Au revoir Agneta

Foto: adlibris.com/se

Jag har sagt dert förut, men det är lika sant nu. Jag älskar att lyssna på Emma Hamberg när hon läser sina böcker. Hennes senaste är en ny och, som jag förstått det, sista bok om Agneta; Au revoir Agneta. 

Agneta har hittat sig själv där nere i Frankrike. Hon har hittat vänner, kärlek och självkänsla. Hon känner att hon passar in, precis som hon är. Allt förändras dock och hon måste återvända till Sverige och reda upp sitt liv där hemma. Även om hon tar med sig allt som hon funnit i Frankrike så finns ju också den gamla Agneta kvar där hemma. Nu gäller det att hålla fast vid det nya, som hon känner är hon. Det blir inte så lätt när "alla" säger åt henna att vara vanlig och inte så konstig. Jag skulle vilja inspireras av Agnetas berättelse och precis som hon bli bättre på att inte bry mig om vad andra tycker. Tänk att också få känna att man är på precis rätt plats, i rätt tid, med rätt människor. Det vore väl fantastiskt... Kanske bara jag som tror att det inte är helt vanligt att man känner så...

Varje gång jag lyssnat färdigt på en av Emmas böcker så blir jag lite ledsen, för nu finns det ingen mer bok av henne som jag inte redan lyssnat på. Jag glädjer mig åt att jag kan tipsa om hennes böcker. Mamma lyssnade på serien om Rosengädda förra året och jag tror att jag har tipsat tillräckligt om Agnetas böcker för att hon ska lyssna på dem också när hon får tid. Emmas böcker är den perfekta kombinationen av allvar och humor. Jag tycker så mycket om dem.

Som ett eko

Foto: adlibris.com/se

Som ett eko är Diana Gabaldons sjunde bok i Outlander-serien om Claire och Jamie. Jag har läst och lyssnat om vartannat på denna drygt 1000 sidor långa bok under de senaste tre veckorna. Jag gjorde en liten paus för att ta boken till bokcirkeln. Jag läser dessa böcker så att jag ska ligga före tv-serien, där den sjunde säsongen kommer senare i år. Kände att det var lika bra att tag i det.

Omdömet om denna bok lite som mitt minne av den förra boken. I början är det rätt så segt. Flera hundra sidor där det inte händer så mycket. Man hade lätt kunnat göra det kortare. Sedan så blir det väldigt dramatiskt på de sista par hundra sidorna ungefär. Varför gör man så? Kan man inte sprida ut dramatiken lite, och dra ner på delarna där inget viktigt händer?

De tråkigaste delarna i denna bok handlar framför allt om olika slag i kriget mellan England och ett Amerika som vill bli fritt. Jamies son, som inte vet om sin härkomst då ingen berättat om den för honom, känns som en lite blek huvudperson i sina delar, och hans delar är för många enligt mig. Kanske kan mitt engagemang i honom växa med tiden, men just nu hade jag hellre läst mer om Brianna och Roger. Deras delar är för få och lämnar mig med många frågor. Claire är naturligtvis oftast huvudpersonen, men jag hade gärna läst mer om Fergus och Marsala också. Även unge Ian har en intressant storyline, som jag gärna spenderat mer tid med. 

Sammanfattningsvis så gillar jag det på det stora hela eftersom jag känner och tycker om dessa karaktärer. Ska man se boken som en enskild berättelse så står det jag tidigare påpekat fast. Tråkigt i början och dramatiskt i slutet. Allt slutade med flera cliffhangers som gjorde att jag nästan hade lust att ta tag i nästa tegelsten.... men det får vänta.

 

Detaljerna

Foto: adlibris.com/se

Tidigare i veckan lyssnade jag på Detaljerna av Ia Genberg. Boken vann Augustpriset förra året, men den lämnade mig rätt så likgiltig.

