hur svåra syskonrelationer kan vara, men också hur nära man kan stå varandra och vilka problem det kan leda till. Alla som har syskon kan nog hålla med om att relationerna till dem inte alltid är lätta men att det finns ett band där som inte kan jämföras med något annat.

June är en rätt så udda person och det kändes inte givet att tycka om henne eller att förstå henne. Även om boken är skriven ur Junes perspektiv så tycker jag att jag hade svårt att få grepp om henne. Jag tror faktiskt att jag förstod flera av de andra karaktärerna bättre.

Detta är en bok med djup. Den belyser relationerna mellan syskon, familj och vänner och vad sorg kan göra med dessa relationer. Jag skulle nog säga att syskonrelationer och sorg, på olika sätt, är två stora teman i boken.