Detta är en kort bok, med endast fyra kapitel. I varje kapitel berättar berättaren om en person från sitt liv. Det man får reda på om berättaren är hur hon beter sig mot och tillsammans med personerna hon berättar om, vad hon tänker om den personen hur hennes liv var just när den personen var en del av hennes liv. Däremot får man aldrig reda på vad hon heter eller hur gammal hon är när hon berättar detta. Jag tror ändå, (utifrån de ledtrådar om det som jag snappar upp) att det är en kvinna i 50-årsåldern som berättar. Hon berättar inte kronologisk. Först berättar hon om en kvinna som hon hade en förhållande med. Sedan om en tjej som hon var kompis med i 20-årsåldern tror jag, före hon mötte kvinna i första kapitlet. Efter det berättar hon om en man som hade en roman med. Detta måste ha varit efter kvinnan i början. Sista kapitlet berättar om en kvinna, som visar sig vara hennes mamma. 

Berättarstilen är alltså episodisk och icke linjär. Detta borde ju inte vara ett problem i sig. Kanske är det den relativt anonyma berättaren som gör att jag inte känner mig engagerad. Kanske behöver jag veta mer om den karaktär som ger mig berättelsen. Det är inte så att jag upplever henne opålitlig. Det är nog bara det att jag inte riktigt upplever att jag känner henne. Jag känner henne bara indirekt... och det är inte tillräckligt för mig.
 

Central Park

Foto: adlibris.com/se

Förra helgen lyssnade jag på Guillaume Mussos Central Park. Den var så spännande att jag lyssnade på allt på två dagar. 

Allt börjar med att Alice vaknar upp på en parkbänk i vad som visar sig vara Central park i New York. Hur gick det till, när hon var och festade i hemstaden Paris kvällen före? Hon är handklovad till en man som säger att han heter Gabriel, är jazzmusiker och spelade på en pub i Dublin dagen innan. Ingen har mobiltelefon eller plånbok kvar. Alice har däremot en pistol där en kula saknas. Hon är blodig och har ett nummer skrivet i handen. Gabriel har ett nummer ristat på sin arm. Naturligtvis måste de samarbeta för att ta sig ur denna situation och lista ut vad som hänt. Snart visar sig kopplingar till ett fall som Alice och hennes poliskollegor jobbade hårt med i Paris. Hon börjar undra om det är så att den mördaren inte är död, eller om de har att göra med en copy cat.

Som sagt så tyckte jag att denna bok var oerhört spännande. När upplösningen kom kändes den dock antiklimaktisk. Jag kände mig nästan lite lurad. Jag funderade sedan på varför det skulle vara en negativ känsla, för det var trots allt så jag först upplevde det. Kan det inte vara en bra sak att författaren helt lyckades lura mig? Så kändes det inte... Kanske är det så att man på något sätt vill känna att författaren och läsaren har något sorts band och samförstånd. Detta bröts i så fall av författaren här och jag kände mig lurad. Jag tänker att jag inte borde vara besviken, eftersom jag följt handlingen med en sådan spänning och förväntan. Trots det kan jag inte helt skaka av mig känslan av att ha blivit lurad och att det inte var positivt. 

Eftersom det var så spännande kommer jag nog lyssna på fler böcker av Musso.
 

Lektioner i kemi

Foto: adlibris.com/se

Tycker man att det är intressant med kvinnohistoria och jämställdhetsfrågor så borde man läsa Lektioner i kemi av Bonnie Garmus. Den har fått flera priser i England och jag förstår varför. Jag tycker att det är en bra bok. 

Elizabeth Zott är inte som andra kvinnor. På 1950-talet utbildar hon sig till kemist, men det är inte lätt att som kvinna göra karriär i den naturvetenskapliga världen. Männen tycker att hon borde vara labbassistent, sekreterare eller änne hellre hemmafru. När Elizabeth helt fräckt tar några glasbägare från Calvin Evans så är det början till en, för sin tid, ovanligt relation. Enligt Elizabeth är kärlek inte skäl nog för äktenskap. Den åsikten är hon däremot ensam om. Efter en rad oväntade händelser är hon ensamstående mor i början av 1960-talet och programledare för det enormt populära matlagningsprogrammet "Middag kl.sex".   

Elizabeth är helt klart före sin tid, i sin syn på jämställdhet. Kanske har hon även någon diagnos som bidrar till hennes rationella sätt att se på världen. Det är inget som boken tar upp, bara något som jag reflekterade över nu i efterhand. Boken är både underhållande, engagerande och informativ om tidens situation för kvinnor. Jag rekommenderar den verkligen till den som är intresserad av dessa frågor. 

Harry Potter - serien

Foto: adlibris.com/se

Även om inte alla läst J.K. Rowlings böcker om Harry Potter så har nog de allra flesta hört talas som dem. Jag har tidigare läst dem både på svenska och på engelska. Trots det har jag under en tid varit sugen på att läsa om dem. Det finns ju alltid så mycket som inte är med i filmerna  och efter ett tag glömmer man ju bort. Det har dock känns som ett stort projekt eftersom det är sju böcker och en del av dem är rätt så tjocka. När det var dags att lämna Degerfors efter jullovet så började jag lyssna på första boken i bilen, när jag körde hem. Sedan har jag plöjt på med Stephen Frys inläsning och nu efter drygt en månad så har jag lyssnat färdigt. Jag gjorde en paus för en bok för bokcirkeln, så på drygt en månad har jag lyssnat på åtta böcker, vilket nog är ett rekord för mig, tveklöst på senare tid i alla fall. 

De första böckerna är inte så långa och där är nästan allt som händer även med i filmerna. En del händelser är ändrade på men inga större saker. Från fjärde boken börjar dock större skillnader uppstå. Då finns det hela karaktärer och händelseförlopp som är borttagen i filmerna. Sedan så finns det saker som jag inte minns hur det ligger till med. Jag blir nu tvungen att titta om på filmerna också, för att kunna jämföra. Jag förstår att man har varit tvungen att ta bort saker och jag tycker att det är bra filmatiseringar, men det finns detaljer som jag tycker att filmskaparna lätt hade kunnat göra bättre. En sådan sak är skådespelarna som spelar Harrys föräldrar. De dödades ju när han skulle fylla ett år, så de är ju endast med i tillbakablickar och på fotografier och liknade. Skådespelarna som spelar dem ser ut att vara i 40-årsåldern, som yngst skulle mamman kunna vara i 30-årsåldern. I böckerna kan man räkna ut att de blev dödade när de var 21 år gamla. Varför valde man inte skådespelare som såg yngre ut till att porträttera dem i filmerna? Det hade ju lätt kunnat ordnats, tänker jag.

Även om detta är barn- och ungdomsböcker så tycker jag att de är fantastiska. Flera gånger var jag rörd till tårar, (kanske bidrog det att jag rätt så trött ibland, men ändå). Det anmärkningsvärda är väl att det inte var vid tragiska dödsfall som tårarna gjorde sig påminda utan när karaktärerna visade solidaritet, mod och kämpaglöd. När de gemensamt skulle strida mot det onda för att det inte skulle få segra. Det känns nästan lite tomt nu när jag är färdig. Varje dag har jag tillbringar tid med Harry, Ron och Hermione. Det är inte utan att jag kommer sakna dem.

Samtal från en ängel

Foto: adlibris.com/se

Guillaume Musso är inte en författare som jag tidigare hört talas om. Han är fransman och förnamnet kan jag inte alls uttala. Faktumet att jag inte kan franska var kanske en fördel när jag lyssnade på denna bok. Någon annan påpekade att uppläsaren inte uttalade alla namn rätt, men det kunde inte jag sitta och störa mig på för jag vet ju inte hur de ska uttalas. Jag tyckte att detta var en väldigt spännande bok. 

Allt börjar som en romantiks komedi. En man och en kvinna krockar, på en flygplats i New York. De tappar sina saker och inser först när de är hemma att de råkat byta mobiltelefoner med varandra. Jonathan, som driver en restaurang i San Fransisco, kontaktar Madeleine, som driver blomsteraffär i Paris. De kommer naturligtvis överens om att att de ska skicka tillbaka telefonerna. Poststrejk i Paris försvårar allt och de hinner börja rota runt i den andres telefon. Ingen av dem är riktigt den person som de först verkade vara och snart är de båda indragna i att lösa brott och mysterier, efter ett tag tillsammans. Det som började som en romantisk komedi övergår alltså till någon sort kriminalare eller thriller. Några scener är lite klyschiga och jag kunde riktigt se dem framför mig, som på film, men jag köpte det för att jag verkligen ville veta hur det skulle gå. 

Som sagt, jag tyckte det var en väldigt spännande bok. Jag kommer nog lyssna på fler av författarens böcker, den sjätte kommer på svenska i vår. Jag vill inte avslöja något mer, om du blir nyfiken på att läsa boken själv.